INFORMATIONER

Etiopien

Etiopiska kyrkans patriark Tekle Haimanot II har i höst företagit en ”ekumenisk rundresa” i syfte att fördjupa sina kontakter på olika håll i kristenheten. Han har sålunda som den förste etiopiske patriark efter 1500 års kyrkosplittring sammanträffat med påven i Rom. Genève och Kyrkornas världsråd var en annan anhalt. På programmet fanns också en inbjudan från kardinal König och stiftelsen Pro Oriente i Österrike.

Den österrikiska katolska nyhetsbyrån Kathpress ger med anledning härav en översikt över föhållandena i dagens Etiopien, varifrån följande uppgifter är hämtade.

Det har på senaste tiden varit tämligen tyst om Etiopien det instabila politiska läget till trots. Den av Somalia understödda separatiströrelsen i den västetiopiska provinsen Ogaden kunde slås tillbaka med sovjetisk och kubansk hjälp men det lyckades inte Addis Abeba att pacificera provinsen Eritrea, som redan under kejsar Haile Selassies tid strävade efter självständighet men nu lär de sovjetiska militärerna i landet insistera på en uppgörelse med de eritreanska rebellerna.

Det allra mest akuta problemet i de inre delarna av landet är den hungersnöd som hemsöker främst nordprovinsen Gojam och västprovinsen Wollega. I jämförelse härmed träder de politiska problemen i bakgrunden.

Den religiösa politik som infördes genom revolutionen 1974, då den kommunistiska militärjuntan under major Haile Mengistus ledning kom till makten har dock genom sin antireligiösa målsättning haft avgörande återverkningar för de kristna i landet.

Följande numerära uppgifter om religionstillhörighet i Etiopien bygger på uppskattningar från 1978 men kan ändå förmodas ge en viss illustration av förhållandena.

Man räknar då med 29,7 miljoner invånare. Av dessa tillhör 60 % etiopiska kyrkan som tillsammans med kopter, armenier, syrer och en del sydindiska thomaskristna räknas till de gammalorientaliska kyrkorna som gick sin egen väg vid kyrkomötet i Kalcedon 451. 30 % är muslimer. Till de religiösa minoriteterna räknas 200 000 katoliker (av latinsk och etiopisk rit) samt 400 000-1 miljon evangeliska kristna och 38 000 judar och därtill kommer anhängare av naturreligioner.

Religionstillhörigheten har också politisk betydelse i detta etniskt mångfacetterade land. I Amhara och Tigre tillhör befolkningen etiopiska kyrkan och detta medför att man uppfattar sig som en nation, medan separatiströrelser förekommer bland muslimerna i provinsen Ogaden och Eritrea. I sammanhanget bör påpekas att majoriteten av de etiopiska katolikerna bor i den oroliga provinsen Eritrea. I Addis Abeba hyser man tydligen åsikten att marxismen skulle vara ett nytt enande band mellan olika folkgrupper. Med en intensiv propaganda i alla delar av landet anstränger sig den kommunistiska regeringen i synnerhet beträffande anhängarna av naturreligioner, då man hoppas att just dessa ”stackars hedningar” som diskriminerades svårt under kejsartiden, genom att bevilja dem mer frihet, skall kunna vinnas för den marxistiska läran. Denna attityd belyser i viss mån den etiopiska religionspolitiken. Olika religioner och konfessioner behandlas olika men flexibiliteten har alltid ett politiskt syfte. Trots en stark islamisk opposition och trots separatiströrelsens anknytning till Islam både i Eritrea och Ogaden har muslimerna kommit relativt lätt undan. Bakom detta ligger hänsyn till islamiska grannfolk liksom förmodligen Kremls anvisningar att inte förarga islamiska stater. Den revolutionära aspekten att tidigare diskriminerade muslimer nu behandlas som andra befolkningsgrupper kan naturligtvis också spela in. Av samma skäl gynnades den judiska befolkningsgruppen – Falascha – ända tills de avslöjade regimens antiisraeliska attityd.

Det är framför allt de kristna kyrkorna som fått känna på effekten av en religionsfientlig politik. Men även här gäller att de olika samfunden bemötts olika. Den etiopiska ortodoxa kyrkan berövades sina privilegier och jordegendomar och katoliker av båda riter har trakasserats häftigt liksom de evangeliska kristna. Det råder officiell religionsfrihet; inrikespolitiska åtgärder såsom förstatligande av kyrkliga institutioner, häktningar, offentlig prygel av ståndaktiga kristna, avrättningar osv. visar entydigt att så inte är fallet. De troende anklagas ofta för illegal politisk verksamhet.

En jordreform 1975 ryckte undan den ekonomiska grunden för den etiopiska kyrkan varför patriarkatet fann sig tvunget att låta utbilda präster och munkar i olika hantverk och tekniska yrken för att bli ekonomiskt oberoende av staten. 1976 försvann den av kejsaren tillsatte patriarken Teophilios. Som ställföreträdande patriark förordnades den konservative ärkebiskopen Johannes av den marxistiska regimen, känd som motståndare till både katolskt och evangeliskt social och bildningsarbete. 1976 valdes en ny patriark som antog det förpliktande namnet Tekle Haimanot II. Hans föregångare med samma namn ledde framgångsrikt den etiopiska kyrkan på 1300-talet. Den koptiska kyrkan förklarade emellertid valet ogiltigt och den koptiske påven Shenouda II stannade demonstrativt hemma från vigningen. De Etiopiska och koptiska kyrkorna står varandra speciellt nära. Tills för 30 år sedan hade den koptiske patriarken rätt att utse och viga överhuvudet för den etiopiska kyrkan. Därefter blev den etiopiska kyrkan ett autokefalt patriarkat men koptiske patriarken har alltjämt rätt att viga den etiopiske patriarken. Revolutionsregeringen inrättade vid sidan om patriarken ett ”provisoriskt etiopiskt kyrkoråd” till vilket enstaka präster, diakoner och lekmän hör.

Trots en mängd övergrepp har den nuvarande regimen hitintills inte inskridit på bred front mot kyrkan för att slå sönder den hierarkiska kyrkoordningen. Ett skäl härtill är troligen patriarkens anseende i hela den orientaliska kristenheten – ett förhållande som regimen drar utrikespolitisk nytta av. Men det är uppenbart att den etiopiska kyrkan blivit en tigande kyrka.

Om den katolska kyrkan finns motsägelsefulla underrättelser. Å ena sidan bedyras att inga egentliga förföljelser förekommer och att katolikerna pga. sitt ringa antal inte anses som någon säkerhetsrisk men å andra sidan har både katolska och protestantiska skolor förbjudits.

De evangeliska församlingarna står emellertid under ett speciellt tryck. Den största av dem den etiopiska evangeliska kyrkan Mekane Yesus framgick ur en sammanslagning av de flesta lutherska samfunden 1959/60. Dessa var mycket aktiva socialt och bedrev också många skolor. Under kejsartiden fick de missionera bland den icke-ortodoxa delen av befolkningen. Den största missionsframgången uppnåddes då bland Oromofolket som idag är kärntrupp i gerillaverksamheten mot centralregeringen.

Till de åtgärder som vidtagits mot lutheranerna hör beslagtagandet av radiosändaren ”Det glada budskapets röst” i Addis Abeba. Bland de många fängslade är också generalsekreteraren för den lutherska Mekane Yesuskyrkan pastor Gudina Tumsa, som redan under kejsartiden oförskräckt arbetade för rättvisa. Gudina Tumsa hör till Oromofolket. I våras togs även hans hustru tillfånga tillsammans med över 100 andra kvinnor.

Efter allt att döma försöker kyrkorna i Etiopien att anpassa sig till de nya förhållandena. Inom ortodoxa kyrkan kan man konstatera att ett nytänkande med en social accent är på gång. Andra kyrkor kan trots förtryck konstatera ett växande medlemsantal framför allt Mekane Yesuskyrkan. Nytänkandet omfattar även det ekumeniska samarbetet i landet. Hösten 1979 bildades ett samarbetsråd för kyrkorna i Etiopien. Nio kyrkor stod som grundare däribland Etiopiska ortodoxa kyrkan, katolska kyrkan, Mekane Yesuskyrkan. Detta råd torde vara det medlemsstarkaste i hela Afrika.

DDR

Som redan omnämnts i Signum nr 7/1980 har man i DDR mer omfattande planer för det Lutherjubileum som infaller 1983 med anledning av att 500 år förflutit sedan Martin Luther föddes.

”Luthers progressiva arv har bevarats i den socialistiska tyska nationens kultur. Detta visar inte minst att man i DDR grundat en Martin Luther-kommitté under Erich Honeckers ordförandeskap.” Citatet kommer från SED:s centralkommittés tidskrift Einheit och är en av de ”Teser om Martin Luther” som utarbetats av en arbetsgrupp historiker och samhällsvetare på universitetsnivå i DDR, inrättad just för nämnda jubileumsfirande.

Under rubriken Reformationen som revolutionens vehikel skriver Frankfurter Allgemeine (81-09-05) om de resultat som denna forskargrupp uppnått. Vi återger här Frankfurter Allgemeine i sammandrag.

SED-historikerna målar så att säga partiets Lutherporträtt som bär tydliga drag av Friedrich Engels. En av historikerna drar sålunda slutsatsen: ”Luthers tragedi var att han befann sig i ett korsdrag då han å ena sidan fungerade som initiativtagare och ledare för en bred revolutionär rörelse med förgreningar till alla oppositionella krafter och samhällsskikt och å andra sidan som talesman för sin egen begränsade målsättning som egentligen hade sin rot i en borgerlig klasstillhörighet, orienterad mot furstendömets maktposition.”

Luthers bestående insats i historien är den kamp mot feodalsystemets internationella centrum som reformationen initierade. Reformationen blev en ”ideologisk klammer” för sinsemellan högst varierande ”klasskrafter” och alltså en viktig faktor i den begynnande revolutionen.

Från SED:s utgångspunkt gäller: på Luthers tid var ”påvekyrkan” föremål för allmän kritik. Under medeltiden hade denna kyrka utvecklats till ”ett av de viktigaste internationella maktcentra för feodalsystemet” men alltmer misskrediterats genom sina inre förhållanden. Kyrkan var inte bara den centrala andliga makten utan också den största av alla feodalherrar. Det ledde alltså ingen väg utanför kyrkan för att åstadkomma en politisk och kulturell förändring av samhället. Inifrån skulle hon tvingas på fall genom ett fundamentalt angrepp i den dogmatiska grundvalen. Därför kunde inte dråpslaget komma från humanisterna utan från en ditintills nästan okänd munk. Luther förband – stödd på bibeln – sin kyrkokritik med politiska, sociala och ekonomiska krav. Därmed kastades en hel knippa problem fram som pga. den djupa samhällskrisen berörde folkets breda lager. Den samhällsrörelse som krävde förändring såg i Luthers reformatoriska teologi sin legitimation. Rådande samhälleliga och kyrkliga förhållanden berodde på teologins centrala betydelse i de politiska, sociala och ideologiska kontroverserna och den religiösa tolkningen av de revolutionära kraven. Reformationen är alltså dragkraft för revolutionen. Martin Luther blir en bulldozer som röjer i de stora andliga och politiska motsättningar som råder i Tyskland och hela Europa under feodalismens förfalloperiod när den industriella kapitalismen utbildas och den första borgerliga revolutionen inträffar. Allt detta enligt Einheit.

Frankfurter Allgemeine kommenterar detta genom att citera biskop Werner Leicht, Turingen, som är ordförande i den kyrkliga Lutherkommitten i DDR och som menar att i denna bild försvinner människan Martin Luther helt. Den människa som levde i en brytningstid och just i denna tid sökte svar på frågan om det mänskliga livets mening och uppdrag. För Martin Luther gällde alltid att värna om den till Gud bundna samvetsfriheten, att söka människans goda för människans skull. Därför motsade han frimodigt fursten och tog avstånd från en samhällsutveckling som enligt hans omdöme inte motsvarade Guds kallelse: att verka för rättfärdighet och fred.

Men enligt SED-historikerna skapade Luther alltså en teologisk grundval för att utveckla den reformatoriska ideologi som under givna samhällsförhållanden uppnådde revolutionär verkan. Förbindelsen mellan teologisk lära och konkreta socioekonomiska intressen: krav från borgerliga och adliga kretsar tillfälligt förenade med förhoppningar från bönder och plebejer gav Luthers reformatoriska ideologi sprängkraft. Denna ”folkrörelse” fick genom Luthers bibelöversättning ett effektivt verktyg i handen men gjorde sig senare självständig och radikaliserades. Luther tog emellertid avstånd från dessa revolutionära krafter som sedermera gav impulsen till ”bondekriget”.

Martin Luther är en av den tyska historiens gestalter med världsrykte konstaterar SED-historikerna. Allt framåtskridande som den tyska historien alstrat och alla som medverkat i detta tillhör det oersättliga i den tradition som präglar DDR:s nationella identitet. Så värderar DDR Martin Luthers historiska insats och man vårdar hans efterlämnade ”progressiva arv”. DDR gör inte Martin Luther till hjälte. Man framhäver faktiskt den begränsning som hans klasstillhörighet medför men man lägger beslag på honom högljutt och ideologiskt.

England

En Londondomstol har som andra instans fattat följande domslut: En svårt handikappad nyfödd flicka skall mot sina föräldrars önskan genomgå en livräddande operation. Fallet är intressant inte bara ur rent humanitär synvinkel utan för att det skapar prejudikat och utesluter ytterligare möjlighet till s.k. frivillig eutanasi, genom att låta missbildade nyfödda dö.

I nämnda fall rör det sig strikt juridiskt inte om eutanasi. För att få göra ett kirurgiskt ingrepp på barn under 16 år krävs i England föräldrarnas medgivande. Denna regel har dock tidigare kringgåtts då det gällt abort på flickor under 16 år. Vägrar föräldrar medgivande under sådana omständigheter att denna vägran kan anses oförnuftig eller riskera barnets liv, t.ex. när Jehovas vittnen vägrar blodtransfusion, kan domstol ingripa.

Här gäller det alltså en nyfödd flicka som föddes med en tarmförträngning som utan operation skulle leda till döden inom några dagar samt med Downes syndrom. När läkarna tvingats konstatera att detta barn var mongoloid och skulle dö inom några dagar beslöt föräldrarna att säga nej till den operation som skulle rädda barnets liv. De fann att de hellre ville att barnet skulle dö smärtfritt än leva vidare inte pga. tarmförträngningen utan av det mentala handikappet. Föräldrarna uppgav inför rätten att avgörandet träffats efter moget och mycket smärtsamt övervägande.

Fallet drogs inför rätta av en person som temporärt övertagit förmyndarskapet för flickan. I första instans avslogs den tillfällige förmyndarens krav: att upphäva föräldrarnas vägran. Men samma dag överklagades fallet i appellationsdomstol som genast tog upp det för prövning och där upphävdes den första domen. Domstolen fastställde att föräldrarnas önskan inte kan vara avgörande utan barnets eget intresse. Då man inte menade sig kunna frånta barnet en förväntad livstid på 20-30 år låg det i barnets intresse att låta genomföra en i och för sig enkel men livräddande operation. Förhållandet att detta barn var mentalt handikappat skulle inte få påverka beslutet. Här kan påpekas att s.k. mongoloida barn ofta är glada och vänliga och att de sällan uppnår en högre ålder än 30 år.

Problemet med mentalt och fysiskt handikappade nyfödda löper parallellt med en debatt i Storbritannien om att legalisera s.k. frivillig eutanasi. När det gäller nyfödda barn som själva inte kan träffa avgörandet, skulle denna frivillighet överföras på föräldrarna. Liksom det nu är lagligt möjligt att få abort i Storbritannien om ett barn sannolikt kommer att födas handikappat skulle i så fall ges laglig möjlighet för föräldrarna att inte låta svårt handikappade barn leva. Nu lär detta ske genom att nyfödda ges sömnmedel som gör dem oförmögna att dia vilket medför uttorkning och utsvältning med döden som följd inom ett par dagar. En häftig reaktion har uppstått mot denna praxis. En ansvarig läkare har också anmälts för mord pga. ett sådan fall. Rättegången inleddes i mitten av oktober och förväntas pågå åtskilliga veckor.

Den ovan relaterade domen har även diskuterats i pressen och väckt stor uppmärksamhet hos allmänheten, då den ju klart utsäger att varken det förhållandet att barnet endast kan förväntas leva en kortare tid eller att det är handikappat får inverka på behandlingen av det nyfödda barnet.