Islamsk rätt och rättskipning

Det som har hänt i Iran under de senaste åren har fäst uppmärksamheten på det som man tror vara specifikt islamsk etik och rättsuppfattning. Ayatollah Khomeini och de politiker som denne inspirerar åberopar sig på den islamska religionens principer och det är då inte märkvärdigt om utomstående tolkar vad som sker som exemplifieringar.

Våld är inte något som är särskilt typiskt för den riktningen inom Islam som Khomeini företräder. Denna är Ithna Asharya och tillhör den shiitiska delen av Islam. Ithna Asharya eller imamiterna är i majoritet i ett enda land, nämligen Iran. Därutöver finns ett avsevärt antal – kanske innemot hälften av befolkningen – i Irak. Ända sedan början av 1500-talet har Ithna Asharya varit statsreligion i Persien/Iran och anses i dag räkna ca 90 % av landets invånare som anhängare.

Den del av Islam som kallas Shia (som betyder parti; underförstått ”Alis parti”, från 600-talet) är stark i tre länder, Iran, Irak och Arabrepubliken Jemen (”Nordjemen”); eftersom dessa länder inte är politiskt sams står det klart, att den islamska religionen och shiitiska trosgemenskapen ej räcker till för att binda länder samman. I tydlighetens intresse kan det vara skäl att erinra om att Shia i Nordjemen tillhör en annan observans än den som förekommer i Iran och Irak. Shiiterna i Nordjemen är zaiditer, en grupp som i övrigt endast räknar strödda anhängare och som står de sunnitiska muslimerna nära.

Den strömning inom Islam, som företräds av Khomeini, ligger utanför denna religions huvudfåra. Religionsstatistik är en föga exakt vetenskap och det är alltid svårt att någorlunda invändningsfritt anslå kvotdelar åt olika riktningar. I nutida kalendrar brukar andelen sunniter inom hela den islamska världen beräknas till 92 %, shiiterna till 7 % och övriga till 1 %

Sunniterna räknas med antalets och traditionens rätt som ortodoxa. Shiiterna är uppdelade på flera grupper, som inte erkänner varandras renlärighet. Annat är det med sunniterna. Även här finns det grupper. Dessa erkänner ömsevis varandra som renläriga och samstämmer däruti att de anser att meningsbrytningarna rörande rätt och liturgi inom det sunnitiska lägret är något som överensstämmer med Allahs vilja och som även skulle ha förutsagts av profeten Muhammed.

Det anförda illustrerar det kontroversteologiska läget inom Islam. Khomeini är en karismatisk ledare inom den shiitiska majoritetsriktningen. Denna är förhärskande i ett enda land, Iran. Skarpa teologiska motsättningar finns gentemot sunniterna och till andra shiitiska riktningar. Dessa motsättningar har bestått sedan lång tid, i vissa fall sedan mitten av 600-talet. Att någon shiitisk politisk ledare skulle kunna sätta sig i spetsen för en politiskt enad islamvärld kan anses som helt uteslutet.

Islams utbredning

En stor del av jordens befolkning bekänner sig formellt eller reellt till Islam. Så gott som alla anhängare finns i Asien och Afrika. I Europa är de – religionsstatistiskt räknat – i majoritet i Albanien och finns i koncentrerad minoritet i Jugoslavien. Över hela Balkan finns strödda grupper av muslimer. Genom invandring under sen tid finns det numera muslimer i många andra europeiska länder, bl.a. i Sverige och Finland. Kulten följer inte alltid numerären. Sverige har betydligt fler muslimer än Finland men kultens yttre manifestationer är tydligare i vårt östra grannland. Där kan man träffa moskéer även ute på landsbygden. Dessa vidmakthålls av små slutna flyktinggrupper som har kommit över från Sovjetunionen.

Brutto kan man räkna med att det finns omkring 600 miljoner muslimer i världen. Det land som har överlägset flest är Indonesien, där finns över 130 miljoner. Omkring 70 miljoner finns i det övrigt huvudsakligen hinduistiska Indien samt ungefär lika många i Bangladesh och Pakistan. Över hälften av världens muslimer är därmed inplockade på kartan. Ett överraskande resultat jämfört med gängse uppfattning om den geografiska spridningen. Låt oss också notera att – efter den nämnda tätgruppen på fyra nationer – kommer i tur och ordning Turkiet och Nigeria samt att det finns över 20 miljoner muslimer i Sovjetunionen och omkring 10 miljoner i Kina.

Den islamska rätten

Att Islam i sig innesluter en etik och ett handfast rättsligt system är väl känt. Därmed är det i stort sett slut på kunskapen. Det man i övrigt tror sig veta brukar vara fel. En vanlig missuppfattning är att hela den muslimska rätten skulle vara upptecknad i Koranen och att rättskipningen alltid skulle utövas av präster. Det finns en sakral muslimsk rätt, så långt är det rätt. Denna är dock till sin största del inte fastställd i Koranen. Endast fem civilrättsliga institut och lika många brott behandlas i muslimernas heliga bok. I övrigt rättar man sig efter traditionen. Denna är sedan 900-talet upptecknad i traditionsböcker. Den rättsliga traditionen kallas med en teknisk term för sunna. Ordet betyder sed och om dess rätta innehåll har det i gamla tider stått strid inom Islam.

Den islamska rätten gäller endast för muslimer. Vidare krävs, att det territorium, där rätten skall gälla fullt ut, behärskas av en muslimsk statsmakt. Det är fråga om en personalrätt av samma slag som den romerska rätten under republiken, principatet och tidig kejsartid. Vissa paralleller med de katolska och ortodoxa kyrkornas kanoniska rätt samt med judisk rätt kan också dras. Dessa rättssystem har dock en trängre domän än den islamska rätten har och som den äldre romerska rätten på sin tid hade.

Den islamska rätten innefattar både straffrätt och civilrätt. Som en konsekvens av detta ingår också straffprocessrätt och civil processrätt. Statsrätt, förvaltningsrätt och finansrätt är några andra områden som hägnas av den islamska rätten.

I äldre tid förekom det oftare än nu, att ickemuslimska domstolar tog hänsyn till islamsk rätt i mål gällande tvist mellan muslimer. Numera är den territoriella principen för rättsväsendet strängare genomförd. Undantag är Grekland. I detta land går det fortare att i vissa fall åberopa muslimsk rätt vid de vanliga civildomstolarna.

Den muslimska rättens klara inriktning på kretsen av troende gjorde, att dessa hade lätt för att tåla det intrång i suveräniteten som den europeiska rättskipningen i islamska länder länge utgjorde. Även Sverige hade en gång i tiden konsulära domstolar i Turkiet, Egypten m.fl. länder. Det förekom att politiker och jurister i Europa och Förenta staterna överskattade den förtret dessa exterritoriella domstolar vållade. På det hela taget godtogs deras verksamhet som någonting fullständigt naturligt.

Alla muslimer berörs av den islamska rätten i en efter annan form. Som etik och teoretiskt system kallas denna för fiqh eller läran om plikterna. Denna innehåller regler om hur den troende bör förhålla sig till Gud, samhälle och medmänniskor. Som fungerande juridiskt system kallas rätten för sharia. Man talar om shariadomstolar till skillnad från allmänna domstolar. Det är shariadomstolarna som dömer i mål vari den sakrala rätten åberopas. För tillämpning av nystiftade lagar inom exempelvis handelsrättens område finns andra, av statsmakten inrättade domstolar. Även de andliga domstolarna måste ha statsmaktens sanktion för att kunna verka. Ofta avlönas domarna vid dessa domstolar, som vanligen nämns kadidomstolar, av staten. En kadidomstol består av en domare jämte bisittare. Uppdelningen av rättskipningen på kadidomstolar och profana civil- och kriminaldomstolar är inte av igår. Den har alltid funnits. Aldrig någonsin har heller Koranen och sunna ansetts praktiskt täcka samhällets hela behov av juridiska normer.

En del av den juridiska verksamheten hos dem som företräder sharia går ut på att försöka finna utvägar för att gå runt de stela regler – uppfattade som besvärliga redan på 700-talet – som sharia innesluter.

Den islamska rätten är inte någon i ett enda block skuren monolit. Betydande skillnader finns mellan de fyra levande sunnitiska rättsskolorna och mellan dem och de olika shiitiska och kharijitiska skolorna. Inom de båda sistnämnda riktningarna är meningsskiljaktigheterna mycket djupgående i de rent teologiska frågorna.

Traditionsmedvetandet är starkast hos sunniterna. Hos shiiterna förekommer det fortfarande en löpande utveckling av rätten. Enligt sunnitisk uppfattning däremot låstes rättsutvecklingen någon gång på slutet av 900-talet. Under de därpå följande århundradena kunde det tillåtas att enstaka jurister fick uppträda och hävda en egen mening. Därefter blev det för sunniternas del slut med både utveckling och särpräglade insatser. Enligt sunnitisk uppfattning kan numera en aldrig så framstående jurist vara mer än en god och omdömesgill upprepare av vad de gamle en gång hade lärt. En sådan jurist sägs vara ”beklädd med auktoritet” till skillnad från skolgrundarna och deras närmaste efterföljare, vilka var innehavare av auktoritet.

Hos shiiterna tilltror man däremot även nutidens och framtidens jurister förmåga till nyttig, kreativ verksamhet och är beredd att erkänna att en samtida rättslärare kan ha förvärvat den insikt och den erfarenhet som behövs för att bana nya vägar. Den shiitiska juridiken har en smidighet som den sunnitiska fullständigt saknar

Sharias regler och institut går inte att omedelbart översätta till motsvarande svenska. Skillnaderna i tänkesätt är dock inte större än att en kortfattad beskrivning för det mesta räcker för att förklara innebörden av den juridiska terminologin. Den rådande systematiken företer klar släktskap med den vi är vana vid och vanliga logiska spelregler gäller. Något förvirrat, irrationellt och kaotiskt system är det inte.

Sunniter och shiiter

Som redan har rönts av den föregående framställningen är praktiskt taget alla muslimer antingen sunniter eller shiiter.

Förutom dessa finns det inom Islam en tredje huvudgrupp, kharijiterna.

Det är enklast att beskriva den geografiska fördelningen genom att säga att alla muslimer i världen är sunniter med vissa angivna undantag. Den sunnitiska dominansen är till och med så klar att det egentligen endast finns ett verkligt betydande undantag, nämligen Iran. Även här finns dock en del sunniter. De två andra länder, som bör beaktas i anslutning till Iran, är i ett annat läge. I Irak liksom i Nordjemen är den muslimska befolkningen mer jämnt delad på sunniter och shiiter, vartill kommer att de jemenitiska shiiterna står sunniterna mycket nära i såväl teologin som i juridiken. I övrigt är de på mångahanda sekter uppspaltade shiiterna strödda över stora delar av den islamska världen, bl.a. finns de på den indiska subkontinenten.

Kharijiterna – som även jämfört med shiiterna är mycket fåtaliga – finns i sultanatet Muskat och Oman, bland berber i Nordafrika och i det forna sultanatet Zanzibar i Tanzania. De är mycket medvetna om sin särart och särskilda kadidomstolar finns för att tillgodose deras behov av rättsvård i områden där de lever blandade med sunniter.

Rättsvetenskapen har först utbildats hos sunniterna och från dem lånats in till de båda andra grupperna. Inom dessa har man inte känt sig bunden av de regler som låste utvecklingen hos sunniterna och har därför kunnat utveckla det man hade lånat in.

Riktningar och rättsskolor

I det följande skall i klargörande syfte meddelas ett enkelt schema över riktningar och rättsskolor inom Islam och härpå grundade religioner. De riktningar som är upptagna i den fjärde gruppen tillhör inte Islam i egentlig mening. Det är fråga om religioner som på ett eller annat sätt har utgått från Islam men som på grund av sin särprägel inte rimligen bör räknas in i den islamska trosgemenskapen. Vad den muslimska rätten anbelangar förekommer den i samtliga angivna grupper utom i 4 b. De moderna heretiska islamistiska rörelserna har inte känt något behov av att behålla kontakten med fiqh och sharia.

Vad gäller sunniterna är schemat täckande, vilket ej gäller övriga grupper. Vad som kan falla utanför hela schemat rör sig säkerligen endast om bråkdelar av en procent.

1. Sunniter

a. Hanafiter

b. Malikiter

c. Shafiiter d. Hanbaliter

2. Shiiter

a. Imamiter (Itna Asharya)

b. Ismailiter

c. Zaiditer

3. Kharijiter

Ibaditer m.fl.

4.Starkt avvikande riktningar

a.Druser, naziriter, nasairier (alawiter) m.fl.

b.Bab-rörelsen, Amadija, ”svarta muslimer” m.fl. moderna, ofta synkretistiska riktningar.

Sufismen har inte medtagits i schemat eftersom den har ansetts utgöra en fromhetsriktning och ej en organiserad trosriktning.

De fyra sunnitiska riktningarna är alla uppkallade efter grundare av rättsskolor, vilka verkade på sju och åttahundratalen. Ungefär hälften av alla sunniter räknas som hanafiter. Genom sunniternas stora dominans medför detta att mer än 45 % av det totala antalet muslimer i världen är hanafiter.

Den mest vanlige muslimen – om nu uttrycket tillåts – är en hanafit. Det är en aning märkligt att begrunda det faktum, att Kinas, Sovjetunionens, Albaniens och Turkiets muslimer är förenade med varandra också däruti att de allesammans är hanafiter och tolkar de muslimska rättskällorna med tillsats av en god portion rationalitet i enlighet med skolgrundaren Abu Hanifas (d 767) lära och undervisning. Irans muslimer är däremot udda i såväl samtid som inom ramen för ett historiskt perspektiv.

Efter den hanafitiska är den shafiitiska den skola som har flest anhängare. Indonesiens stora shafiitiska befolkning bidrar med en stor del av denna numerär.

Bland skolorna intar den hanbalitiska en särställning. Till skillnad mot de övriga är den numera inte internationell utan finns i nämnvärt antal endast i en enda stat, nämligen i det folkfattiga ökenlandet Saudiarabien, där är den förhärskande.

Rättskällorna

Det har redan sagts att Koranen och sunna är rättskällor inom sharia. Sunna ingår i den utomkoranska traditionen i form av s.k. hadither. Dessa är lärosatser som muntligt har traderats till dess att de i jämförelsevis sen tid – under århundradena närmast efter rättsskolornas grundare – upptecknades i numera kanoniska samlingar, av vilka Bukaris och Muslims är de mest kända och ansedda.

Om sunnas rätta natur och innehåll har stått strid bland de tidigare islamska juristerna. Inom malikiskolan menade man först att det var den ”levande traditionen” i Medina som borde användas som norm för att fastställa sunna. Muhammed ibn Idris as-Shafii (d 820) – som allmänt räknas som den skarpaste juristen av alla skolgrundarna – hävdade med framgång att den sunna som fanns i Medina var oklar och vacklande. Shafii hänvisade istället till profeten Muhammeds egen sunna. Det var det som profeten hade sagt, gjort och gillat som skulle vara vägledande för rättvisan. Shafiis doktrin har blivit vägledande för den efter honom uppkallade rättsskolan och har fått ett starkt genomslag även i de tre övriga nu levande skolorna.

En hadith skall kunna följas led för led från den siste traditören tillbaka till profeten själv eller åtminstone till någon av dennes följeslagare. Källkritik utövas på så sätt att man försöker påvisa brister i kedjan. Något led kanske saknas, ovederhäftiga personer har måhända åberopas som tradenter eller en mottagare kan påvisas ha varit ett litet barn vid den tidpunkt, då han skulle ha mottagit en viss hadith. Denna källkritik är en särskild disciplin inom den muslimska rättsvetenskapen.

För att tolka Koranen och Sunna använder man sig av en tredje rättskälla. Denna är de lärdes och hela det muslimska folkets samstämmiga mening, med en teknisk term kallad idjma (ungefär = consensus).

Den fjärde rättskällan är den systematiska analogin, quijas. Liksom beträffande övriga utomkoranska rättskällor har det stått strid inom och mellan skolorna om hur quijas skall bestämmas och användas.

Fler rättskällor än dessa fyra tåls inte vid sunnitiska shariadomstolar och inom rättsvetenskapen. Inom shia kan man beakta fler rättskällor, de viktigaste är samhällsnyttan, ortens eller landets sed, och domarens åsikt om vad som är rätt, rimligt och praktiskt (jfr den engelska rättens ”equity”).

Den rättsvetenskapliga litteraturen

Den arabiska rättsvetenskapliga litteraturen är rikhaltig men monoton. Rädslan att göra sig skyldig till något fel gör att arabiskspråkiga, muslimska jurister ofta nöjer sig med att upprepa vad som tidigare har skrivits. Liksom för teologin används arabiska i för internt bruk avsedda framställningar. Även från den islamska världen kommer dock numera rättsvetenskapliga framställningar på andra språk, exempelvis engelska och franska. Sådana framställningar har ofta en rättssociologisk inriktning och skiljer sig därmed avsevärt från den klassiska starkt teoretiska handbokslitteraturen.

Det finns både övergripande handböcker och specialundersökningar inom muslimsk rätt. Den litteratur som kommer ut i ämnet inom Europa följer fortfarande i sin inriktning de mönster, som man vande sig vid under den tid då europeiska stater såsom kolonialmakter förvaltade större delen av jordens islamska områden.

Denna uppdelning innebär att brittiska författare skrev och skriver om hanafiterna, holländska om shafiiterna samt franska, italienska och spanska om malikiterna. Den hanabalitiska skolan liksom de shiitiska rättssystemen behandlades åtminstone förr synnerligen styvmoderligt.

Det kan ha sitt intresse att notera att forskare även intresserade sig för gamla utdöda ortodoxa rättsskolor. Så ägnade sig den framstående islamologen Ignaz Goldziher åt den omkring år 1400 utslocknade zahiritiska skolan. Denna skola var en tid officiell i det moriska Spanien.

Ett komparativt grepp på den islamska rättsvetenskapen tog den franske forskaren Y Linant de Bellefonds med sitt stora arbete ”Traite de droit musulman comparé”, I-III; Paris 1965-73. Tyvärr saknar detta arbete för nybörjaren användbara litteratur- och källhänvisningar.

Det svenska språket är fattigt på litteratur om sharia. För några år sedan kom ett mindre arbete med titeln ”Islamsk rätt”, Stockholm 1975. Det är författat av docenten i folkrätt vid Stockholms universitet, Bo Johnson. Skriften innehåller en litteraturförteckning.

Sharia och framtiden

De är många som har förutspått att den muslimska rätten snart skulle komma att duka under för den nya tidens krav. Ibland kan dessa förutsägelser vara lite mer specialiserade. Den framstående holländske islamologen Juynboll förutsade i början av seklet att den lilla hanbalitiska skolan snart skulle tyna bort och försvinna. Så har inte skett och intet tyder för närvarande på att skolans undergång skulle vara nära förestående.

Bristen på verklig förmåga till förnyelse är och har alltid varit en starkt hämmande faktor inom sharia. För närvarande är det nästan uteslutande civilmål som behandlas inför shariadomstolarna. Flertalet av dessa domstolar syns numera vara inriktade på de områden som i sammanhanget kan sägas vara klassiska, nämligen mål rörande familj och äktenskap, arv och testamente samt förmyndare. Därutöver handlägger domstolarna mål rörande inrättande av och förvaltning av stiftelser för välgörande och andra ändamål. Det förekommer fortfarande att en del kadidomstolar dömer i mål rörande fast egendom. När det gäller brottmål är de formella beviskraven så stora att det är mycket svårt att avkunna fällande dom.

Försök från sekulariserade politikers sida att avskaffa sharias förankring i samhället har esomoftast slagit slint. Ett sådant misslyckat försök gjordes i Nigeria för några år sedan. Folket slog vakt om sin gamla rätt och politikerna fick gå med på att sharia garanterades i landets nya grundlag. Beträffande sharia är författningen en smula lurigt skriven och den ger utrymme för åtgärder att efterhand och steg för steg tränga tillbaka sharia.

Det enda land inom den klassiska islamvärlden där man helt har sekulariserat rättsväsendet är Turkiet. Även i Israel – en gång ett av Turkiets gamla lydområden – finns det fungerande kadidomstolar och studier i muslimsk rätt kan bedrivas vid det hebreiska universitetet i Jerusalem.