Folkreligionen i det sekulariserade Sverige

Rubriken skulle kunna motivera en omfattande begreppsdiskussion. Begreppen sekularisering och folkreligion är båda vaga och obestämda. Detta är emellertid inte rätta platsen för ytterligare en översikt över de olika användningarna av två inom religionssociologin vanliga begrepp. Det må räcka att redovisa hur de användes i detta sammanhang.

I den stora mängden litteratur om ”folkreligion”, ”Volksfrömmigkeit” och ”religion populaire” har jag funnit den definition på ”Volksreligion” och ”Volkskatholizismus” som Urs Altermatt (1) ger vara användbar. I enlighet med hans tankegångar avses här med ”folkreligion i Sverige” de religiösa övertygelser och vanor man finner inom majoriteten av medlemmarna av Svenska kyrkan. I enlighet med Altermatt är det också endast trosföreställningar och handlingar som har någon relation till Svenska kyrkan och dess lära som tages i beaktande men detta förutsätter inte att dessa folkets övertygelser och handlingar måste accepteras av Svenska kyrkan och dess prästerskap.

Ett annat uppslag i färsk litteratur om folkreligion som förefaller att ha en viss relevans för en diskussion om den icke-officiella religionen i Sverige är tredelningen ”official religion”, ”folk religion” och ”popular religion”, som förts fram av Peter Staples (2). Enligt denne finns det en klar skillnad mellan genuin folkreligion och sådana religiösa idéer och bruk som kommit fram som ett resultat av de kommersiella intressenas verksamhet och som accepteras på konsumtionsvarumarknaden av en bred publik, dvs. populärreligion. Denna distinktion med ursprung i ett anglosaxiskt sammanhang kan också vara användbar i en diskussion om förhållandena i de nordiska länderna.

II

Ett skäl till detta är att hela det religiösa livet i Sverige genom väckelserörelserna under förra seklet fick mycket av sin inspiration från USA och England. Det är emellertid endast iden att det finns en kommersialiserad populärreligion vilken är skild från religionen som övertagits från Staples. Begreppet ”populärreligion” har här inte använts enligt hans definition.

Begreppet ”sekularisering” användes här på ett mycket enkelt sätt. När rubriken presenterar Sverige som sekulariserat så innebär det helt enkelt att religiösa idéer idag endast har ett svagt direkt inflytande på det svenska samhällets utveckling och att de flesta svenskar inte accepterar kristendomen på traditionellt sätt och sällan eller aldrig besöker gudstjänster. Dessa påståenden måste utvecklas något så att läsaren får en uppfattning om den religiösa situationen i ”det sekulariserade Sverige”.

Svenska kyrkan har förlorat nästan alla sina tidigare officiella funktioner både på central och i synnerhet på lokal nivå. Den användes endast av staten vid ett fåtal högtidliga tillfällen. Som en kuriositet kan det nämnas att innevarande år, 1981, föreslås en lagändring som skulle ge religionsfrihet för kungafamiljen. Under 1950-talet avskars de sista officiella banden mellan Svenska kyrkan och skolan och samhällets barnavård. Sextiotalet såg den traditionella undervisningen i skolorna i bibelkunskap, kristendomens historia och kristen troslära i stor utsträckning ersättas med icke-konfessionell religionskunskap. Samtidigt förlorade kristna symboler och föreställningar det lagstadgade skydd mot hädelse som de tidigare åtnjutit. Ännu viktigare var att Svenska kyrkans och frikyrkornas förenade protester mot nya skilsmässo- och abortlagar fullständigt ignorerades. Detta skeende pekar på starka sekulariseringstendenser i det svenska samhället under en tjugofemårsperiod.

På det individuella planet är det enklaste tecknet på en förändring i vilken plats det religiösa medvetandet har svaren på den rättframma frågan ”Tror Ni på Gud?”. I representativa urval för hela befolkningen var svaren (3):

19471980

Ja83 %50 %

Nej8 %32 %

Vet ej9 %18 %

Vad beträffar religiöst beteende är det relativt få människor som går i kyrkan eller ber regelbundet. Följande siffror beträffande bönebeteende hänför sig också till hela befolkningen och är tagna från en undersökning från år 1978 (4):

Ber varje dag11 %

Ber några gånger i veckan7 %

Ber då och då31 %

Har inte bett under-

de senaste åren47 %

Inget svar4 %

År 1968 var frekvensen för svenska folkets (21-84 år) gudstjänstbesök (5):

Minst en gång i månaden14 %

Några gånger om året28 %

Mera sällan40 %

Inget svar3 %

Det finns inte många individuella data om kyrkobesök från senare undersökningar. I ett stift i södra Sverige angav 1980 ungefär nio procent att de går i kyrkan åtminstone en gång i månaden (6). Motsvarande siffra för ett litet nationellt urval i åldern 18-70 år är sju procent 1981 (7). Bristen på uppgifter på individuell nivå kompenseras till en del av den goda tillgången på tillförlitliga kollektiva uppgifter om kyrkobesök och andra former av religiöst beteende. I princip har alla kyrkobesök i hela landet registrerats sedan 1970. Det genomsnittliga besöksantalet vid gudstjänster i Svenska kyrkan under en vecka har under hela 1970-talet motsvarat något under fem procent av hela svenska folket. Det totala antalet kommunioner i Svenska kyrkan har ökat något under 1970-talet och den årliga siffran motsvarar nu 20 procent av totalbefolkningen.

I kontrast till de låga andelar som redovisar ett regelbundet böneliv och regelbundna kyrkobesök står höga frekvenser för utnyttjande av Svenska kyrkans förrättningar vid livscykelns vändpunkter. Vigselceremonin är den som förlorat mest av sin allmänna karaktär. År 1979 ingicks 64 procent av alla äktenskap genom vigsel i Svenska kyrkan eller något annat samfund. Samma år konfirmerades 67 procent av en årsklass och 76 procent av de nyfödda döptes i Svenska kyrkan. Nästan alla eller över 99 procent av begravningarna hade religiös karaktär.

Den slutsats man kan dra av de givna sifferuppgifterna är att svenska folkets religiösa attityder och beteenden i många avseenden är komplicerade. Det finns tydliga tecken på att religionen inte är någon särskilt viktig del i svenskens dagliga liv. Utnyttjandet av förrättningarna vid de högtidliga tillfällena i livet är emellertid avsevärt mera frekvent än i många andra länder. Förhållandena reser en lång rad frågor. Vilken uppfattning om Gud har de människor som säger sig tro på honom men som inte ber till honom? Varför utnyttjar icke-troende människor Svenska kyrkans förrättningar i så hög grad? Bland yngre människor är religiös övertygelse och kyrkobesök ännu ovanligare än inom resten av befolkningen. Trots detta låter den stora majoriteten av dem döpa sina barn. Det är inte heller så att alla medelålders är troende eller kyrksamma, men nästan alla ordnar en religiös begravningsceremoni för sina döda släktingar. En annan fråga är varför människor som inte går i kyrkan eller ber, som inte tror och som inte ens vill utnyttja möjligheten till kyrklig vigsel tydligen inte ens reflekterar på att gå ut ur statskyrkan. Alla dessa frågor pekar på existensen av något slags folkreligion i det sekulariserade Sverige, en folkreligion som är relaterad till, men som normalt inte är aktiv inom Svenska kyrkan.

Det bör nämnas att mycket få undersökningar gjorts med fokus på modern folkreligion i Sverige. Några mindre studier av varför man låter döpa sina barn, vilka skälen är att välja kyrklig vigsel osv. har gjorts men resultaten hänför sig i flertalet fall endast till enstaka städer eller tätorter. I vissa fall har det också varit möjligt att dra slutsatser från resultaten av undersökningar av andra religiösa fenomen. Huvudkällan till idéerna om folkreligionen i Sverige, så som de presenteras här, är alltså inte några hårddata utan osystematiska observationer och uppgifter hopsamlade från olika slag av tryckta källor. De flesta av tankarna har diskuterats vid seminarierna i religionssociologi i Lund och Uppsala. Deltagarna i dessa seminarier har gett mycket inspiration under diskussionerna men ansvaret för framställningen och slutsatserna om det nästan helt försummade fenomen den moderna folkreligionen utgör i Sverige är naturligtvis mitt eget.

III

De låga siffrorna för kyrkobesök och det faktum att halva befolkningen säger sig ”tro på Gud” pekar på att det måste finnas någon form av privatiserad religiositet. Närvaron av en stor grupp som ber då och då är i linje med ett sådant påstående. Man kan anta att detta ”då och då” är i situationer av personliga problem och påfrestningar.

De olika religiösa uppfattningar man finner hos majoriteten av befolkningen förefaller att på ett eller annat sätt vara relaterade till den religiösa modell som Svenska kyrkan företräder. I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att ett överväldigande flertal av svenska folket, åtminstone av den del av det som är 30 år eller äldre, har genomgått en ganska omfattande formell religiös socialisation och i olika sammanhang fått undervisning om grunddragen i den kristna trosläran. Alla i de nämnda åldersgrupperna har gått i folkskola med kristendom som obligatoriskt ämne och ungefär 90 procent har fått del av en lång konfirmationsundervisning.

Trots detta står trosföreställningarna hos den majoritet av svenskar som betraktar sig som kristna inte i särskilt god överensstämmelse med Svenska kyrkans lära. Det har gjorts åtskilliga undersökningar i liten skala av lekmännens uppfattningar om Gud, Kristus och döden. Det har redan noterats att ungefär hälften av alla tror på ”en Gud”. De flesta av dessa tror emellertid inte på ”en personlig Gud, till vilken man kan vända sig med bön om hjälp” (8). Det sammanlagda procenttalet av dem som säger att ”det måste finnas en Gud, annars är allting meningslöst” och av dem som säger att ”det finns en Gud som skapat och styr världen” förefaller vara större än procenttalet för dem som tror på en personlig Gud. Ändå är uppfattningarna om Gud mindre komplicerade än de om Kristus. Många som ombeds välja mellan en rad alternativ som beskriver Kristus avstår från att göra det och av dem som svarar brukar andelen som anser att ”Kristus är den främste religionsstiftaren” eller att ”Kristus är den som lärt oss vad vi behöver veta för att kunna leva rätt” större än andelen som svarar att ”Kristus är Guds son och människornas frälsare”.

Berndt Gustafsson samlade in ett intressant material av böner som skrivits av vanliga människor för personligt bruk. Han jämförde dessa böner med dem som finns i Svenska kyrkans officiella samlingar. En signifikant skillnad var att av de förra var färre riktade till Kristus än vad fallet var inom det elitproducerade materialet (9). Ett annat framträdande drag i de bedjande svenskarnas religiositet var enligt detta material förekomsten av panteistiska föreställningar. Människan möter sin Gud mera som en kraft än som en person. Många finner det lättare att komma i kontakt med denna kraft i naturen än i en kyrka. Detta innebär att naturen fått en ny helighet i folkets medvetande. Det kan ifrågasättas om inte den folkliga religiositeten varit en initierande faktor på detta område som man nu inom Svenska kyrkan börjat intressera sig för både teoretiskt genom att man alltmera odlar skapelseteologin och praktiskt genom att man anordnar friluftsgudstjänster vid fäbodar, sjöstränder och andra natursköna platser. Det börjar också bli vanligt med dop- och vigselceremonier utomhus. Genom sådana gudstjänster når man flera människor än vid vanliga gudstjänster på sommarsöndagar och bland dessa besökare är det många som annars sällan går i kyrkan.

Vid friluftsgudstjänsterna är liturgin förenklad och man sjunger oftast vissa välkända psalmer. Bland dessa ingår sådana som berättar att ”härlig är jorden”, att ”den blomstertid nu kommer” och att ”i denna ljuva sommartid” bör man gå ut och glädja sig ”vid den store Gudens gåvor”. Dessa få psalmer utgör något som är gemensamt för alla i det sekulariserade Sverige. Som jämförelse kan det noteras att detsamma inte kan sägas om kännedom om Fader Vår.

IV

Några få omtyckta psalmer utgör således ett gemensamt element på det religiösa området för svenskarna. Ett annat sådant element är det allmänna utnyttjandet av Svenska kyrkans jordfästningsceremonier. Som redan nämnts är det mindre än en procent av alla begravningar som saknar religiös karaktär och detta förefaller att vara en låg siffra med internationella mått mätt. Detta innebär att prästerna inom Svenska kyrkan inte så sällan officierar vid begravningar av personer som inte varit medlemmar av kyrkan. Detta innebär att även de mest sekulariserade kommer i kontakt med Svenska kyrkan och dess förkunnelse då de samlas för att begrava sina döda släktingar.

Att man accepterar ett religiöst begravningsceremoniel innebär emellertid inte att man allmänt accepterar den officiella religionens uppfattning om vad ceremonin innebär. Det är dock inte många som endast betraktar dessa ceremonier som föråldrade sedvänjor och detsamma gäller beträffande döp- och vigselceremonierna (10). För en majoritet och för en växande majoritet gäller att meningen i förrättningarna ligger i deras högtidlighet och i att de bekräftar att individen träder in i ett nytt stadium i livscykeln. Att sådana uppfattningar är allmänt omfattade har kommit fram i flera mindre frågeundersökningar (11). Då man jämför studier på detta område som utfördes under 1960-talet med sådana som gjorts under det tidiga 1980-talet ser man klart att andelen som ger de nämnda tolkningarna ökar. Slutsatsen måste bli att endast en minoritet delar den officiella tolkningen av förrättningarnas innebörd. Det budskap om uppståndelse och dom som jordfästningsritualet förkunnar står inte i överensstämmelse med de föreställningar som finns i det folkliga medvetandet om vad som händer efter döden. Då man i undersökningar frågar om det finns ett liv efter döden är det inte det kristna alternativet som väljs i störst utsträckning och det är inte heller att ”döden är slutet”. I stället uttrycks ofta ett hopp genom att man pekar på att ”ingen vet vad som händer efter döden” eller på att ”efter döden lever själen vidare” (12).

Följande förefaller att vara en mycket central uppfattning inom en stor del av den folkliga religiositeten: Det finns ett liv efter döden, människan når detta liv snart efter döden och för att förtjäna livet efter döden måste man ha strävat efter att göra så gott man kan under livstiden. Livet efter döden uppfattas inte som ett resultat av Kristus frälsargärning utan kommer av människans egna förtjänster. Vittnesbörd om förekomsten av sådana uppfattningar finner man inte bara genom enkätsvar utan man lägger också märke till dem i dödsannonserna. En innehållsanalys av sådant material som ju produceras av de vidaste kretsar har visat att annonserna förlorat många av sina traditionella religiösa anspelningar under en fyrtioårsperiod (13). Det finns inte numera lika många hänvisningar till Bibel och Psalmbok som förr. Istället finner man verser som antyder föreställningar om att den döde kommer att möta sina närstående ”på den andra sidan” och om att han inträtt i en ospecificerad Evighet. Ett karaktäristiskt drag i den folkliga uppfattningen om döden förefaller att vara att ”de stora orden” användes osäkert och försiktigt. Folkreligionen innehåller inte mycket av kristendomens triumferande ”Du död var är din seger?”. Detta innebär emellertid inte att den står utan hopp.

Som nämnts har de flesta svenskar som är trettio år och uppåt under socialisationsprocessen fått del av traditionella religiösa värden. För många är nu jordfästningarna de enda formella tillfällena då denna socialisation underhålles. En stor del av befolkningen tar emellertid på andra sätt del av religiösa eller kvasireligiösa budskap. Massmedia och då speciellt TV har fått en viktig roll på detta område som på så många andra. De TV-sända gudstjänsterna har emellertid endast en obetydlig roll för upprätthållandet av ett allmänt religiöst medvetande. Publiken för en vanlig TV-gudstjänst en söndagsförmiddag utgör mindre än fem procent av den vuxna befolkningen. Ett kvällsprogram med religiösa sånger samma dag når däremot bortemot en femtedel av befolkningen. Innehållet i sådana sångprogam är inte främst Svenska kyrkans eller något annat samfunds psalmer utan mest importerat (amerikanskt) material eller nyproducerade sånger. Körernas, artisterna och sånggruppernas framförande är ofta mycket professionellt och en del av dem ges samma publicitet som välkända TV-personligheter från andra områden. TV-framträdandena har också visat sig vara ett effektivt sätt att marknadsföra nya skivinspelningar för en del av grupperna och artisterna.

Dessutom sänds religiösa sångprogram i radio och även en del av dessa når höga lyssnarsiffror. Ett gemensamt drag för många av dessa TV- och radioprogram är att de också når yngre människor som annars sällan kommer i kontakt med några som helst religiösa idéer. TV, radio och grammofonskivor blir därför de enda kanalerna genom vilka de nås av det kristna budskapet. Visst finns det en länk mellan den religion som presenteras på detta sätt och den traditionella religionen; artisterna är aktiva medlemmar i olika samfund och flertalet av de bolag som producerar deras skivor har anknytning till det ena eller andra samfundet. Men dessa företag konkurrerar på en marknad och för att vara framgångsrika måste de följa marknadens spelregler, dvs. producera vad som går att sälja, ständigt komma med nya produkter och marknadsföra sina produkter på det mest effektiva sättet. En följd av detta blir att de religiösa budskap man för fram slätas ut så att de passar en så bred publik som möjligt.

Jag har hypotesen att för en inte obetydlig del av svenska folket och särskilt då inom den yngre generationen är denna kommersialiserade och mediaförmedlade religion den viktigaste källan för deras kunskap om kristendomen. En innehållsanalys av det religiösa mediautbudet och av de samfundsanknytna skivbolagens produkter skulle vara av stort värde vid studiet av de folkreligiösa idéerna. Men eftersom inte några sådana undersökningar genomförts ännu måste man lita till mera tillfälliga intryck av vad de innehåller.

Sångtexterna ger ofta en okomplicerad bild av den kristna tron. Deras Gud är ”någon däruppe som måste gilla mig, någon som ger mig allt jag får”. Texternas Kristus är inte evangeliernas lidande Kristus utan han som ”är min sång och min glädje” och han som ”har öppnat pärleporten”. Exemplen kunde mångfaldigas. Med en låg grad av kunskap om hela det kristna budskapet och under förutsättning att en människa sällan eller aldrig kommer i kontakt med en annan syn på vad kristendomen innebär så är det inte omöjligt att man accepterar det utslätade innehållet i den kommersialiserade religionen som äkta kristen tro. Man kan också tänka sig att det förekommer ett slags förstärkning: för den som hyser ett okomplicerat hopp om ett liv efter detta så kan innehållet i den massproducerade religionen verka förstärkande på detta hopp och kanske också hjälpa individen att artikulera det. Slutsatsen blir att den kommersialiserade religion som massmedia bidrar till att föra ut har ett stort inflytande på folkreligionen och att en grundlig analys av guldplattor och liknande skulle kunna bidra till att ge en bild av viktiga drag i folkreligionen.

VI

Det är emellertid inte bara det importerade och nyproducerade musikmaterialet som åtnjuter stor popularitet. Också sångerna från 1800-talets väckelserörelser förefaller att uppleva en renässans. ”Farmors sånger” möts av stort intresse och massmedia gör särskilda program med dessa folkets enkla texter och melodier. Detta intresse förefaller emellertid att ha en annan bakgrund än intresset för det nyproducerade materialet. Visserligen accepteras inte den enkla förtröstansfulla tro som väckelsesångerna innehåller men de möts av ett intresse eftersom de erbjuder nutidsmänniskan ett sätt att komma i kontakt med sina ”rötter”. Det förekommer att människor som drabbats av omflyttningar på olika sätt söker förbindelser med det liv äldre generationer levde och intresset för det enkla folkets religiösa sånger ger en möjlighet att få en känsla av en sådan kontakt. Den tillbakablickande tendensen kommer också fram i det stora intresse som kyrkobyggnaderna omfattas med. Sverige har många medeltida kyrkor, främst på landsbygden, och de små församlingarna dras med stora kostnader för reparationer och underhåll av dessa. Om och när protester mot detta hörs så är det mest troligt att dessa protester kommer från de aktiva församlingsmedlemmarna som menar att resurserna borde användas för församlingsvårdande aktiviteter och inte till att ta hand om ett allmänt kulturarv. De mindre aktiva församlingsmedlemmarna protesterar däremot sällan mot att deras skattepengar går till underhållet av kyrkobyggnaden.

Många av dem som inte är intresserade av samfundens religiösa aktiviteter visar inte desto mindre ett stort intresse för kyrkobyggnaden som sådan och man kan rent av tala om vördnad för äldre kyrkor. Många av dessa kyrkor på landsbygden hålles öppna under veckorna för turister och andra tillfälliga besökare. Även personer som aldrig deltar i gudstjänster utnyttjar detta. Sådana tillfälliga besökare söker sig hellre till de medeltida kyrkorna än till de som är uppförda under 1800-talet. Detta sammanhänger inte bara med att de äldre kyrkorna har ett större kulturhistoriskt värde. Det förefaller också vara så att människorna får en starkare upplevelse av helighet i en gammal än i en ny kyrkobyggnad. Heligheten sammanhänger inte främst med Guds närvaro utan med åldern. Den lilla vita kyrkan på landsbygden intar en viktig plats i det allmänna religiösa medvetandet eftersom den mera än något annat demonstrerar närvaron av en religiös tradition. Det tycks vara så att man menar att kyrkobyggnaden förtjänar vördnad och vård inte bara för att den är en plats för gudstjänst utan för att den är platsen där farfars far och tidigare generationer har dyrkat Gud (14). Det är inte ovanligt att unga människor från städerna söker sig tillbaka till en kyrka på landsbygden till vilken de har någon form av familjerelation då de skall vigas eller då de skall låta döpa sina barn.

Under 1960- och 1970-talet har ett stort antal kyrkor byggts i de större städernas ytterområden. Många av dessa nya kyrkor har ett icke-traditionellt utseende och de ger ofta uttryck för en avancerad arkitektur vilket ibland lett till folkliga protester i samband med planeringen och byggandet. Detta antyder kanske att det fortfarande finns en önskan hos stora delar av befolkningen att kunna erfara en känsla av helighet i kyrkobyggnaden. Denna känsla är emellertid bräcklig; den hotas inte endast genom utseendet hos det moderniserade kyrkorummet utan också om detta användes för icke-traditionella gudstjänster eller för icke-religiösa ändamål. Det är värt att lägga märke till att den starkt negativa inställningen till en sådan ”profanering” mest är att finna bland de församlingsmedlemmar som inte är så aktiva och som endast deltar i gudstjänster vid speciella tillfällen (15).

Den sakrala karaktär som många vill ge kyrkobyggnaden som sådan kan också utsträckas till att gälla alla församlingens angelägenheter. Valen till kyrkofullmäktige sker på samma sätt som kommunfullmäktige och riksdagsvalen och kandidaterna vid de kyrkliga valen rekryteras genom de politiska partierna. Valkampanjerna är emellertid i det närmaste obefintliga eller i bästa fall nedtonade. I många församlingar når partierna fram till en ny överenskommelse om att gå fram på en gemensam valsedel med representanter för alla partier. Denna typ av arrangemang uppskattas av flertalet i väljarkåren eftersom man har missuppfattningen att de politiska motsättningarna på det sättet hålls utanför kyrkofullmäktige. Det är en allmän uppfattning att man inte skall blanda samman politik och religion, dvs. den ”smutsiga” politiken bör inte få profanera den helighet som också en marginell religiös institution som kyrkofullmäktige något är delaktig av (16). Kanske ligger det mycket i det svar en lek man gav då han tillfrågades vad det var för fördelar med en gemensam valsedel vid kyrkofullmäktigevalen: ”Den symboliserar att kyrkan omfattar hela samhället.”

Åsikten att Svenska kyrkan har ett värde genom att den är något som står över alla motsättningar i samhället kan vara en förklaring till att de icke-troende inte ens överväger att lämna den. De nationella symbolerna har mycket liten betydelse i dagens Sverige. Det är sällan man sjunger nationalsången och det finns inte någon nationell helgdag. I denna situation kan just medlemskapet i Svenska kyrkan bli ett sätt att visa att man är en god medborgare. Det är mycket enkelt att gå ut ur kyrkan men det kan tolkas som en demonstration av att man inte vill tillhöra något som är gemensamt för nästan hela svenska folket. Det kan tyckas paradoxalt men medlemskapet i statskyrkan skulle för många med denna tolkning inte primärt ses som en följd av traditionellt religiöst intresse utan som ett uttryck för att man bekänner sig till en osofistikerad och folklig form av en ”civic religion”.

Många drag som man kan ana inom den svenska folkreligionen kan inte diskuteras på grund av att underlaget för en beskrivning är alltför svagt. Etnologer som har arbetat inom detta område har visat hur nya seder, t.ex. ljusseder, vuxit fram bland folket och sedan med tiden och inte utan motstånd accepterats av Svenska kyrkan (18). Ett bra exempel på en sådan process är att seden att tända lyktor och ljus på gravarna på Allhelgonadagen introducerades i den mest sekulariserade delen av landet. Det finns fortfarande kyrkogårdar på landsbygden i de religiöst mest aktiva delarna av landet där denna sed inte iakttages. Samfunden har sedan accepterat seden genom att anordna minnesgudstjänster på denna dag och vid dessa kommer levande ljus till användning i hög grad. En parallell företeelse finner man i hur firandet av Luciadagen utvecklats. Tidigare betraktade man från Svenska kyrkans sida ofta luciafestligheterna som ”hedniska” eller ”katolska” men under senare tid har det ofta hänt att kröningen av flickorna som framträder som det italienska helgonet äger rum i kyrkan.

Den officiella religionen har inte bara accepterat de folkliga ljussederna utan den har också introducerat egna nya seder och dessa kan i sin tur finna en plats i det folkliga religiösa livet. Folkförsoningsträden är ett bra exempel på detta. Den första av dessa smideskonstruktioner kunde ses i Uppsala domkyrka under Kyrkornas Världsråds möte 1968. Sedan dess har hundratals kyrkor skaffat sig liknande ljushållare vilka ju ursprungligen närmast är att se som ekumeniska symboler. Besökare i kyrkorna kan köpa ljus och placera i dem och detta är en anonym religiös handling av de människor som kommer till kyrkorna under andra tider än gudstjänsttid. Det har inte gjorts några undersökningar av varför de gör detta. Det skulle kunna vara ett av de fåtaliga rituella uttrycken för en privatiserad folkreligion, en folkreligion som söker sina egna vägar att dyrka en icke-personlig Gud.

Folkförsoningsträden har varit ett sätt för samfunden att möta den folkreligiösa känslan för levande ljus. Ett annat sätt är att anordna gudstjänster vid vilka kyrkan lyses upp av stearinljus. Julottan har av hävd varit en sådan gudstjänst. Men numera arrangeras ljusgudstjänster mångenstädes flera gånger om året och vid dessa tillfällen är besökstalet i kyrkorna mycket större än vid vanliga gudstjänster. På många orter har folket genom att komma i stor utsträckning gjort första söndagen i Advent till kyrkoårets höjdpunkt samtidigt som man kan räkna in ganska få besökare på t.ex. Påsk- och Pingstdagen. Folkreligionens årsrytm är inte i takt med den etablerade religionens rytm. Kyrkobesökarna på första Advent förväntar att vissa speciella psalmer skall sjungas och det kollektiva sjungandet av dessa psalmer förefaller vara huvudskälet till att man söker sig till kyrkorna just denna dag. Fenomenet är alltså parallellt med det som nämndes tidigare ifråga om sommarpsalmerna. Avsjungandet av Hosianna i en kyrka som upplyses av levande ljus är något nästan alla kan delta i och detta är en höjdpunkt i den kollektiva folkliga religiositeten. Andra helger som Trettondagen och Kyndelsmässodagen ökar också i popularitet (besökstal) genom att man då ofta låter kyrkorummen upplysas av levande ljus.

De levande ljusen förefaller därför att vara viktiga inom både den privatiserade och inom den kollektiva folkliga religiositeten i Sverige. Många av de nyare psalmerna använder sig också av en religiös ljussymbolik och kanske finner man något av kärnan i mycket av folkreligionen i dagens Sverige i en barnsång som ofta sjunges: ”Gud bor i ett ljus …”.

Referenser

1) U. Altermatt: Volksreligion – neuer Mythos oder neues Konzept?, i J. Baumgartner (utg.): Wiederentdeckung der Volksreligiosität, 1979, 105-124.

2) P. Staples: Official and Populär Religion in an Ecumenical Perspective, i P.H. Vrijhof och J. Waardenburg (utg): Official and Populär Religion, 1979, 244-293.

3) Data för 1947 från ”Gallup” och den svenska väljaropinionen, 1950, 327; data för 1980 från Sifo i en press-release 198009-18.

4) T. Pettersson: Svenska folkets bönevanor, Religionssociologiska institutet, Forskningsrapport nr. 148, 1979, 15.

5) G. Gustafsson: Gudstjänstbesökare – en sekundäranalys av data från 1968 års valundersökning, Religionssociologiska institutet, Smärre meddelanden 1979: 5, 2.

6) B. Åberg och T. Pettersson: Identitet och roll, 1981, 79.

7) Opublicerade data från Sifo.

8) Data från T. Pettersson, delvis publicerade i Åberg och Pettersson, op. cit., samt frän K.G. Magni: Preliminär rapport från Västeråsundersökningen, bilaga 5 i Att nå fram, 1980, 16-17.

9) B. Gustafsson: Svensk folkreligion och svensk kyrka i Svensk teologisk kvartalskrift, 1974, 154-161.

10) B. Gustafsson: Svenska folkets religion, 1969, 63-66.

11) E. Huslid: Kyrkobesök och förrättningsreligiositet i Filborna, Religionssociologiska institutet, Forskningsrapporter nr. 161, 1981, 20.

12) Se not 8.

13) Opublicerade data från Per Block.

14) B. Gustafsson op. cit 1974 och J. Straarup: Folkreligion och kyrkobyggnad i Svensk teologisk kvartalskrift, 1979, 1-10.

15) E. Huslid: Förväntningar på en kyrka, Religionssociologiska institutet, 1980, 31.

16) G. Gustafsson: Mellan religion och politik, 1977, 85.

17) T. Pettersson: Utträdesbenägenhet och utträde ur Svenska kyrkan, Religionssociologiska institutet, Forskningsrapporter nr. 149-150, 1979, 19.

18) N-A. Bringeus: Moderna ljusseder i Rig, 1965, 128-137.