Informationer

El Salvador

Följande utgör ett exempel på sådana svårigheter som möter kyrkan i Centralamerika – här El Salvador – när man försöker konkretisera ett socialt program efter exempelvis de riktlinjer som drogs upp vid biskopskonferensen i Medellin redan för 13 år sedan. Våra uppgifter är hämtade ur tidskriften America (okt. 1981) där Charles J Beirne SJ, tidigare rektor för Colegio San Ignacio i Puerto Rico och nu för Regis High School i New York City, redovisar material från en resa i Centralamerika sommaren 1981.

Externado de San José, San Salvador är en high school vilken drivs av jesuitorden och som intill slutet av 60-talet hade det bästa anseende och erbjöd en traditionell akademisk undervisning för söner till den kapitalstarka överklassen.

Något av en vändpunkt för Externado och liknande utbildningsanstalter var mötet i Oaxtepec, Mexico, 1971 där ett tjugotal jesuiter från 12 syd- och mellanamerikanska länder samlades för att dra upp riktlinjer för ordens utbildningsarbete. I Oaxtepec förutspåddes en svår framtid för jesuiternas ”colegios” eftersom man menade att dessa institutioner var sina klienters fångar och verkade bevarande på rådande sociala strukturer.

Vårt exempel Externado i San Salvador hade visserligen 1956 grundat Academia Loyola, en aftonskola med utbildningsprogram för arbetarklassen som var upptagen av sitt jobb på normal skoltid. Men detta var helt marginellt jämfört med de resurser som undervisningen av de rikas barn krävde.

1972 började den utveckling som medfört en påtagligt radikal förändring av elevunderlaget under den gångna tioårsperioden. Kvällskurser har möjliggjort undervisning av ungdomar från arbetarklassen i årskurs 7-9. Med detta program har man efterhand lyckats överföra sådana elever till de ordinarie årskurserna 10-12 och nu utgör dessa omkring hälften av alla elever som årligen går ut med examen. Men reformprogrammet avstannade inte i.o.m. att man lyckats integrera de fattiga studenterna i de rikas värld. Externado har också förändrat kursinnehållet och infört ett grundligt studium av de socioekonomiska randvillkor som gäller i El Salvador och övriga länder i Central- och Sydamerika. En del studenter bor en period tillsammans med campesinos t.ex. i byn Aguilares. Man har också börjat ta in flickor och 1982 kommer de första att avlägga examen.

Dessa omvälvningar har mött motstånd från olika håll. Konservativa lärare såg sitt ärevördiga ”colegio” slås i spillror. En namninsamling med 300 underskrifter från klagande föräldrar blev följden när man 1973 förklarade sitt nya program i skoltidningen. Strax därpå hette det i pressen att Externado ”indoktrinerade sina elever” och ”drev dem till att bli marxister”. Följande veckor tycktes alternativen för lärarstaben uteslutande vara fängelse eller exil pga. anklagelser för subversiv verksamhet. Man publicerade en 24 sidor lång försvarsskrift ”El Externado Piensa Así” (Så tänker Externado). Det offentliga grälet förändrade i grunden bilden av Externado. De ambitiösa ansträngningarna att göra sina resurser tillgängliga för de mest behövande och utvidgandet av kurserna ledde skolan på nya vägar och vissa gamla elever blev rasande liksom andra inflytelserika medborgare. Några prominenta familjer tog sina barn ur skolan men dessa platser fylldes snabbt av elever från kvällsundervisningen. Fortfarande gäller omdömet att Externado har den högsta kvaliteten på undervisningen vilket förhindrat någon massavgång. Gångna tiders exklusiva elevkår härstammade nästan uteslutande från de åtta procent av befolkningen vilka uppbär 50 procent av alla inkomster i landet. Från de 82 procent som delar på den andra hälften av kakan söker Externado numera utbilda ungdomar och ge dem möjlighet att utbildningsmässigt nå i fatt de andra genom intensiv undervisning i en högt ansedd skola. Men målet är inte ståndscirkulation utan akademisk utbildning som bygger på en kristen social vision och som på ett avgörande sätt kan bidra till att förändra de sociala och ekonomiska strukturer som innebär en förödmjukande fattigdom för det stora flertalet.

Till detta program anslöt sig efter hand åtskilliga f.d. elever men motståndet från den besuttna och inflytelserika delen av befolkningen hårdnade. Tidningarna började skriva om ”Jesuitas Comunistas” och i mars 1977 genomborrades en jeep där prästen Rutilio Grande och två av hans medarbetare vid ett skolprojekt färdades. Undan för undan har våldet ökat och intill sommaren 1981 har 11 präster, tre ordenssystrar med anknytning till Externado dödats. Samtliga mord kan tillskrivas regeringsstyrkor eller dödsskvadroner på högerflygeln som står under regeringens skydd.

I juni 1977 publicerade jesuiterna fem artiklar i dagspressen där man beskrev sitt arbete, sin historia, och sin intention att fortsätta att arbeta för dem som inte själva kan göra sin röst hörd.

Reaktionen blev omedelbar och var avsedd som dödsstöten. Jesuiterna fick en månad på sig att lämna landet eller att mördas av den självutnämnda men officiellt tolererade dödsskvadronen. Svaret blev att stanna i El Salvador. De fortsatte att arbeta i Externado, det katolska universitetet och andra centra men förtänksamt nog drog de sig i relativ säkerhet nattetid.

Följande sammanställning ger prov på vad det kostat Externado under ett års tid att kämpa för den tro och rättvisa som kyrkan förväntar:

5 jan. 1980 Externados hus besköts med automatvapen.

3 mars José Trinidad Canales, lärare vid E. sköts ner i sitt hem av civilklädda agenter.

27 juni José Victor Annicchiarico, ordningsman attackerades av k-pisteld men undkom oskadd.

4 juli Ana Julia Lopez, lärare vid E. greps och hölls fängslad i fyra dagar av nationalgardet. Hennes man var ordförande i lärarnas fackförening.

5 juli Styrkor från militär och polis omringade E. trängde in i huset, genomsökte ett kontor och beslagtog bevismaterial om tortyr som fanns insamlat.

30 sept. Oscar Rene Romano Calderón, 36, och Rafael Antonio Santos Chavez, 49, sköts till döds när de lämnade E. där de tillhörde lärarstaben.

27 nov. Med soldater utposterade vid alla utgångar invaderades E. av 20 civilklädda män som tvingade personalen att lägga sig platt på golvet medan de fängslade fem ledare från den samlade oppositionen, som höll ett möte på skolan samt ytterligare en besökare. De sex torterade liken hittades senare längs en gata.

28 nov. Fernando Antonio Chinchilla Reyes, 34, lärare och administratör vid E. ”försvann”.

2 dec. Tre amerikanska ordenssystrar och deras medhjälpare fängslades och mördades av nationalgardet.

Under samma tidsperiod flydde 13 medlemmar av skolans lärarstab ur landet sedan de vid upprepade tillfällen hotats till livet. Trots svårigheter fortsätter man att utbilda 1 800 elever från förskola till tolfte årskursen.

Kina

Michael Kelly, SJ skriver i tidskriften America om Kinas katoliker och västvärlden:

För första gången sedan kommunismens seger år 1949 har katoliker från Kina fått tillåtelse från sin regering att lämna landet för att deltaga i en internationell konferens tillsammans med andra kristna. Elva kinesiska delegater, fyra katolikerna och sju protestanter, var i Montreal i Kanada mellan den 2 och 9 oktober med anledning av ett möte arrangerat av de Kanadensiska kyrkornas råds Kina-arbete. Av de fyra katolikerna var två biskopar, båda vigda utan Vatikanens godkännande: biskop Michael Fu Teishan, biskop av Peking sedan julafton 1979, och biskop Anthony Tu Shihua, rektor för ett prästseminarium som är planerat sedan juni 1980, men som ännu inte har upprättats. Tillsammans med dem deltog den högvördige Wang Zideng, vice rektor för det planerade seminariet, samt Lu Weidou, lekman från Shanghai och medlem i Kinesiska katolikers patriotiska förbunds ständiga utskott (C.P.A.). Detta bildades av regeringen år 1957, för att man skulle kunna styra den katolska kyrkan som ett slags nationalkyrka. Självt står utskottet under regeringens religionsdepartement.

Redan innan de kinesiska delegaterna anlände uttryckte dock åtskilliga personer med anknytning till kyrkans arbete i Kina farhågor inför ändamålet med mötet i Montreal. Man var överens om att det var att vänta för mycket att de katoliker i Kina, som står i opposition till det regeringsunderstödda C.P.A. – och som tros vara den överväldigande majoriteten bland både lekmän och präster – skulle få tillåtelse att bli representerade i delegationen, och på så sätt reflektera något av den mycket stora skillnaden i åsikter i denna fråga bland katolikerna i Kina. Men dessa kritiker menade att det var oriktigt från organisatörernas sida att utestänga sådana deltagare från andra länder än Kina, som man visste var kritiska mot C.P.A., då alla Kinas delegater tillhörde C.P.A. Som en av dem som inte blev inbjudna sade: ”Långt innan vi fick denna information sades det, att gästerna borde vara sådana, att de inte skulle ställa besvärande frågor, skapa konfrontation med de kinesiska besökarna eller något annat liknande.”

Enligt en av organisatörerna var konferensens dagordning utformad så att den skulle sätta in de kristna i Kina i det större sammanhang, som de kristna i den tredje världen utgör. De första dagarna av mötet ägnades åt behandling av ”folkens kamp” och ”folkens teologi” i Asien, Afrika och Latinamerika. Uppmärksamheten riktades mot Kina i tal, i paneldebatter med de kinesiska delegaterna och i svar från paneler bestående av icke-kinesiska deltagare.

Vad som än kan ha varit av ekumeniskt intresse under den åtta dagar långa konferensen, borde åtminstone de katolska delegaternas uppmärksamhet ha inriktats på utvecklingen av förhållandet mellan den kinesiska kyrkan och Vatikanen under de senaste månaderna. Påven är inte kyrkan och de problem som omger kyrkan i Kina skall inte reduceras till ett överdrivet fokuserande av endast detta problem. Dessutom utesluter inte de nuvarande diplomatiska relationerna mellan Peking och Vatikanen att nya kontakter byggs upp med katolikerna i Kina efter nära tre decenniers separation. Något slags åtgärd måste dock vidtagas efter den reaktion som kommit från de av regeringen utsedda talesmännen för den kinesiska kyrkan på upphöjandet av biskop Dominic Tang, SJ, till ärkebiskop av Kanton, ett ärkestift han hade ledningen för sedan sin utnämning till apostolisk administrator år 1950. Att lämna den hätska reaktionen på hans utnämning i tystnad vore att glömma bort en händelse känd i hela världen. Det skulle också vara att gå vidare i uppbyggandet av en relation på en grund av endast en del av den ena sidans insikter, vilket inte på något sätt är en lämplig grund för ett gott förhållande.

Upphöjandet av biskop Tang till rangen av ärkebiskop av Kanton sågs av de flesta observatörer som en bekräftelse av det val av honom till stiftsbiskop, som genomfördes av katolikerna där i oktober 1980. Han hade då varit ute ur fängelse endast några få månader efter 22 års fängelse utan rättegång eller dom. Biskop Tang själv betecknade utnämningen från påven Johannes Paulus som ”en hedersgest och som en uppmuntran till mitt land och till mina bröder och systrar i kyrkan”. Men på det sättet sågs inte utnämningen av C.P.A:s ledare.

Några få dagar efter att meddelandet från Rom kommit i juni om biskop Tangs upphöjelse angrep biskop Michael Yang Gaojian, en nationell ledare i C.P.A., utnämningen som en ”oförskämd inblandning i den kinesiska kyrkans autonoma arbete”. Uttalandet fick senare en bekräftelse från regeringens religionsdepartement. Senare kom uttalanden från Peking, Kanton och Shanghai, som alla använde samma slags ordvändningar, som blev använda i de anklagelser som föregick biskop Tangs fängslande år 1958, såsom ”förräderi” och att han skulle vara en ”folkets fiende”, eftersom han inte ville bryta med påven. Denna gång kallades han ”Vatikanens springpojke”, en ”kontrarevolutionär” och en ”förrädare som saknar värdighet och självrespekt”. Hans utnämning uppgavs vara en del av ”en komplott för att bryta ner den kinesiska kyrkan” från Vatikanens sida, och biskop Tang sades inte visa ”någon respekt för sitt land eller för Kinas katoliker”.

Den av regeringen utsedde, nu 89 år gamle biskopen av Shanghai och presidenten i det kinesiska biskopskollegiet, Jiang Jiashue beklagade att biskop Tang visat sig vara oförbättrad trots den 22 år långa ”tiden av uppfostran hos folkets regering”. Biskop Jiang uppmanade katolikerna i Kina att ”kraftfullt ta avstånd” från biskop Tang, detta med hjälp av ett uttryck som förbinder avståndstagandet med bespottande (To-hei)! En sådan oförmildrad fientlighet fortsatte att råda under hela juli månad, då tre av regeringen utsedda organisationer hade ett gemensamt möte i Peking. C.P.A., Katolska kyrkans i Kina nationella administrativa organisation och biskopskollegiet utfärdade senare ett uttalande, publicerat den 22 juli i Kinesiska Dagbladet. Uttalandet förnyade kritiken mot Vatikanen och krävde att ”kinesiska biskopar skall väljas och ordineras av det kinesiska prästerskapet och av de kinesiska församlingarna”. Vatikanen ignorerade denna den kinesiska kyrkans heliga rätt genom att utse biskop Tang Yeeming till ärkebiskop och blandade sig på det sättet oförskämt in i Kinas inre angelägenheter, inkräktade på den kinesiska kyrkans suveränitet och skymfade lärotraditionens anda vad gäller Jesu Kristi instiftande av kyrkan och av det apostoliska spridandet av evangeliet. Uttalandet fortsatte: ”Dess (Vatikanens) intention är att åter få den kinesiska kyrkan under sin kontroll och att återföra den kinesiska kyrkan till ett kolonialistiskt tillstånd, vilket vare sig det kinesiska prästerskapet eller lekfolket på något sätt kan acceptera.”

Många observatörer av kyrkan i Kina var överens om att Vatikanens försök att återupprätta kontakterna med de kinesiska katolikerna kom alltför hastigt och var dåligt genomtänkt. Som en observatör påpekade tog det åtta år av finkänslig diplomati innan USA kunde återupprätta fullständiga förbindelser med Peking. Vatikanen tycktes vilja klara av att utföra samma uppgift på sex månaders tid. Vidare påpekade somliga att påven Johannes Paulus i sitt tal till de kinesiska katolikerna från Manila i februari ensidigt behandlade förbindelsen mellan katoliker i och utanför Kina på den officiella nivån. Men eftersom de katoliker som i Kina har tillgång till medierna, dvs. de som tillhör C.P.A., öppet hade brutit med Rom, kan detta försök att skapa kontakt ha förödmjukat dessa. Slutligen förblir dessutom problemet med Vatikanens erkännande av Taiwan den diplomatiska huvudfråga som skiljer Vatikanen och Kina från varandra, något som man åter påmindes om i augusti genom Beijing Review, Kinas nyhetsorgan för utlänningar.

Även om valet av tidpunkt för och diplomatin kring Vatikanens handläggning av ärendet har forcerats, förklarar detta ändock inte våldsamheten i anklagelserna mot Vatikanen och biskop Tang. De medlemmar av C.P.A. som tog till orda i denna fråga använde sig av ordvändningar, som inte hörts av i Kina sedan kulturrevolutionens bittra dagar, och man sparade inga aggressiva superlativer när man uttryckte sin avsky och sin fientlighet. De hävdade kraftigt sin självständighet i enlighet med de s.k. ”tre själv-principerna”, dvs. självstyre, självspridning och självfinansiering. Anledningen till detta är uppenbar: hade man inte protesterat mot biskop Tangs utnämning, hade deras egen ställning som

ledare för en självständig kyrka underminerats. Om de hade accepterat påvens utnämning av biskop Tang skulle C.P.A:s präster och biskopar ha erkänt en auktoritet, som inte tillhör dem själva utan den universella kyrkan. Dessutom skulle då den fortsatta enheten mellan den överväldigande delen av katolikerna i Kina och påven och den universella kyrkan i stort ha stärkts.

Ett oräkneligt antal besökare i Kina under de tre senaste åren – många av dem kinesiska präster och ordensmedlemmar som nu lever utomlands, men som återvänder för att träffa sina familjer – har understrukit den fortsatta känslan av samhörighet med den katolska kyrkan utanför Kina och med dess medelpunkt i biskopen av Rom bland den överväldigande majoriteten av de katoliker som de mött i olika delar av Kina.

Det tycks som om organisatörerna av konferensen i Montreal visade mycket mer av försiktighet och hänsyn över vad som skulle komma att sägas vid konferensen, än vad dessa talesmän för C.P.A. visade i sitt sätt att uttrycka sig om upphöjandet av biskop Tang. Även de frågor som denna händelse gav upphov till tycks också ha undvikits vid konferensen. Och än mer, tolererandet, ja, t.o.m. stödet från C.P.A:s sida av plågandet, hotandet och fängslandet av präster och lekmän var samtliga frågeställningar, som visade sig vara tabubelagda vid denna konferens. Till exempel kan nämnas att biskop Ignatius Kung av Shanghai, nu i 80-års åldern och fortfarande i fängelse efter den dom han drabbades av 1955, tynar bort i sin cell, medan medlemmar i C.P.A. förklarar denna behandling som rättfärdig. Biskop Kungs fall blev under 1950-talet mycket uppmärksammat, eftersom anledningen till domen var att han vägrat avsäga sig sin trohet mot Rom och gå med i C.P.A. Om något liknande fall skulle finnas någon annanstans i världen, dvs. att någon fått 26 års fängelse för religiös tro, skulle det förvisso fördömas av alla människor med någon rättskänsla. Men C.P.A. hävdar att Kinas kyrka är självständig, vilket tycktes göra de människor som sänts till Montreal immuna mot kritik. Detta till trots, det faktum att det är ett oberoende som köpts till priset av plågandet och straffandet av människor för deras religiösa övertygelses skull öppnar dock en möjlighet för ifrågasättandet av den kristna halten i detta oberoende.

Övers. Ulf Jonsson

Teresa av Avila

Teresa av Avila levde mellan åren 1515-1582. Som ”en stor, unik och ändå så mänsklig och tilldragande person,” karaktäriserade påven Paulus VI den heliga Teresa när han 1970 gav helgonet – som den första kvinnan – titeln ”kyrkolärare”. Helgonförklaringen skedde redan 1622.

I år började man fira 400-årsjubileum med anledning av den heliga Teresas dödsdag 15 oktober 1582. Hon föddes i Avila i Spanien och växte upp i en stor syskonskara. Vid 21 års ålder lämnade hon i smyg sitt hem för att begära inträde i karmelitklostret i sin hemstad. Efter 18 år i kloster fick hon uppleva en genomgripande omvändelse (1554). Från denna tidpunkt betraktar hon sig uteslutande som Guds egendom och verktyg. Teresa har själv sammanfattat sin mystiska erfarenhet i mottot ”Endast Gud är nog” – ett budskap som hon förmedlat i sin gärning som klostergrundare och författare.

Hon betraktas som ”madre” och den egentliga ordensgrundaren för en ny ordensfamilj, som visserligen har sina rötter långt tillbaka i historien men som förnyats genom Teresa. Karmelitordens namn kommer från berget Karmel i det Heliga landet. Redan på 1100-talet samlades nybyggare vid ett Mariakapell på detta berg för att leva enligt profeten Elias förebild.

I Teresas person förenas ett benådat rikt inre liv med en ansträngande utåtriktad verksamhet till fullständig harmoni. En betydande organisationstalang kommer till uttryck. Priorn i Taizé, Roger Schutz uttrycker detta: ”Med all rätt har denna kvinna alltid varit ett klassiskt exempel på den kontemplativa människan. Hon handlade med fastigheter, skrev och förhandlade och samtidigt levde hon sitt liv i den innerligaste förening med Gud.”

Det spanska helgonets böcker handlar om bön, i synnerhet om förberedelsen till detta inre samtal med Gud. De fyra större verken av Teresas hand är: Den inre borgen, Fullkomlighetens väg, självbiografin Boken om mitt liv och Boken om klostergrundande. De tre förstnämnda finns utgivna på svenska. Dessutom finns åtskilliga mindre verk och över 400 mycket levande brev bevarade.

Sedan denna lärare i det andliga livet gått bort för 400 år sedan har hennes skrifter utkommit i 1212 upplagor på över 20 språk. 1582 fanns 17 kloster för nunnor och 15 för munkar inom den reformerade grenen av Karmel. Idag finns 13 000 nunnor fördelade på 800 kloster och 2 400 munkar.

Till Glumslöv-karmelitklostrets 25-årsjubileum utkom i våras en bok Karmelitorden (164 s.) som i tre kapitel ger en kortfattad men koncis inblick i karmelitordens historia, Karmels helgon och stora gestalter (Teresa av Avila, Johannes av Korset, Therese av Jesusbarnet, Elisabeth av Treenigheten och Edith Stein) och Karmels regel, anda och liv. I några tillägg ges informationer om karmelitklostrens tillkomst och utveckling i Glumslöv och Norraby-Tågarp och karmelitbrödernas och -nunnornas aktuella utbredning i världen. Boken distribueras genom karmelitklostret i Glumslöv, 253 72 Helsingborg.

DDR

Unga kristna i DDR vill införa en ”social fredstjänst” som alternativ till militärtjänst. Tanken understöds av alltfler. När evangeliska kyrkan i Saxen samlades i slutet av oktober i Dresden till synod meddelades att 783 förslag med 2 174 namnunderskrifter förelåg om ”fredstjänst”. Även andra evangelisk-lutherska kyrkoprovinser understödde skriftligen förslaget.

Många framställningar till synoden i Dresden berörde för övrigt olika aspekter på de kristnas ansvar för freden: alltifrån förslag om förbud mot försäljning av krigsleksaker till de intensiva försök som görs vid högskolor och universitet att värva studenter till reservofficersutbildning. Under den offentliga debatten gav många företrädare från kyrkan uttryck åt sin oro för den tilltagande militäriseringen inom olika områden av samhället. Man berörde de brett upplagda civilförsvarsövningar som försiggått på senare tid både i byar och storstäder. Därvid gällde det inte bara försvar i händelse av konventionellt krig utan även atomkrig. Kyrkan kritiserade återigen militärundervisningen i den obligatoriska skolan liksom ungdomens halvmilitära utbildning. Man uttryckte oro för den fortskridande militariseringen av hela det offentliga livet och den propagandabild av fienden som systematiskt framställs. Man menade vidare att sådana synpunkter som framställts på synoden delades av en stor del av befolkningen.

Det skriftliga förslaget från ett par tusen unga i DDR om ”social fredstjänst” fick ett starkt stöd på synoden. Alla talare som tog till orda i frågan understödde förslaget trots att statsekreteraren för kyrkofrågor Klaus Gysi nyligen betecknat det som ”icke acceptabelt” med motiveringen att DDR:s förpliktelser mot Warszawapakten i så fall kunde försummas.

Samma synpunkter på frågan framförde Gysi också under en gästföreläsning vid Östberlins universitets teologiska sektion. ”Det väsentligaste och största bidrag för att säkra freden som DDR kan ge är militär styrka”, sade han.

Vid synoden i Dresden återkom man till de unga kristnas situation i de statliga skolorna i DDR. Biskop Hempel förklarade att de evangeliska kyrkorna vill komma i samtal med berörda myndigheter men att en sådan dialog ännu inte kommit till stånd. ”Att diskutera problemet ’kommunistisk uppfostran’ är nu liksom tidigare från statligt håll förenat med för mig helt oförklarliga svårigheter”, sade biskopen.