Irländska intryck

En höstvecka på Irland – gröna landskap, lyckligt sällan avbrutna av städer, nyklassicism i en tidig, måttfull tappning med det sena 1700-talets elegans, lättsamma samtal på puben eller i frukostrummet i ett privathem, därtill, på grund av min medresenärs smaklökar, middagar av stundom högsta klass, ofta skaldjur tillagade med franskt raffinemang.

Mötet med det katolska då? Republiken Irland är ju ett av de mest katolska länderna i Europa. Ja, det första intrycket var i detta avseende förbryllande. Det regnade, från morgon till kväll, första dagen, den som vi skulle ägna åt Dublin, men min bror insisterade på att sådana bagateller inte fick hindra oss från att bese staden, vilket man gör bäst till fots. Vi promenerade genom de centrala delarna utmed de stråk som kartan markerade som särskilt lämpade för en rundvandring. Naturligtvis slank vi också in på muséer. Biblioteket i Trinity College har underskönt illuminerade manuskript, bl.a. Book of Kells från 800-talet liksom många andra dyrgripar, i hög grad värda ett besök – när man väl hittat till den moderna bokhandel från vilken en gummibelagd trappa leder till det åldriga biblioteket. Ett påfallande rikt och mångsidigt tvärsnitt genom europeiskt måleri erbjuds av National Gallery.

Men allt detta hjälpte föga när vi väl var ute i regnet och huvudsakligen fick väja för paraplyer och vattenpussar. Jag längtade intensivt efter en kyrka som tillfälligt skydd mot regnet. Då lärde jag mig vad jag aldrig skulle ha föreställt mig: det finns nästan inga katolska kyrkor i det katolska Irlands huvudstad. Gott om kyrkobyggnader är det, de flesta i en återhållsam, strängt skön stil – oberoende av ålder -, mörkt grå, helt imponerande. Men vare sig de var stora eller små, medeltida eller viktorianska, var de alla protestantiska, av den ena eller den andra riktningen, och därför stängda en vardag. Vi passerade säkert ett dussin, kanske fler av dem, inklusive Christchurch Cathedral, som är föremål för omfattande reparationer, men inte en enda släppte in besökare, när vi kom förbi.

Det är sant att under den engelska tiden – till och med första världskriget – de olika protestantiska samfunden, naturligt nog, var gynnade. Motsvarigheten till den anglikanska kyrkan heter här, missvisande nog, Church of Ireland. Dit hör de gamla katedralerna och åtskilliga nyare byggnader. Andra samfund, inte minst presbyterianerna, var också rikt representerade. Men först när vi gått utanför turiststråkets ram kom vi till en katolsk kyrka, och den var förstås öppen. Typiskt italiensk krokaninteriör, nygotisk vit altaruppsats, elektriska lampor i form av en uppsats med stearinljus i rader, ett sidoaltare för den heliga Rita av Cascia, detta med blå lampor. Dessutom en kista som väntade på en begravning, kanske nästa dag. Locket täckt med en skog av fromma kort, på bänkarna en uppsättning brokiga blombuketter, någon i form av ett kors, inlagda i skyddande plastburkar.

De katolska kyrkorna i Dublin finns i förorterna, där befolkningen verkligen bor. Där kan man möta originella och moderna arkitektoniska lösningar.

Ännu mer påfallande än denna de protestantiska kyrkornas fullkomliga dominans i huvudstadens centrum var förhållandet på mindre orter. Överallt, där vi såg efter, fanns det en protestantisk kyrka likaväl som en katolsk. I större städer var gärna både den protestantiska och den katolska huvudkyrkan uppkallade efter ett och samma helgon, vilket inte direkt underlättar för turisten. Till söndagsmässan gick vi i en by där kyrkan var överfull; vi fick stå ute i gången, ända ut i kyrkporten. Utanför var det tjockt med bilar, förmodligen eftersom mässan fortsatte med en begravning. I sin predikan hade prästen hunnit tacka för att hungerstrejken äntligen var slut och skarpt kritisera vandaliseringen av den protestantiska grannkyrkan.

Sedan stod vi alla i den kyliga luften på det korta gräset mellan gravarna, och alla läste en dekad ur rosenkransen som församlingens bön. I bakgrunden reste sig som på många andra kyrkogårdar på ön en kalvariegrupp i vit sten: Kristus på korset, omgiven av Maria och Johannes. Däremot såg man inga krucifix utmed vägarna, som i det sydtyska området, ibland en Mariastaty. Någon gång var den namngiven, då efter uppenbarelsen i Knock, för drygt hundra år sedan, dit det också ordnades vallfärder från Cork.

När man planerar en turistresa är det lätt att överskatta tidens töjbarhet. Om man vill resa runt hinner man inte stanna särskilt ofta.

Det blir tillfälliga intryck, som i den småstad där vi letade efter lunch (den första puben, med allsång på kvällen, serverade videofilm på dagen för en tacksam publik). Skolbarnen vällde ut i staden på sin frukostrast, och några av dem slank tillsammans in i kyrkan för att be en stund.

Uthyrningen av privatrum är en viktig näringsgren, och standarden är ofta respektabel. Ibland hänger en diskret katolsk bild någonstans, i korridoren eller frukostrummet, gärna då en bonad från påvens besök på ön.

Katoliker från Sverige är något ovanligt, utan att väcka nyfikenhet. ”Ni måste vara en mycket liten minoritet”, kommenterade en och fortsatte sedan med sina funderingar över terrorismen. ”Jag hoppas ni kommer tillbaka till ert land med vetskapen att vi inte alla är ett våldets folk.”

Spår av IRA fanns, men inte så beklämmande mycket som man kunde befara. Ballader med porträtt av hungerstrejkaren Bobby Sands utanför huvudpostkontoret i Dublin – med dess traditioner från det stora påskupproret 1916 – en fasad i tegelkvarter med ett Provos, IRA-land i stora kritbokstäver, en svart flagga vajande på en fasad, enstaka klottrade slagord om något man kunde gissa gällde behandlingen av politiska fångar i norr.

Men annars – vänlighet, en hjälpsamhet och vilja till kontakt som ändå aldrig blev efterhängsen eller närgången, en mildhet i stämningen som var högst påfallande. Till de allra mest hjälpsamma hör för övrigt flickorna i turistinformationen, som gjorde sig extra besvär för att hjälpa oss också med ganska udda ting. Politik diskuterade vi inte. Den ende som tog upp ämnet var just den som ville att vi inte skulle se folket som idel våldsmän – och påpekade att terrorn hade ökat, sedan Dublin fick en rysk ambassad (ett sammanhang som inte är en tillfällighet).

En fråga som var mindre inflammerad och inte lika söndertröskad var uppenbart språkfrågan. Med någon enstaka procent gaeliskspråkiga har den engelskspråkiga majoriteten svårt att göra gaeliskan till det nationalspråk som många ändå längtar efter. Engelskan ja – lättförstådd och mjuk i Dublin, mer staccato och svårtolkad i de södra delarna.

Kyrkoarkitektur hann vi ägna oss åt endast i Cork, den näst största staden i republiken, dit vi kom en söndag efter högmässan. Den ena katolska kyrkan efter den andra i centrum, alla fullsatta ut i sidokapellen. En fasad i tung vid sten med minimala öppningar och platt tak. Andra byggnader i mer traditionell, Italien-inspirerad stil. Också här nyklassicism – antikens tempelstil använd för kristna kyrkor gör ett besynnerligt intryck på den historiskt medvetne betraktaren – men smakfull, med underbart arbetade innertak.

Även här en protestantisk kyrka, dessutom berömd, St Ann’s i Shandon-kvarteren. En lokalinvånare såg oss med karta i hand vid floden, utgick ifrån att vi letade efter just den (i själva verket ville min bror öva mig i orientering efter karta, men det nändes vi inte säga) och tog oss dit uppför backar och slingrande gränder, reciterade en lokal välkänd dikt om den – och lämnade oss sedan vänligt, glad över detta möte. För övrigt var också den stängd.

Om man inte hade sett pålitlig statistik på att drygt 90 % av irländarna i republiken är katoliker skulle man snarare ha gissat på en ganska jämn fördelning mellan dem och protestanter, men hänsyn till antalet kyrkobyggnader. Detta innebär naturligtvis stora ekonomiska problem med underhåll av de ofta vackra protestantiska kyrkorna, byggda i en måttfull stil som man önskar att katolikerna hade lärt av. Brokiga fasadmosaiker, uppbyggda grottor med statyer av Bernadette och Jungfru Maria, helgonstatyer i okonstnärliga banor och annat pynt utmärkte alltför många av de katolska kyrkorna, men det fanns också bland de senare byggda exempel på en uttrycksfull och ändå sober stil.

Framförallt fanns det människor i kyrkorna, vilket trots allt är huvudsaken. Dessa turistintryck innebar ingen fördjupning av förståelsen för en situation där man utomlands uppfattar marxistiska terrorister som katoliker och utgår från att de representerar befolkningens önskemål. Sista ordet vill jag ge åt en irländare som sedan länge bor i London, en ateist från en metodistisk familj, född i Dublin, uppväxt i Belfast.

Hans sammanfattning kan tillämpas på många världen över, för vilka den kyrkliga tillhörigheten är viktigare än den krävande människosyn som Kristus förkunnar. Det finns många katoliker på Irland, och det finns många protestanter på Irland, men det finns mycket få kristna.