Nog tror jag väl på en högre makt – men en personl

När våra samtida ifrågasätter Guds existens, är det huvudsakligen av tre skäl.

Den första svårigheten är, att Gud inte upplevs. Man avvisar Gud emedan man inte har någon som helst erfarenhet av honom.

Den andra invändningen har att göra med det ondas problem. Det ondas existens tycks oförenligt med tanken på en Gud.

Bakom båda dessa invändningar finns ofta en längtan. Man skulle vilja göra en gudserfarenhet. Man skulle vilja komma till rätta med det ondas gåta för att kunna tro.

Den tredje invändningen däremot är knappast någon invändning alls. Man uppfattar hela frågan om Guds existens som inaktuell. Gud är överflödig. Förr behövdes han, som ett skydd eller en tillflykt när ingen mänsklig hjälp fanns eller som en förklaring till det oförklarliga. Men nu vet vi ju dels att det finns förklaringar till allting, dels att vi människor måste hjälpa oss själva. Följaktligen har vi inte behov av någon Gud.

För våra samtida är Gud således oviss, otänkbar eller överflödig. Trots detta vill många ändå lämna en möjlighet öppen. Man medger, att det kan finnas ”en högre makt”, ”någon bortom bergen”. Somliga går ett steg längre och bekänner sig till en sorts teism: de menar att det med all sannolikhet finns en Gud, en tänkbar skapare, ehuru vi inte kan veta något närmare om honom och ännu mindre få någon som helst kontakt med honom. Frågan om Gud är därför närmast en tankelek.

Gudserfarenhet

Här skall inte göras några försök att bevisa Guds existens, vilket jag för övrigt betraktar som omöjligt, om man med bevisa menar överbevisa. Visserligen fastslog det första Vatikankonciliet, att förnuftet kan nå fram till ett erkännande av Guds existens. Men det bör tolkas så, att den troende människan kan finna förnuftiga skäl för sin tro och ta sin logik till hjälp för sin tro. Därifrån till att ge den icke troende bindande skäl är steget långt. Jag tror inte att det går, och det är nog heller inte meningen att det skall gå.

Vad den första invändningen beträffar, den att Gud inte ger sig till känna, så har den att göra med bristen på referensramar. För visst ger sig Gud till känna, det är bara så att han inte blir igenkänd. Om någon av oss här skulle möta drottning Silvia på gatan, så skulle vi utan tvekan känna igen henne. Men en främling som aldrig läst något om henne skulle inte känna igen henne. Han behöver först någon som talar om för honom: detta är drottningen.

För att man skall kunna veta att det är Gud man möter, måste man först veta något om Gud. Efter en underbar Frankrikeresa för ett par år sedan fick jag av en medresenär bibelordet: ”Sade jag icke, att om du trodde skulle du få se Guds härlighet?” (Joh. 11:40). Det finns en växelverkan mellan tro och igenkännande. Den som tror, känner igen Guds härlighet, överallt, i naturen, i konsten, hos medmänniskor, i livets händelser och underbara sammanträffanden, små som stora. Och ju mer vi med trons ögon på det sättet betraktar Guds härlighet och tackar honom för att han uppenbarar sig, desto oftare och bättre ser vi honom, och desto mer fördjupas tron. Vilket även betyder, att tron ställer krav, nämligen på fortsatt sökande.

Det som vi kallar under är egentligen bara påminnelser om att Gud verkar alltid och överallt. Också sakramenten är påminnelser. Lärjungarna i Emmaus kände igen Herren när brödet bröts – och därefter visste de att han var med dem alla dagar.

Det finns enstaka tillfällen i livet då Gud uppenbarar sig på ett så speciellt och personligt sätt att det kan bli livsavgörande. Det är väl huvudsakligen den sorts erfarenheter människor efterlyser när de säger att de inte har någon Gudserfarenhet. Ändå är jag övertygad om att människor i mycket större utsträckning än vad vi vanligtvis föreställer oss faktiskt någon gång har mött Gud också på detta speciella och personliga sätt. Men ofta vet de inte vad de skall ta sig till med en sådan erfarenhet, de skjuter den ifrån sig och glömmer den för att kanske återvända till den sent i livet. Jag tror att kyrkan alltför ofta försummar att hjälpa människor att uppmärksamma och ta vara på sådana möten med Gud. Tyvärr händer det i stället att de blir bortförklarade eller ignorerade.

Och visst finns det troende människor som menar sig göra fler andliga upplevelser än de faktiskt gör. Inte varje sinnesrörelse i en gudstjänst är av andligt slag, ofta är de av ett mycket sinnligt slag. Sinnligheten har förvisso sin plats i gudstjänsten; det är inget fel i att ögon, öra och hjärta fröjdas, och Gud talar, som sagt, till oss på många olika sätt. Kvar står, att gåvan att kunna skilja på andarna är påkallad i församlingen. På det här området har författare som Teresa av Avila och Johannes av Korset gjort oss ovärderliga tjänster. Deras undervisning går ut på att hjälpa människor att känna igen Gud när han ger sig till känna och samtidigt kunna se sina religiösa upplevelser med en gnutta sunt förnuft.

Om det ondas problem

Den andra invändningen hade att göra med det ondas problem. Hur kan Gud finnas när det finns så mycket ont? I alla tider har människor brottats med den frågan. Augustinus svarade kort: Si Deus sit, unde malum? Si non sit, unde bonum? – Om Gud finns, varifrån kommer då det onda? Om han inte finns, hur förklarar du det goda?

Det finns en mängd teologiska och filosofiska teorier om hur man skall kunna förena tanken på Gud med det onda. Den judiske författaren Milton Steinberg sammanfattar de vanligaste så här:

– det onda är ett straff för något medvetet eller omedvetet personligt eller kollektivt brott.

– det onda är nödvändigt för att människan frivilligt skall kunna välja det goda, eller som en nödvändig kontrast till det goda, eller som ett motstånd som människan måste möta för att växa till mognad.

– det onda har ingen verklighet utan är bara tomrum, frånvaron av det goda. Respektive: det är en illusion, och sett i ett helhetsperspektiv är det inte längre ont.

– försök att komma ifrån problemet genom att säga att allt till sist skall bli bra, respektive genom att beskriva det onda som ett övergångsstadium på väg mot det fullkomliga.

– Jobs svar: avvisa själva frågan genom att säga att det ondas existens är obegripligt för oss men inte för Gud, och vi ska därför inte grubbla över den.

Alla dessa svar går alltså ut på att tankemässigt komma till rätta med det ondas problem. Men Steinberg visar på att trons svar är inte teoretiskt utan praktiskt. Vad som begärs av den troende människan är först att hon erkänner det onda som något som måste bekämpas, och för det andra att hon gör det. Den troendes svar består i handling: trösta de sörjande, föda de hungrande, kläda de nakna, bota de sjuka, upplysa de okunniga, försvara de förtryckta och befria de förslavade. Gud begär att vi skall mobilisera våra krafter för att utrota det ondas orsak ur världen, ur vår egen själ och ur samhället. Och när det gäller det ohjälpligt onda, det som det inte finns någon bot för, då skall vi utstå det med värdighet och mod, lindra dess bitterhet och skada med trons läkedom och låta det lända till själens rening och förbättring.

I detta judiska svar kan vi helt instämma. Det ligger i vår makt att eliminera många, kanske de flesta av de olyckor som plågar människorna. Och möjligheten att bekämpa det onda har vi alla, åtminstone inom någon sektor, hur liten den än är. Inom en större sektor har vi ofta möjligheten att bekämpa det onda tillsammans med andra.

Insikten om det onda, insikten om att vi bör och kan bekämpa det, kraften att göra det och framför allt hoppet som ger uthållighet i kampen är alltsammans Guds verk i oss och ett av de sätt där han ger sig till känna, ofta mycket påtagligt, som när Israel under Guds ledning blev till ett fritt folk, eller som när en obotlig sjuk reser sig från sin sjukbädd och är frisk, eller som när moder Teresa och hennes systrar ger sina liv för de utstötta och lidande, eller som när människor riskerar sin egen frihet för att hjälpa andra till frihet. Bara Gud är den som ”ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka” (Jes. 40:29).

Överflödig?

Den tredje invändningen var den, att Gud är överflödig. Vi kan ju numera förklara det som förr var så gåtfullt och obegripligt, och det är ju ändå människan som måste lösa sina problem själv.

Vetenskap och teknik och hela den sekulariserade samhällsapparaten har lagt händerna på det som förr hörde till religionens sfär: födelse och död, sådd och gröda, naturens krafter och mänskliga relationer. Det försätter oss i en underlig situation. Det är som om bara en liten bit av livet angick Gud. Det leder till en syn på livet som Rudolf Bultmann ger uttryck för med orden: Vi kan inte tro på Gud annat än trots erfarenheten.

Men den invändningen utgår från en Gudsbild där Gud är en avgud, en gud bland andra gudar. Tekniken bestämmer över en del av våra liv, naturvetenskapen över en annan, samhällsordningen över en tredje – och så finns det en Gud som bestämmer över det som är kvar. Han är en pusselbit som sätts in på de ställen där det fattas något, han är en hjälpare vid sidan av andra hjälpare, en förklaring vid sidan av andra förklaringar – en gud bland gudar.

Detta är den icke troende människans Gudsbild. Den troende människans Gud är den som är förklaringen till allt, både till det som vi förstår och det som vi inte förstår. ”Det finns ingenting som vi kan ställa vid hans sida” (Jes. 40:18). Han är den som hjälper oss i allt, också när vi hjälper oss själva. Han är, med en skolastisk term, primus motor och causa prima, början till allt och förklaringen till allt.

Den som ser oss

Det finns slutligen ett sammanfattande svar på alla invändningar mot Gud. Det är inte så, att jag är ett subjekt och Gud ett objekt som skall bevisas, ett föremål för mina utläggningar och överväganden på samma sätt som exempelvis tekniken eller samhällsapparaten är det. Gud är inte ”föremål för” någonting, utanför oss, vid sidan av allt annat. Detta visste de gamla ikonmålarna, och därför gjorde de sina bilder med omvänt perspektiv. Man betraktar inte en ikon, man blir betraktad. Ikonen säger oss: det är du som är objektet. Gud tänker oss, därför är vi till, han tänker världen och därför är den till. ”Han såg på allt som han hade skapat, och det var mycket gott” – gott därför att han såg det.

Därför kan vi inte veta något om honom på samma sätt som vi vet något om Sokrates eller Napoleon. Gud känner man bara på ett sätt: personligt. Han är den som ser mig, och som därmed ger mig existens, han är den som stöder min arm när jag gör ett gott verk, den som ger mig förstånd till att begripa hans verk, den som skapar helhet i mitt liv genom kärleken till det som är till.

I en gymnasieklass, som gjorde ett studiebesök hos oss, ställde en pojke frågan: ”Hur har kristendomen uppstått? Vem är det som har tänkt ut allt som ni lär?”

En intelligent fråga! Och svaret är: det finns ingen som har ”tänkt ut” den kristna läran. Den vilar helt och hållet på erfarenheter. Gud har givit sig till känna, sig själv, inte läran om sig själv. Kristendomen är till sitt väsen ett möte och ett liv i medveten samvaro med Den som för oss är en fader, en moder, en brudgum, en vän, en broder. ”Min moder och mina bröder är de som hör Guds ord och rättar sig efter det” (Luk. 8:21).

Seendets Gud

Gud är någon som man möter i ett personligt möte. Mer än så: han är grunden till all personlighet, den som ger människan personlighet genom att möta henne. Det här kan vi studera i bibeln i otaliga situationer. I Ur i Kaldéen levde en man vid namn Abraham, en bland många. En dag kom Herrens ord till honom: ”Gå ut ur ditt land, bort till det land som jag skall visa dig, så skall jag göra dig till ett stort folk.” Och Gud gav honom ett nytt namn, Abraham. Från den dagen är Abraham en personlighet, och han blir det mer och mer i sin ständiga dialog med Gud. Han blir till den unika människa som är stamfader till Israel.

Eller ta den sorgliga historien om tjänstekvinnan Hagar som blev frilla åt sin husbonde och därefter förskjuten – ett tragiskt kvinnoöde bland tusen andra. Men vid en vattenkälla i öknen möter Herren henne, där talar han till henne som en person till en person. Och Hagar är inte längre ett fall, hon är Hagar som Herren intresserar sig för, tar sig an och välsignar. Och hennes barn får namnet Ismael som betyder ”Herren hör”. Hagars egna ord om detta möte är underbara: ”Du är seendets Gud, den som ser mig” (1 Mos. 16:13).

Ja, han är seendets Gud, den som lägger märke till de små, till dem som ingen ser, den som ”upprättar den ringe ur stoftet och lyfter den fattige ur dyn” (Ps. 113). Han är den som ser mig, och jag blir till, blir mig själv. För Herren är jag någon därför att jag är hans verk, liksom ett skrikande spädbarn är unikt, märkvärdigt och älskat av sina föräldrar.

Bibeln handlar oavlåtligen om detta, hur Gud ser till människor, inte på ett globalt ointresserat sätt som när man betraktar en boskapshjord eller hundra skrikande småbarn på BB. Ingenting kan illustrera den saken bättre än den underbara och för oss så ofattbara historien i Lukas åttonde kapitel om den vansinniga mannen i gerasenernas land som Jesus botade genom att sända hans onda andar in i en svinhjord som omedelbart störtade nedför branten och drunknade i sjön nedanför. Vem av oss har inte känt en rysning inför den historien – offra så många svin för en vansinnig man! Skillnaden är, att för oss är den vansinnige i Gerasim en anonym, men för Gud är han en personlighet, som en fader, en moder, en broder – någon som måste räddas till varje pris!

Men det är inte bara i bibeln som vi finner exempel på att Gud är den som ser oss. Ty detta sker ständigt med människor. Många troende människor kan berätta om den stund då de med ens visste: min framtid är min och ingen annans, det finns en väg som är min. Och de visste: jag är utvald, jag har mött Gud. Det var i mötet med honom som de fann sig själva. Det är inte alltid som en sådan upplevelse kan kläs i ord, oftast kan den det inte. Och det är på något sätt ovidkommande. Det avgörande är detta djupt förborgade, personliga tilltal som jag inte behöver svara på i ord men som får sitt svar däri att jag kan gå vidare som en fri människa, född ifrån intigheten till att vara någon.

Att vittna om Gud

I kristna kretsar är det ganska vanligt att man predikar omvändelse genom att servera ett färdigt mönster att anpassa sig till och en färdigrösad väg att gå. Man anvisar ett beteende, talar om vilka steg som skall tas och vilka tankebanor som skall adopteras.

Därmed riskerar man att förråda Gud. Det finns bara ett sätt som är honom värdigt, och det är att bemöta varje människa som en personlighet, en fri människa att ta på allvar. För så möter oss Gud, och det är skälet till att han inte tvingar sig på någon, varken med logiska argument eller på någon annat sätt.

En personlighet blir man ju när man blir medveten om att man har ansvar för sitt eget liv och själv måste fatta sina beslut, sina egna, inte en annans. Mötet med andra människor kan medföra att man väcks till den insikten och det ansvaret. Men också motsatsen händer, som vi vet. Det finns människor som vill och som lyckas bestämma över andras liv och fatta beslut åt dem, föräldrar som inte vill låta sina barn bli vuxna, äkta makar som dominerar över sin livskamrat, kyrkans och samhällets representanter som tror sin uppgift vara att diktera andras liv, förtryckare av olika slag.

I mötet med Gud ställs jag inför ett trosavgörande som är helt mitt eget och ingen annans. Gud tvingar sig inte på någon, och det är därför som det finns ateister och våldsverkare, människor som säger nej till honom och får säga det även om de gör sig själva orätt med det.

Att min väg är min och ingen annans utesluter inte att jag behöver andras undervisning, föredöme och hjälp för att jag skall förstå och våga. Själasörjarna liksom helgonen kan göra klart för mig vad mänsklig storhet och helighet är, men de gåvor som jag har fått är mina och inte deras, och mina svagheter är inte deras. Som Martin Buber säger: varje människa måste finna en ny väg och inte göra det som andra redan har gjort utan det som väntar på att bli gjort. ”Med varje människa sätts något nytt till världen, något speciellt och egenartat som inte har funnits förut.”

Var är du?

Gud är en konstnär och inte en serietillverkare, det gäller varje träd och sten, varje blomma och djur men framför allt människan. Så snart Gud har skapat människan tilltalar han henne därför: Adam, var är du? Och han väntar sig ett svar. Han säger du till mig, och därför kan jag säga ”jag”. ”Jag” finns bara inför ett du. Och när en människa inte vågar säga jag om sig själv, är utan kontur och vilja, så är det därför att ingen har tilltalat henne med ett verkligt, personligt ”du”, i Guds namn.

När vi tänker oss Gud – jag säger ”tänker” – så radar vi upp för oss en rad ”egenskaper” som bara gör honom overklig: allvetande, allsmäktig, evig, oändlig, osv. Sådana begrepp är till sin art negativa, de har som syfte att bemöta falska föreställningar om Gud. Han är inte en gud för bara en sektor i tillvaron, därför kallar vi honom oändlig och allvetande. Han är inte innesluten i tiden, därför kallar vi honom evig. Han är inte en kraft utanför oss, därför kallar vi honom allsmäktig.

Men det är lönlöst att med sådana begrepp få en föreställning om Gud. Bibeln visar oss en annan väg till kunskap: att möta honom som person till person, lyssna till hans röst, ta emot hans kärlek, se hur han kommer till mig i min förnedring för att dela den med mig och upprätta mig så som han upprättade Hagar.

I mötet med Gud kan vi vara oss själva, utan någon som helst förklädnad eller tillgjordhet. Läs psaltarpsalmerna! De chockerar oss kanske när vi ser hur den bedjande slungar ut sin förtvivlan, sitt hat, sin hämndlystnad, sin vrede, sin besvikelse på Gud, sitt uppror mot honom. Eller tänk på Jonas och Elias som satte sig ner och sa: Nu säger jag upp bekantskapen med dig, nu är det nog.

Och det händer ingen gång att Gud förebrår en bedjare sådana känslor eller önskningar. Han går i närkamp med Jakob, brottas med honom hela natten till solen går upp, och då ger Gud Jakob ett nytt namn: Israel. Vilket betyder: den som har kämpat med Gud.

Så har varje människa sin historia med Gud och sitt namn, och så är även bönen olika för varje människa. Också när vi ber tillsammans, när vi uttalar vårt Fader vår tillsammans, så har var och en sin hemlighet, sina undertoner.

Dialogen med Gud sker alltid på hans initiativ. Det är Gud som viskar mitt hemliga namn så att jag i min tur kan säga till honom: Du … Och säga jag med allt som finns i mig av tankar, önskningar, känslor, av förtvivlan och revolt, av längtan och av hopp, med allt det som jag håller hemligt för alla men som hör till mitt jag och som jag kan tala med Gud om och bli förstådd.

Ja, det är Gud, som i människornas hjärtan väcker protesten mot det onda och hjälper dem att formulera det i ord och handling. Det är han som väcker hatet mot dem som förnedrat mig, revolten mot dem som gör människor till nummer. Och samtidigt som han möter mig och gör mig till jag, en person med värde, så öppnar han också mina ögon för min nästa. De som varit nummer blir mina bröder och systrar, och revolten mot det onda är inte längre bara en revolt mot det förtryck som drabbar mig själv utan också mot de orättvisor som andra lider under. Och så kan jag i min tur säga du till dem jag möter, jag kan se dem med Guds ögon.

Min Gud och mitt allt

Bön är huvudsakligen längtan – efter rättvisa, godhet, kärlek, sanning, förlåtelse. Därför kan allt bli bön. Omvänt kan man säga att på något sätt är all längtan bön såtillvida som den är längtan efter något gott, en längtan som Gud väcker när han ger sig till känna.

I vår tid finns det kanske mer längtan än någonsin på denna jord, mer bön än någonsin. Och bön och längtan har den egenskapen att de öppnar mitt hjärta för det som är mer än jag, för en större godhet än den jag finner i mig själv, en större rättvisa än den jag själv kan åstadkomma, en mer allomfattande kärlek.

Längtan är en kraft som driver oss in i Guds armar. Hela Fader vår är en bön full av längtan, riktad till en Fader som förstår min längtan och kan uppfylla den. Som främst av allt förstår min längtan efter någon att säga Du till och få ett svar av.

Det finns i vår tid en stark dragning till Österns religiösa värld. En värld, som förvisso har mycket att lära oss. Men inte en värld som utan vidare kan ge ett svar på människans djupaste längtan, som inte är en längtan efter att få försvinna i Alltet utan en längtan efter ett möte.

Också bibeln säger att Gud är allt (Syr. 43:27). Men hur är då en dialog möjlig? ”Du är den som är, jag är den som inte är”, sade den heliga Katarina av Sienna. Hur kunde hon då brottas med Gud?

Om vi här på jorden skall söka efter en bild, en symbol, en analogi som på något sätt kan hjälpa oss att ana att Gud är allt i alla och jag är ändå jag, så är det i Höga visan vi skall söka den bilden. I kärleken blir två till ett, och ändå är det där som var och en blir helt sig själv genom att bli tilltalad som den ende, den enda.

Med allt detta vill jag inte ha sagt att det skulle finnas en motsättning mellan dogma och mystik, mellan pietism och ortodoxi. Människan möter Gud med hela sitt jag, också med tanke och förstånd. Erfarenheten måste prövas av eftertanken, och tanken får sin näring av erfarenheten. Men först kommer erfarenheten. Den kommer först i Israels historia, som också är kyrkans begynnelse. Israel blev till ett Guds folk utifrån sin erfarenhet av hur Gud befriade dem, och den upplevelsen blev utgångspunkten för hela Israels teologi. På samma sätt har Nya testamentets teologi vuxit fram ut mötet med Kristus. Vår egen personliga trosväg börjar med ett möte antingen vi minns det eller ej, antingen vi kunnat formulera det för oss eller ej.

Våra egna personliga erfarenheter av Guds ingripande och våra gemensamma erfarenheter i kyrkans historia blir till teologi i ljuset av de erfarenheter som bibeln berättar om. På så sätt blir vi medvetna om att historien, vårt personliga livsöde och folkens, är helig historia, en samverkan med Gud. Skeendet här på jorden är inte ett blint skeende utan får sin mening av honom som är historiens Herre. Vi befrias från den förlamande känslan att vara viljelösa och vanmäktiga brickor i ett ont spel. Herren möter oss och ger oss ett hopp: du är unik, och här där du står har du din oersättliga plats i Guds rike, din uppgift att fylla. Och bara genom att se på en annan såsom Gud ser, med en blick som gör den andre betydelsefull, fyller du den viktigaste uppgiften av alla.

Det är anonymiteten som är det omänskliga, anonymiteten som värderar en svinhjord högre än människan – eller en bilpark, en trafikled, vadsomhelst. Världens hopp om en mänsklig framtid kommer från seendets Gud, han som nämner oss alla vid namn för att vi i vår tur skall bli varandras bröder och systrar.