O, uppgående Ljus

O, uppgående Ljus, bland änglar den lysande,

högt över jorden människor givet,

du rättfärdiga stråle från Solen,

skön mer än stjärnor! Tidsåldrarna alla

skänker du ständigt ljus ur dig själv.

Du Gud av Gud, du före allt födde,

den sanne Faderns himmelske härlighetsson,

som, utan begynnelse, alltid varit,

dig dristar sig nu i nöden åkalla

ditt skapelseverk, att du måtte sända

den strålande solen och själv nu kommer,

lyser på vägen för dem som länge,

höljda i dimma och dunkel, här

irrat i natten. Svepta i synder

de dömts att dväljas i dödsskuggans mörker.

Nu trygga i hoppet vi tror på din frälsning,

förlänad åt folken genom Guds Ord:

det i begynnelsen fanns hos allsmäktige Fadern,

ständigt hos Gud, men skuldlöst nu

kommit i köttet, som kvinnan födde,

de tyngda till tröst. Och Gud var ibland oss,

sedd utan synder. Samman de bodde,

Guds mäktiga Barn och Människosonen,

i enhet på jorden. Låt oss då alltid

tillbörligen hylla segrarnas Herre,

han som sig själv oss sända ville.

”O, uppgående Ljus” är ett exempel på den allra tidigaste kristna diktningen på germanska folkspråk. Det är fråga om ett av avsnitten i den på 700- eller 800-talet författade Christ I, som tidigare tillskrivits Cynewulf, en okänd angelsaxisk munk eller präst. Poemet utgör en meditativ lyrisk parafras av en av antifonerna (O Oriens) för adventstidens liturgi: ”O, uppgående ljus, du det eviga ljusets strålglans och rättfärdighetens sol. Kom och upplys dem, som sitter i mörker och dödens skugga.” Diktens form och stil är den forngermanska, som vi känner också från den fornnordiska diktningen: varje vers består av två halvverser med i regel två höjningar. Det främsta poetiska stilmedlet är allitterationen och andra former av bokstavsrim.

(Svensk tolkning och kommentar av Alf Härdelin)