Pascal och Diderot: Ett omaka par men med beröring

1. Bägge fria gentemot smaken

Där Diderot stannar upp går Pascal vidare, men när de startar är det med samma frågeställningar, nästan med samma puls. ”Vad är människan i oändligheten?” (Pascal) ”Varför är jag sådan jag är? Därför att det var nödvändigt att jag skulle vara just sådan” (Diderot).

Frågorna följer på varann, svaren ges av två insiktsfulla naturvetare som när de iakttar människans plats i universum (den nödvändiga utgångspunkten för deras moralfilosofi) uttrycker sig med vetenskaplig exakthet. Pascal talar till exempel om en ”interdépendance”, en dialektik av uppåtgående och nedåtgående trender av orsak och verkan, sammanhållna av en länk som förenar det avlägsnaste med det närmast liggande, varför det enligt honom är omöjligt att känna delarna utan att känna alltet, liksom det är omöjligt att känna alltet utan att känna varje del. Där finns en ”itus” och ”reditus” i naturens förlopp, ett framåt och tillbakaskridande. En rörelse som leder ännu litet längre fram och så två gånger mindre och så åter mer än någonsin tidigare. Så styrs havet vid flod, och så styrs också Pascals egen penna, så intimt kopplad till hans världsbild. Därigenom blir hans stil aldrig strängt symmetrisk, den blir som naturen själv ”naturel”. Rytmen i denna prosa har aldrig upphört att fascinera. Julien Green mediterar kring rytmen, rörelsen i frasen ”Les fleuves de Babylone coulent, tombent et entrainent”.¹ Claudel talar om moduleringen, kontrasten mellan öppna och slutna, långa och korta vokaler i de kända formuleringarna ”Le silence eternelde ces espaces infinis m’effrayent” och ”Que de royaumes nous ignorent” 2. Han känner igen sig i denna prosa som är som musik, precis som hans egen.

Man skulle kunna påstå att Diderots naturvetenskapliga grundsyn också ger hans prosa en del av dess särmärke. Han hävdade ju bland annat att allt utmärks av tendenser som drivs framåt. Så är det med människan, så är det med arterna, så är det med livet självt. Allt en följd av ”actions et réactions”, handlingar och återverkningar eller reaktioner. ”Så lever jag med återverkningar på massan, död verkar jag i molekyler. Att födas, att leva, att dö, bara ett ömsande av form” (ur Sur le rêve d’Alembert). ”Varje djur är mer eller mindre människa, varje mineral är mer eller mindre växt, varje växt är mer eller mindre djur . . . det finns ingenting absolut i naturen” (ur samma verk).

Diderots moralfilosofiska resonemang illustrerar ofta seriereaktioner enligt samma lagar. ”Det är ur lusten vilja föds.” ”Lycka och olycka, söner av välbefinnande respektive olust,” ”Man ville vara lycklig, det är drivfjädern bakom allt.” Exemplen kunde mångfaldigas. Diderots stil står för övrigt i överensstämmelse med det ideal som finns formulerat i L’Encyclopedie under rubriken ”Le genie”, där det heter att alla våra idéer härrör från upplevelser och just geniet är utrustat med speciella förutsättningar när det gäller att koppla samman, återge denna växelverkan. Varken hos Pascal eller hos Diderot är det smaken, le goût, som blir avgörande, utan vidden av, allmängiltigheten i utsagor och i bilder. Inte ”Tesprit géomètre” men ”Tesprit de finesse”, för att tala med Pascal. Inte ens i de passager som står naturvetenskapen närmast blir stilen någonsin torr, uttryckssättet reducerat hos någon av dem.

2. Inflytandet från Montaigne

Dessutom har Montaigne spelat en stor roll för bägge. Vi vet att de redan som mycket unga stiftade bekantskap med dennes Essais, vars motto är ”Jag är själv temat för min bok”. För Pascals vidkommande var det således före omvändelsen, och säkert hade denna bekantskap betytt mycket för honom, ty Montaigne finns alltid närvarande i Les Pensées, men liksom på olika nivåer. Det kan röra sig om hela meningar som Pascal utnyttjar i- sammanhang då hans egna tankar liksom smälter samman med Montaignes. Eller också uppträder de något förklädda. Så när han vill illustrera det relativa i vår rättsuppfattning. I Les Essais talas det om att ett berg kan utgöra skiljelinjen mellan vad som på den ena sidan betraktas som sanning och vad som på den andra sidan är lögn. Pascal förankrar påståendet än mer i verkligheten genom att tala om Pyrenéerna. På ett tredje stadium, där Pascal går så mycket längre än humanisten Montaigne, för vilken ”un honneste homme c’est un homme meslé”, en hederlig människa är en blandad människa, en människa bestående av allt möjligt, en rikedom ur vilken människan skall ösa, ställer författaren till Les Pensées upp ett annat mönster, ett annat ideal: att söka sin identitet utanför sig själv, i Kristus. Då citeras ofta Montaigne snarare som ett vapen mot Montaigne.

Diderot står Montaigne betydligt närmare när det gäller livshållning, och stilistiskt finns stora överensstämmelser. Därom vittnar inte minst de många uttalanden de lämnat efter sig om varför de skriver som de gör.

Montaigne: ”Jag rättar i allmänhet inte vad jag en gång skrivit.” ”Jag lägger till, men korrigerar inte.” ”Jag tycker om att uttrycka mig enkelt och naivt, både när jag skriver och när jag talar.”

Diderot: ”Det händer ytterst sällan att jag skriver om. Därför finns det inadvertenser.” Ingen av dem var rädd för att ibland säga emot sig själv, för, som Diderot säger på ett ställe: ”Vad vi verkligen känner och tycker, det är inte i motsägelsen det är att finna, utan fastmer i den känsla som vi oftast återvänder till.”

Liksom Montaigne hade bägge läst sin Platon, vilket inte minst avspeglas i deras förkärlek för dialogens form.

3. Dialogens roll

Pascal och Diderot var bägge dramatiker. Vi vet att så var fallet med Diderot, som ju efterlämnat pjäser och därtill romaner i dialoger, men det gäller också i hög grad Pascal; inte minst Les Provinciales är ett talande exempel härpå. I sin attack mot jesuiternas teologi och i sitt försvar av Port Royal använder han ofta en fingerad dialog, präglad av en lätthet och rörlighet som förebådar 1700-talet, till exempel Diderot. Därmed blir ämnet belyst från olika synvinklar, och ofta lämnas läsaren frihet att välja sida, kan det tyckas. Lättheten och otvungenheten kan illustreras med följande passus ur sjätte brevet:

”Det handlar om Jean d´Alba”, sa’ jag till honom. ”Vilken Jean d´Alba?”, sa’ patern.

”Vad menar ni? Vad i all sin dar, minns ni inte längre vad som inträffade? Var var ni då?” ”Jag undervisade”, sade han, ”vid en av våra läroanstalter långt från Paris.”

”Då känner ni alltså inte till historien? Jag måste få berätta!”

Pascal såg klart varthän den moralteologi kunde leda där omfattande biktspeglar med kartläggning av själslivets irrgångar fanns att tillgå för biktfadern, med hänvisning till alla upptänkliga fall, till förmån för taktik och sammanblandning av politik och religion. Det sjunde brevet är ett magistralt exempel på hur prästen, le Père, i sin enfald är helt upptänd av framkomligheten med ”samvetsfostran”. Pascals alter ego kommer med korta, men dräpande, motargument. Dialogformen upphör i och med brev XI, då Pascal vänder sig direkt till ”les révérends Peres”, de högvördiga prästerna. Racine var nog den förste som fällde omdömet om Pascal som den borne dramatikern, och han visste ju onekligen vad han talade om. Provincialbreven är en sann komedi, och dramatiska brottstycken finns därtill i Pascals Pensées, liksom i L’Apologie. Det berömda avsnittet om vadet (le pari) övergår i en dialog när ämnet drivs till sin spets. Lever man med tvivlet, som är en nödvändig fas, är det mindervärdigt att slå sig till ro därmed, menar Pascal. ”Jag har inte ord nog att beskriva en dylik varelse.” ”Vem skulle vilja ha en sådan människa till vän?” Plötsligt tar dialogen vid, kanske något oväntat men för att ge liksom mera relief åt det dramatiska budskap Pascal har på hjärtat. Pascal låter således en röst göra sig hörd som uttrycker vankelmod: ”Kan man inte få titta i korten?” ”Jag är så beskaffad att jag inte kan tro, vad vill ni då att jag skall göra?” Och Pascals svar blir: ”Lyssna då på dem som varit bundna som ni är och som nu vittnar om sin lycka.”

I Diderots Le rêve d’Alembert är det den febersjuke filosofen som ”yrar” samtidigt som han blir språkrör för Diderots materialism, propåer som uppfattas och diskuteras av två vänner som befinner sig i sjukrummet. Det ligger något i vad abbé de Vauxcelles sade om styrkan hos Diderot: ”När han helt tappade huvudet blev han som allra bäst” (omdömet fällt 1796). I Jacques le Fataliste försiggår en stor del av umgänget till häst, där två typer, Jacques och hans herre, diskuterar determinismen. Jacques hävdar tesen att ”allt är förutbestämt och nedskrivet på den stora rullen däruppe”. Och han försöker få sin herre att känna detsamma när olyckan är framme. Jacques står på sig, men hans herre är inte så lätt att övertyga. Jacques är för övrigt inte helt konsekvent, ”ty i enlighet med detta system kunde man ju lätt inbilla sig att Jacques varken erfor glädje eller sorg. Så förhöll det sig nu inte”, skyndar sig Diderot att tillägga som förvisso lånat drag åt Jacques. Det utmärkande för Jacques liksom för Diderot är att folk tycker om dem; husbonden kan inte undvara sin väpnares sällskap, då reduceras hans liv till ett vegetativt tillstånd som innebär att han bara tittar på klockan eller öppnar och stänger sin snusdosa. Han leds.

4. L’ennui – ledan

Ofta återkommer just detta tema, ledan, ”1’ennui”, hos Pascal och Diderot. Hos Pascal med en nyans som pekar fram mot existentialismen. När människan insett det svindlande i sin belägenhet, det gåtfulla i tillvaron, inställer sig en metafysisk ångest. ”L’ennui” kartlades ju av romantikerna, men då centrerat till den egna personen. Hos Pascal är det den metafysiska aspekten på ledan som står i centrum. Och han visar på hur människan i sin vanmakt anammar allt, lystet och kritiklöst, som kan skingra denna hennes känsla av hjälplöshet. ”Människan är så olycklig att hon till och med utan anledning leds . . .” ”Kungen är omgiven av folk som skall roa honom så han slipper tänka på sin lott; hur mycket kung han än är, är den tanken outhärdlig för honom.” ”Och därför finns det narrar, biljardspel, alla slags bollspel, just för att förströ, avvända blicken från tomheten, intet.” Människan en slav under nöjena.

Det är i Diderots roman Le neveu de Rameau som den asociale, bohemiske brorsonen till den uppburne kompositören under Ludvig den fjortonde genomskådar Parissocietetens spel, när den inbjuder honom till middagar just för att han är apart, i stånd att skingra den leda som lätt inställer sig i sällskap där man på förhand vet vad som kommer att sägas. ”Jag har att göra med folk som leds”, säger han, ”och det är min uppgift att få dem att skratta.” Därför gör han sig till socitetens lille Rameau, ”den fräcke, den okunnige, den late, den frossande, den löjlige, det stora djuret”. Så kan han också ta för sig av bordets gåvor med gott samvete. Sensmoralen blir att samhället gör oss till vad det vill, och Diderots roman blir en plädering för ett demokratiskt samhälle där man respekterar varandra. Inte suger ut varandra. I Le neveu de Rameau tjänar dialogen ofta ett kontrastivt syfte. Mot brorsonens helt illusionslösa livsattityd står filosofens ord om hänsyn, lycka, fortbestånd, men samtidigt kan denne inte underlåta att i brorsonens munhuggande igenkänna många beska sanningar. För är det inte så som brorsonen sågar att vill man komma sig fram så ”ska man uppvakta folk, besöka de mäktiga, studera deras smak, låna sig till deras nycker, tjäna deras laster, gilla deras orättvisor. Det är hemligheten.” Eller hur? Filosofen kommer också med sin diagnos: ”Jag: Det som gör mondänt folk så granntyckta när det gäller förlustelser, det är deras fullständiga sysslolöshet.” Och han fortsätter: ”De nöter ut allt, deras själ förslöas, ledan sätter sig fast i dem. Den som berövade dem livet mitt i deras betungande överflöd skulle göra dem en tjänst. Det beror på att de när det gäller lyckan endast har lärt känna den del som fortast förslappas.”

5. Le bonheur – lyckan

Därpå definierar han sin egen uppfattning av lyckan: ”Att rumla om då och då med mina vänner har jag inget emot. Men jag tänker inte dölja för er att jag finner det oändligt ljuvligare när jag bisprungit en som är olycklig, avslutat en besvärlig affär, givit ett nyttigt råd, hållit en hygglig föreläsning eller när jag tagit en spatsertur med en man eller kvinna som står mitt hjärta nära, skrivit en bra sida, fyllt de plikter min ställning fordrar och sagt några ömma och milda ord till henne som jag älskar, så att hon lägger armarna om min hals.” Han tillägger med adress till Voltaire att han skattar högre än dennes pjäs Mahomet vad denne gjort för att återupprätta Calas’ minne.

I denna exposé ryms den lyckomoral hela 1700-talet pläderar för, en lycka här och nu, med konkreta resultat för de medmänskliga relationerna. Därtill fanns en tro på att människan är i stånd att realisera denna lycka, ty hon är i sig god. Också Diderot, den annars mest konsekvente deterministen, hyste denna tro på människan, och här fortsätter han på en humanistisk linje som går tillbaka till Montaigne, men ytterligare förstärkt med optimism.

Den andra skolan stod Pascal för, och det var just Diderots århundrade som fjärmade sig från den och som i viss mån banade väg för två huvudleder inom fransk tanke: den som följer Montaigne och den som följer Pascal. Ordet ”bonheur” är ett av nyckelordet i Pascals vokabulär: hans ord är egentligen vardagsord, neologismerna hos honom är få, men han ger de välkända orden en ny laddning. Så är det med ordet lycka. Ty för Pascal stod det helt klart att människan har alla chanser att bli olycklig, ur stånd som hon är att förstå sin plats. Så blir hon lätt ett offer för ångest, ett rov för hektiska nöjen. Nämligen om hon inte passerar tvivlet och omsluter Gud med hjärtat. Les Pensées målar den slutliga friden, lyckan, efter en lång exposé av existensens villkor. Därför heter det i de senare tankarna: ”Ingen är lycklig som en kristen. Ingen så förnuftig, så dygdig, så kärleksfull.” Eller i den följande: ”Det är bara kristendomen som gör människan kärleksfull och lycklig på en gång. Bara en hygglig vandel leder inte till kärlek och lycka”. Och: ”I Kristus finns vår dygd och vår lycka”. Det är om dessa Pensées som Mauriac skriver på ett ställe, att de kanske betytt mer i Frankrike än fyrtio volymer med Bossuets samlade verk.

6. Varför fortfarande engagerande?

Varför är bägge fortfarande så engagerande? Den franske filosofen Alain skrev i Propos de litterature om Pascal: ”Pascal tycker nästan alla om, också de som inte bekänner sig till kyrkan. Inte bara denna prosa, som förvånar i sin pregnans, med sin lyskraft, men faktiskt genom sin esprit som inte låter sig tyglas.” Teddy Brunius skriver i sin bok Kritikens pionjärer om Diderot: ”Mer än någon annan kritiker är han levande genom sitt rörliga, kritiska temperament. Hans verksamhet är ivrig och rastlös, vårdslös i slutarbetet, men alltid rikt skiftande, livfull och stilfull.” Där finns en spänst hos bägge som attraherar och stimulerar till eget ställningstagande, något provokativt med plats för det paradoxala.

Vi har i vår jämförelse velat peka på stilen, på det dramatiska i greppet liksom på ämnesområden som är evigt aktuella. Bägge varnar för en passivisering, en skenbar tillfredsställelse, och de lägger fram konkreta handlingsprogram, giltiga också för konsumentroboten i dagens samhälle. Så är de ändå lite samma andas barn, dessa bägge, trots ljusåren mellan Pascals Pensées och Diderots Pensées philosophiques.

Not.

1. ”Strömmen i Babel flyter, faller och drar med sig . . .”

2. ”Dessa oändliga vidders eviga tystnad skrämmer mig. Hur många riken som inte känner oss!”