Pedro Arrupe: En andlig ledare i kyrkans övergångs

Pater Arrupe valdes den 22 maj 1965 under den 31:a generalkongregationen i Jesu Sällskap av 218 valmän och 6 ”prokuratorer” från hela orden till generalföreståndare.¹ Andra Vatikankonciliet stod inför sin fjärde och sista session och det var redan uppenbart att ett nytt skede med djupgående omvälvningar hade börjat i kyrkans historia. Nyktra observatörer var medvetna om både att kyrkans nya inriktning var överhängande och oundviklig och att den mitt i en avgörande brytningstid kunde medföra allvarliga konsekvenser. Med valet av Arrupe öppnade sig jesuitorden för konciliets inriktning och dess implikationer.

Kallad av Gud

Pedro Arrupe föddes den 14 november 1907 som yngsta barnet i en fembarnsfamilj i Bilbao. Hans far var arkitekt och bl.a. känd för sina insatser för ignatianska andliga övningar. Varje år sökte han i sin bekantskapskrets i Bilbao vinna en grupp till de exercitier som hölls under stilla veckan i Loyola. Förmodligen vid ett sådant tillfälle skisserades grundidén till ett katolskt tidningsorgan för hela regionen, La Gaceta del Norte. Senor Arrupe var 1901 med bland grundarna.

Efter gymnasieskolan i Bilbao började Arrupe först läsa medicin vid Madrids universitet. 1927 inträdde han i Jesu Sällskap som 1932 upphävdes i Spanien genom regeringsbeslut. Arrupe fortsatte sina studier i filosofi och teologi först i Belgien och sedan i Holland (Valkenburg). Efter prästvigningen 1936 fullbordade han sina teologiska studier i USA. Under ferierna ägnade han sig åt själavårdsarbete i Mexiko och verkade vid ett tillfälle några månader bland puertoricanerna i New York.

1938 sändes han till Japan, där han vid sidan av språkstudierna några månader levde i ett fattigkvarter i Tokyo och deltog i ett socialt projekt (settlement) som hade igångsatts av det katolska Sophia-universitetet. 1940 började han sitt arbete som missionär och kyrkoherde i Yamaguchi och utnämndes 1942 till novismästare i Hiroshima där han den 6 augusti 1945 upplevde den första atombombsexplosionen. Tack vare sina medicinska kunskaper kunde han tillsammans med sina noviser inrätta ett provisoriskt sjukhus i novitiatshuset i stadens utkant.

1958 utnämndes Arrupe till förste provinsialföreståndare för den nyinrättade japanska provinsen i Jesu Sällskap. Under hans ledning upplevde orden en betydelsefull utveckling i Japan. Som milstolpar kan bl.a. nämnas: invigningen av ett reträtthus i Tokyo, överlämnandet av Hiroshimas biskopssäte till japanska sekularpräster, det officiella kyrkliga erkännandet av jesuiternas teologiska fakultet vid Sophia-universitetet i Tokyo och av musikakademin i Hiroshima. Vid Sophia-universitetet i Tokyo grundades fakulteter i fysik, juridik och språkvetenskap. Nya läroverk och missionsstationer, ett socialt centrum i Tokyo, en språkskola för nyanländ missionspersonal, två studenthem m.m. uppstod under hans ledning.

Pedro Arrupe publicerade åtta verk på japanska, bl.a. om Francisco Xavier (3 bd), betraktelser över Kristi liv enligt Ignatius andliga övningar (5 bd), ett band bestående av brev till ungdomar där han på ett modernt sätt försökte förklara den kristna trosläran, en framställning av kommunismen och en översättning av Johannes av Korsets verk. På spanska utkom hans levnadsbeskrivning (El Siglo de las Misiónes, Bilbao) och hans redogörelse som ögonvittne för atombombsexplosionen över Hiroshima (Yo vivi la bomba atomica). Cavefors förlag förbereder utgivandet av ett urval ur hans tal i svensk översättning.

Ordensföreståndaren

Bakom ett helt opretentiöst yttre uppträdande döljer sig hos Pedro Arrupe en djup mänsklighet. All kyrkopolitisk diplomati var honom främmande och han ville alls inte kallas ”den svarte påven” såsom man förr i tiden halvt på skämt hade kallat jesuitgeneralen. Invändningar som man kanske framställde för honom kunde han bemöta med ett avväpnande småleende. Vid vissa tillfällen kunde hans medbröder t.o.m. förmå honom att sjunga några av sina baskiska visor. Ej auktoritär till sin läggning litade han på folk och vädjade – kanske inte sällan alltför optimistiskt – till människornas insikt, lojalitet och goda vilja. Denna outtömliga optimism inspirerades emellertid av djupare andliga källor som inte bara satte sin prägel på hans ordensledning utan också kastar ett ljus över kyrkans nuvarande läge.

Pedro Arrupe var övertygad om att en ny epok hade börjat, inte bara i världshistorien utan – i samband med Andra Vatikankonciliet – även i kyrkans liv. Ur sin mångåriga erfarenhet på missionsfältet men också med en särskild lyhördhet för tidens tecken engagerade han sig helhjärtat i sin ordensledning för kyrkans förnyelse och öppenhet mot omvärlden, en förnyelse i konciliets anda som enligt hans mening krävde ett modigt framåtskridande. Ingen annan ledare i ordens historia har såsom han genom ständiga resor till alla världsdelar och länder (två gånger var han också i Sverige) sökt hålla personlig kontakt med ordens ”bas” för att från nära håll och nästan utan uppmärksamhet från massmedia förvissa sig om ordens och kyrkans situation och behov, att reda ut problem och genom sin personliga förmedling jämna ut svårigheter och lösa spänningar.

När man läser Arrupes offentliga tal och artiklar från dessa år häpnar man över hur öppet han gång på gång återkommer till hur kyrkan och världen befinner sig i en avgörande brytningstid och hur oavvisligt han uppmanar sina ordensmedlemmar och katolikerna i övrigt att inte undandra sig tidens krav (jfr texten nedan). Man skulle missta sig om man däri bara såg en uppfordran till ett yttre aggiornamento, en yttre anpassning till världens nya situation. Arrupe öste ur källor till vilka vi skall återkomma. De fattigas och de underutvecklade ländernas problem sysselsatte honom. Med jesuitordens 32:a generalkongregation (1974-1975) var han övertygad om att vittnesbördet för tron i dag måste visa sin äkthet inte minst genom en insats för rättvisa och elementära mänskliga rättigheter. Och slutligen gjorde han allvar av påven Paulus VI:s särskilda uppdrag till orden: att bemöta dagens ateism i dess mångfaldiga former. 1974/1975 års generalkongregation sammanfattade på ett tänkvärt sätt hur jesuitorden uppfattar sin kallelse i dag: ”Medan många i dag beslutsamt ägnar sig åt att bygga en värld utan Gud, måste vi bemöda oss om att visa hur kristet hopp inte är ett opium utan tvärtom främjar en fast och realistiskt insats för en bättre värld, en värld som är ett tecken på och en början till ’en ny jord och en ny himmel’ (Upp. 21:1). Den senaste biskopssynoden (1974) har med kraft erinrat oss om att evangeliet som har blivit oss anförtrott … är det glada budskapet om frälsning för människan och för hela det mänskliga samhället, en frälsning som måste börja och bli synlig redan nu och här på jorden fastän den når sin fulländning först i livet efter detta. Insatsen för rättvisa är därför en integrerande del i evangeliseringen. På så sätt kommer vi att vara vittnen för evangeliet som förenar kärlek till Gud med tjänst för människan” (Dekret om vår kallelse i dag. Acta Romana SJ, Romae 1975).

Var detta en ny väg som jesuitorden slog in på? I ett klarsynt tal den 20 december 1974 inför generalkongregationen påpekade Arrupe: ”Det är nödvändigt att vi är medvetna om att evangeliets rättvisa skall förkunnas genom korset och ur själva korset. Om vi allvarligt och med yttersta konsekvens vill arbeta för rättvisa (och Ignatius evangeliska radikalism kräver detta av oss), kommer korset omedelbart att visa sig och detta inte sällan i bitter smärta. Ty även om vi kommer att bli trogna vår prästerliga ordenskarisma och kommer att handla med klokhet kommer vi att få se att de som i dagens industrisamhälle handlar orättvist – må de eljest gälla som goda kristna och må de ofta vara våra nära vänner och välgörare – kommer att anklaga oss för att vara marxister och revolutionärer och säga upp vänskapen med oss … Är vi villiga att slå in på en mera allvarlig korsets väg som kommer att medföra oförståelse från borgerliga och kyrkliga myndigheters sida och från våra bästa vänner?” Och han tillade att generalkongregationens beslut borde visa sin verkan i praktiska åtgärder som ofta skulle komma att kräva en ändring i ordens livsstil, modifikationer i sättet att agera och i urvalet av arbetsuppgifter; de skulle kanske inte minst ändra ordens ”image” och dess prestige i offentligheten.

Under de följande åren visade sig Arrupes bedömning vara riktig, inte uteslutande men främst i Latinamerika. I den 32:a generalkongregationens anda och tillsammans med många andra ordenspräster, stiftspräster och lekmän försökte jesuiterna där – inte minst i Mellanamerika – höja sin röst mot orättvisa förhållanden och strukturer, stimulera kristna basgrupper, stödja sociala inrättningar, starta radioundervisning för analfabeter och mycket annat (jfr informationen om El Salvador i detta nr av Signum). Vi skall här inte döma om i vad mån enskilda ordensmedlemmar fallit för frestelsen av en marxistiskt orienterad befrielseteologi eller för en inblandning i politiken som inte står i samklang med en andlig och prästerlig kallelse. Orden som sådan och ordensledningen kan förvisso inte anklagas för detta (jfr Arrupes ställningstagande till den marxistiska samhällsanalysen i Latinamerika. Signum 1981:7.) Men samtidigt inträffade i inte ringa utsträckning just det som Arrupe förutsåg. T.o.m. i kyrkans ledning visade man rädsla för ordens tolkning av sin kallelse i dag.

Även utanför Latinamerika visade sig den 32:a generalkongregationens verkan: skolor som tidigare i praktiken var förbehållna de vita eller den högre medelklassen öppnades för alla raser och sociala skikt. Ordens arbete för de fattiga, särskilt i de underutvecklade länderna och i icke-troende miljöer, fick nya accenter. Även här märktes vissa konsekvenser som Arrupe klarsynt hade förutsagt.

Man frågar sig: Har orden under Pedro Arrupes andliga ledning feltolkat Ignatius avsikter med sin orden och svikit ordens autentiska linje?

Uppbrottets innebörd

Onekligen tog ordens 32:a generalkongregation ett djärvt steg – kanske det modigaste sedan ordens återupprättande år 1814. Inte så att den ville förändra den autentiska andan, arvet från Ignatius, tvärtom! Helt i Andra Vatikankonciliets andemening sökte generalkongregationen på nytt sin identitet i Ignatius spår, nämligen att i Kristi efterföljelse verka för Guds rike och hans större ära och därigenom hjälpa människorna. Men samtidigt var kongregationen medveten om att detta ”att hjälpa människorna” i dagens nya situation, då en stor del av mänskligheten tvingas leva under orättvisa förhållanden, då tidens stora längtan sträcker sig mot en mänskligare värld och en inre och yttre befrielse och då det egentliga hindret för tron består i att man inte längre ser Gud som grundvalen för ett sant och fullödigt mänskligt liv – att denna ”hjälp” behövde formuleras på ett nytt sätt. Generalkongregationen ville därmed uttrycka att jesuitorden just i Kristi efterföljelse och i sitt arbete för Guds rike såg sig föranledd att rikta sin uppmärksamhet på de fattiga i världen och verka för en mänskligare värld eller, om man vill uttrycka det så, att ordens grundläggande målsättning (”decisive choice”) i vår tid ligger i att förmedla tron och därur i en insats för rättvisa präglad av kristen kärlek, i klartext: i en insats för en sann och befriad människa i ordets omfattande kristna bemärkelse.

När vi granskar ordens idéhistoriska utveckling under de senaste århundradena upptäcker vi gång på gång ett påfallande drag, nämligen avsikten att i Kristi efterföljelse inte bara verka för tron och kyrkan utan – beroende därav – arbeta för människornas värdighet, man skulle kunna säga för en ”kristen humanism”. Redan genom Ignatius eget initiativ inrättades i Loyola en offentlig socialvård för de fattiga, och i Rom grundades ett hus för fallna och utslagna kvinnor (Pilgrimens berättelse nr 89 och 98). I sammanfattningen av ordens andliga grundval (Formula instituti från 1550) omnämns vid sidan av och i förbindelse med ordens syfte att förkunna Guds ord och förmedla sakramenten också att verka ”för människornas allmänna bästa”. Ordens pedagogik bland unga människor – vid sidan av missionsarbetet traditionellt en tyngdpunkt i ordens verksamhet intill våra dagar – har gått ut på att fostra ungdomen i en anda av kristen humanism. Den försökte att hos de unga väcka alla mänskliga krafter till kropp och själ, till förnuft och hjärta, och forma dem i trons anda. I den inomkatolska nådesstriden under 1700-talet och i uppgörelsen med jansenismen försökte jesuitorden – visserligen i tidsbetingade former – i grund och botten, teologiskt och pastoralt, slå vakt om människan fria resp. rimliga ansvarstagande. Och de s.k. ”indianreduktionerna” i Paraguay var inte minst ett försök att göra en insats bland de fattigaste och mest utslagna indios för att skydda mänsklig värdighet i en dåtida situation. Man kan slutligen peka på den s.k. ”ritfrågan” i Kina och Indien under 1600-talet, där jesuitmissionärer var benägna att anta inhemska riter och seder, bl.a. anfäderskulten, i den mån de inte undergrävde den kristna tron – ett banbrytande försök till ”inkulturation” i ordets moderna bemärkelse som först under vårt århundrade fått sin officiella bekräftelse av kyrkan (jfr C-M Edsman, Modern religionsdialog i 1600-talets Sydostasien, Uppsala 1970).

Så var – om vi granskar det närmare – även den 32:a generalkongregationens syfte bara att försöka tillämpa ordens grundläggande inriktning på ett dynamiskt sätt och i Andra Vatikankonciliets anda. Att orden med sådana skapande och framåtblickande impulser råkade ut för spänningar med strävandena att först och främst stabilisera den inomkyrkliga situationen är i grund och botten inte att undra på.

Sist och slutligen kommer först kyrkans framtida historia att visa, om ordens efterkonciliära inriktning under Pedro Arrupes andliga ledning motsvarat kyrkans och tidens krav och i vilken utsträckning den uppvisat fel och brister från ordensmedlemmarnas sida.

Not

1. Generalkongregationen i Jesu Sällskap är det legislativa organet inom orden som bl.a. genom delegater från alla ordensprovinser och på demokratiskt sätt väljer en ny generalföreståndare.

Kristet uppdrag i ett kritiskt skede

Jag medger öppet: De år under vilka jag stått i ledningen för jesuitorden har för mig inneburit en process av omställningar och ständigt nya lärdomar. Visserligen levde jag redan dessförinnan 27 år utanför Europa, i Japan, och lärde känna österns värld. Men det moderna japanska industrisamhället har ändå mycket gemensamt med Europa. De senaste åren har jag nu genom personliga möten och många samtal upptäckt Tredje världens problematik i hela dess vidd: Indien, arabländerna, Afrika och Latinamerika. Jag har erfarit vilken fattigdom och hunger som finns i dessa länder.

Man publicerar i dag så många siffror att de knappt gör något intryck längre. För mig blev mötet med hungrande människor avgörande; jag träffade dem inte bara som individer utan som grupper, massor, hela länder. Den hjälplöshet och hopplöshet som dessa människor befinner sig i blev en utmaning för mig. Övergående fattigdom drabbas många av, men bestående fattigdom är något som får djupare följder och kan fördärva självkänslan. Jag kommer aldrig att kunna glömma det djupa misstroende och den misstänksamhet som finns hos dessa människor. Och industriländerna bär en väsentlig del av skulden till att deras nöd övervinns så långsamt.

Men jag har också upptäckt Tredje världens rikedom: rikedomen på äkta mänsklig kultur, dold under fattigdom och elände. Jag har upplevt den naturliga kraften, den obrutna andliga vitaliteten hos dessa folk. Bland dem finns en förmåga att erfara Gud och leva i osjälvisk medmänsklighet som jag förgäves sökt efter på andra håll.

Det andra jag har fått lära mig är hur bråttom det är. Att samhället snabbt omdanas är ett fenomen som gäller hela världen. Men i Tredje världen har förändringen ett ofattbart högt tempo, och den leder till svåra omvälvningar och omställningar. Vår egen europeiska materiella, sociala och andliga kultur utvecklades under loppet av många århundraden. Men i Tredje världens länder får man intrycket att omvälvningen sker sammanpressat, på mycket kort tid, och därmed mycket intensivare och explosivare.

Jag kan fortfarande livligt erinra mig mina besök i de över tjugo universitet och högskolor som vår orden har grundat i Latinamerika, framför allt efter Andra världskriget. Dåförtiden hade man intrycket att det växte fram en ung generation där som visste vad den ville och skulle komma att gestalta sitt hemlands framtid utifrån kristet ansvar. I dag är en stor del av studenterna marxister, och ingen vet hur morgondagen kommer att se ut. Det gäller att handla snabbt om man vill undvika en katastrof. I Afrika har vi kristna med mödosamma ansträngningar under små förhållanden byggt upp ett skolsystem och utbildat ett ledande skikt. I dag är skolorna till stor del förstatligade, och kristendomen anses av många vara rasfrämmande och repressiv. Kommer vi i tid att finna vägen till den afrikanska kulturen och till en afrikansk kyrka? I Indien har kyrkan trots sin litenhet lyckats få en plats i detta jättefolks andliga och kulturella liv. Men den samhälleliga och kulturella omvälvningen på den asiatiska kontinenten har ännu bara börjat, och man förnimmer handgripligt vilken utmaning de kristna ställs inför.

Jag har lärt mig mycket av detta möte med Tredje världen. Jag har fått korrigera mina tidigare föreställningar, och tyngdpunkterna i min egen syn på världen har förskjutits. Det är min djupaste övertygelse, att mänsklighetens framtid till stor del avgörs i dessa länder, och under alla förhållanden avgörs den inte utan dem. Och jag är lika övertygad om att vi har mycket att lära av denna värld och dessa människor. Det låter kanske som en självklarhet, och det trodde jag själv också längre. Men sedan insåg jag att det är en sak att känna till det teoretiskt och genom styrd information, en helt annan att göra denna insikt till personlig övertygelse, till något avgörande, och dra alla konsekvenserna av den.

När jag tänker på alla dessa erfarenheter och möten med människor får jag mer och mer känslan av hur bråttom det är. Dröjer inte vi kristna för mycket och för länge? Planerar vi inte många gånger för långsiktigt och för angelägna om garantier? Håller vi inte alltför gärna fast vid det som ter sig beprövat och säkert, och förlorar vi inte för snabbt modet att göra försök och ta risker? Jag vill sannerligen inte tala för en mållös panik. Men om vi enligt den heliga Skrift är kallade att tyda tidens tecken, så hör därtill enligt min mening i dag inte minst att ha ett sinne för hur korta tidsfrister vi har och vara beredda att handla snabbt.

Pedro Arrupe