Kristendomens roll i dagens Sverige

Vilken roll spelar kristendomen i det svenska samhället idag? Vilken möjlig roll skulle den kunna spela framöver? Det är frågorna för årets Signumdag, som jag för min del skall försöka om inte besvara så åtminstone kommentera först och främst med utgångspunkt i min egen disciplin, alltså filmens område. Men jag vill också vidga perspektivet en smula till att omfatta visuella kulturer i allmänhet i vår samtid.

Att Sverige idag är sekulariserat är knappast ett kontroversiellt påstående. Hur man skall tolka denna sekularisering råder det däremot delade meningar om. Den har tveklöst en positiv sida: den har lett till att olika funktioner i samhället som inte har självklara samband har skilts från varandra. Man föds ju till exempel inte längre in i statskyrkan. Den oheliga alliansen mellan kyrka och statsmakt är åtminstone formellt upplöst. Men sekulariseringen har också negativa sidor. Den kanske mest uppenbara är, enligt min mening, att vi riskerar att göra oss urarva, att vi frånhänder oss tolkningsredskapen för att förstå den kultur som är vår.

Men låt oss för ett ögonblick låna ett helt neutralt, om man så vill ”sekulariserat” tolkningssätt som startpunkt för diskussionen om sambanden mellan kristendom och film, i stället för att försöka gå direkt på idéinnehåll eller ett eventuellt andligt innehåll i olika filmer. I filmens barndom kan man börja med något så enkelt och ändå fundamentalt som själva visningslokalerna. Tidig film visades ju lite varstans innan biografbyggandet satt igång och biografkulturen på allvar hade etablerats: i kyrkor, i nykterhetsrörelsens lokaler, i Folkets hus. Den här rent fysiska samexistensen skapade också andra samband. Att arbetarrörelsen åtminstone i Sverige har bevarat ett band med filmen framgår till exempel av ett ambitiöst program med filmer och samtal för några år sedan med anledning av LO:s 100-årsjubileum. Det blev en lång rad evenemang runtom i landet på temat Makt och rättvisa, ett samarrangemang mellan LO, SSU, Folkets Bio och Filmcentrum. Kyrkan har i Sverige under lång tid haft ett betydligt sämre förhållande till filmen. När filmen slängdes ut ur kyrkorna – för kritiken mot det nya mediet var skarp från många – slängdes barnet också ut med badvattnet. Biografeländet ansågs länge stå i direkt motsättning till kristna värden, inte bara på frikyrkohåll. Här vänds sekulariseringens positiva effekt, att olika funktioner eller aspekter av samhällslivet skiljs åt, till sin motsats: det blir vattentäta skott mellan kulturliv och kristendom, till förfång, inbillar jag mig, för bådadera. För några år sedan beslöt sig emellertid Svenska kyrkans kulturråd – om vi nu fortsätter med de inhemska sammanhangen – för att göra en satsning på filmen och försöka återerövra de förlorade sambanden. Man började med att ställa sig den allmänna frågan om det fanns något samband mellan film och trosfrågor. Idag finns en väl utvecklad verksamhet med seminarier, festivaldeltagande i ekumeniskt juryarbete, utdelning av Svenska kyrkans filmpris med mera. Vid filmfestivalen i Göteborg finns numera också årliga programpunkter om film och kristendom. I november i år skall en ekumenisk konferens hållas i Oslo om kyrka och film, i samarrangemang av Oslo lutherska stift och det påvliga kulturrådet. Dialogen är alltså inte död. Men den förs knappast heller i kulturdebattens centrum, och den har ännu mindre trängt in i forskarvärlden.

I filmhistorikersammanhang framstår det till exempel som självklart att beskriva film och kyrka i antagonistiska termer. En antologi om tidig film och kristendom bär den talande titeln An Invention of the Devil?, visserligen med ett frågetecken efter, men man läser det snarare som ett påstående. Det har blivit standardiserad historieskrivning att beskriva filmen som ett slags modernitetens ersättning för en religion på utdöende, och biograferna som växte upp överallt som svampar ur jorden beskrivs som ett slags nya tempel eller kultplatser för nya generationer. Idag har ju den här synen på film som religionssubstitut ofta utsträckts till att gälla medierna i allmänhet – medierna som den nya religionen, som tolkar världen åt oss, som har ett absolut och ohotat tolkningsföreträde – ohotat därför att en eventuell kritik måste föras inom medierna själva.

Katolska kyrkan och filmen

Vatikanen (och i förlängningen hela den katolska kyrkan) uppfattas också gärna, inte minst från vår förmodat upplysta svenska sekulariserade horisont, som en konservativ, mediefientlig högborg. Om det är något man vet är det, att det har funnits listor på ”förbjudna” filmer. Okänd är däremot den positiva tonen i olika Vatikandokument från flera decennier – Pius XII:s encyklika om televisionen, Miranda Prorsus från 1957, där det talades om medierna som gåvor från Gud, Andra Vatikankonciliets dekret om social kommunikation Inter mirifica från 1963, och den pastorala handledning som kom i spåren av det dekretet, Communio et progressio från 1971, där det poängteras både att filmen har höga syften, och att vanlig förströelse och underhållning har ett värde som blir allt viktigare i vårt alltmer komplexa och komplicerade samhälle. Den syn på censur som formuleras här är också förmodligen förvånande i ett svenskt sammanhang, där man ofta tar det för fullständigt givet att tro och censuriver måste gå hand i hand. Här slås det tvärtom tydligt fast att människans frihet skall respekteras i största möjliga utsträckning. Detta innebär i sin tur att en statlig censur endast kan tolereras i yttersta undantagsfall. Något att tänka på för den 90-årsjubilerande Statens Biografbyrå, världens äldsta filmcensur. Men, som sagt, ett sådant genomtänkt formulerat förhållande mellan kristendom och film eller medier är okänt i Sverige och främmande för vår alltmer individualistiskt betingade syn på religionen som främst en privatangelägenhet.

Relationen kyrka – film i Sverige

Hur är det då här hemmavid i praktiken med förhållandet kyrka-film? Det enklaste är naturligtvis att undersöka enskilda regissörer och deras förhållande till kristendomen. Att giganten Ingmar Bergman har ett komplicerat förhållande till sin kristna bakgrund är naturligtvis uppenbart – och lika obestridligt är att han internationellt är oerhört omskriven ur teologiska synvinklar. Hans filmer ger alltså, sin ambivalens till trots, lödiga bidrag till teologisk debatt. Men med tanke på det snäva utrymme som religionen har rent allmänt i det svenska samhället är det kanske inte så förvånande att just svenska kommentarer till de religiösa aspekterna hos Bergman är få. ”Kristendom och kultur har väl ingenting med varandra att göra?” – det citatet från en anonym kulturchef återfinns hos Hans Nystedt i hans bok Ingmar Bergman och kristen tro. Det är just det synsättet Nystedt reagerat mot när han tecknar ett porträtt av regissören och hans filmer som är grundat i mycket personliga iakttagelser och tolkningar, och ganska biografiskt relaterat. Han söker kristna symboler, inte minst utifrån bibeln, och han finner dem. Men Nystedt går också i polemik mot till exempel Jörn Donner som i Djävulens ansikte konstaterar att även om de frågor som gestaltas i filmerna ofta har ett slags religiös form, så är alltsammans ändå ”fattbart också för irreligiösa”. De religiösa motiven, även om de skulle ta formen av religionskritik, måste ursäktas och bortförklaras så gott det går. Bergman har – så säger Donner – förmått ”förvandla sin privata iakttagelse till en allmän, fattbar för andra människor”, vilket ”är hans styrka som konstnär”. De religiösa frågorna ”vidgar sig till att gälla all den smärtsamma erfarenhet som plågar vår tids människor”. Detta synsätt skapar vissa besvärande överföringsproblem för Donner. Nattvardsgästerna till exempel är, säger han, svår att ”översätta till icke-kristen problematik”, men han finner ändå strax poängen i filmen: att tron på Gud saknar betydelse. Så såg det alltså ut på 60-talet, och även om världen har förändrats åtskilligt sedan dess har inte mycket förändrats i gängse svensk Bergmantolkning.

Något liknande gäller Vilgot Sjöman, vars ibland smått blasfemiska men alltid engagerade förhållande till kristendomen ofta helt ignorerats. Vid förra Göteborgsfestivalen visade han själv en scen som aldrig kom med i Jag är nyfiken-blå. För mig framstod den scenen som en nyckelscen i hans förhållande till kristendomen. Ärkebiskopen i Uppsala attackeras av bland annat den i Nyfikenfilmerna kritiskt ifrågasättande Lena Nyman, som sliter av honom både hans skrud och det mesta av hans kläder. Halvnaken, utlämnad, med armarna i korsform framför altaret står han där – med ens förvandlad till en Kristusgestalt. Att det handlar om sex hos Sjöman är allom bekant, men att det lika mycket handlar om Gud, eller om något slags subjektiv version av kristendomens kärna i kombination med en frän kritik av det religiösa utanverket, är det få som minns. Så till exempel förbigår en annars utmärkt doktorsavhandling om Sjöman från förra året till stora delar just den religiösa sidan av saken, trots att den är så uppenbar när man närstuderar Sjömans verk.

En tilltagande religionsblindhet

Just det tror jag är signifikativt. Man kan nämligen också skönja en förändring under de senaste decennierna, och nu utgår jag återigen från ett svenskt sammanhang: en tilltagande religionsblindhet, en blindhet för närvaron av en religiöst färgad problematik på film, som också gör att det översättningsbehov som Donner talade om apropå Bergman i allt högre grad försvinner. Översättningen tycks ske rent automatiskt; det eventuella religiösa innehållet abstraheras helt enkelt bort. Den ryske regissören Andrej Tarkovskij hade till exempel under sovjettiden gjort filmer som Yttersta Domen, om ikonmålaren Andrej Rubljov, som accepterades av sovjetmyndigheterna som historiskt epos och som uppfattades som sådant också av svenska kritiker, eller som Stalker, en film som lika tydligt som otydligt tycktes handla om en andlig resa med en vägvisare, som följer de gamla fädernas sätt att ge råd, fast det samtidigt handlar om tre män i ett stiglöst land i Zonen där en odefinierbar katastrof hade inträffat. Eva Moberg tolkade filmen i Dagens Nyheter som uteslutande ett drama om kärnkraftskatastrofen i Ural – ett typiskt svenskt mottagande. När regissören sedan lämnade Sovjet och först med Nostalghia i Italien och sedan med Offret i Sverige kunde uttrycka ett religiöst innehåll mer explicit betraktades det fortfarande av många, inte minst svenska kritiker, som en förlust: med ens var det ”bara” kristen tro det var frågan om och laddningen gick plötsligt på något sätt förlorad. Å andra sidan var det först nu som regissörens religiösa profil alls blev tydlig eller fattbar för en svensk publik. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på att det efter Bergmans/Sjömans stora tid under många år varit ett fullkomligt vakuum i svensk film på det religiösa området – liksom det länge varit i kulturlivet i stort. Jean Paillard har gjort en pionjärinsats när det gäller att leta upp mer eller mindre okonventionella och djärva uttryck för ett kristet tankeinnehåll i modern svensk skönlitteratur. Men hans bok Du skickade en salamander visar samtidigt tydligt att det finns en period i sentida svenskt kulturliv när kristna motiv är så tabubelagda att de tvingas till uppfinningsrikedom; de måste hitta oerhört effektiva förklädnader för att våga sig in där. Det kan vara en vinst, därför att man vinner i friskhet. Nya bilder ger nya infallsvinklar. Men litteraturen intar en särställning. På åtminstone den svenska filmens område är det under den här perioden helt enkelt – tomt.

Effekterna av en sådan tabubeläggning är också tydliga: man avvänjs gradvis från sin förmåga att se. Som redan framhållits kan sekulariseringen leda till att vi frånhänder oss förmågan att tolka den kultur som omger oss. Idag tycks man helt följdriktigt inte heller kunna upptäcka vad det gäller, inte ens när det religiösa innehållet finns påtagligt, explicit närvarande i en film eller annan kulturyttring. Jag har under senare år läst åtskilliga recensioner av filmer, som enligt min mening inte kan tolkas på annat sätt än utifrån ett religiöst perspektiv, men där kritiken helt eller nästan helt ignorerat den aspekten. Ett exempel är irländaren Ken Loachs Raining Stones från 1993. Den handlar om en pappa som sätter tillvaron på spel för att kunna fira dotterns första kommunion. Den sågs enstämmigt av den svenska kritiken ur ett socialrealistiskt perspektiv, på samma sätt som alla Loachs filmer, trots att det den iscensätter är ett drama om synd och nåd, ställt på sin yttersta spets. Samma sak gäller filmer från länder utanför den kristna kultursfären, till exempel flera iranska filmer från senare år som visats i Sverige, där religiös praktik är en självklar ingrediens, men där filmerna uteslutande tolkats ur politiskt eller socialt perspektiv.

En snarlik blindhet kan man ana på konstens område. Jan Håfström visade i några utställningar för ett drygt tiotal år sedan dels ett par målningssviter med religiösa motiv, exempelvis några där Holbeins Kristus figurerar, övermålad förvisso men ändå klart skönjbar, med palmsöndagens kvistar stickande ut ur flera av målningarnas överkant, och dels en rad målningar samlade under titeln Grammaticus, där många har religiöst klingande titlar. I Lars Nittves förord till katalogen heter det, med ett då aktuellt citat av Håfström: ”Som ni märker är det Kristus-gestalten som spökar igen: den konstnärliga handlingen som en Imitatio Christi, ett Kristi efterföljande.” Men det märkte uppenbarligen inte kritiken, som valde att se utställningarna uteslutande ur estetiskt perspektiv.

Här släpar kanske helt enkelt kulturkritiken efter. Religionen förvisades ju under en rad år mer eller mindre bort från kultursidorna och den seriösa kulturdebatten till livsstilsbetonade idagsidor, insidor, själ- och hjärtasidor och vad allt de kan heta, där gärna presenterad i lätt new age-anstruken tappning: varsågod, här kan vi erbjuda det religiösa smörgåsbordets olika kristna varianter, välkommen att plocka för er vad som kan passa. En sådan attityd finns ju för övrigt fortfarande, både i dagspressen och på olika internetsajter som säljer livsstilar och kristna koncept. Ett oerhört tabubrott stod därför Mats Svegfors för när han alls inte på några livsstilssidor utan på ledarplats i Svenska Dagbladet vågade återintroducera den kristna tron – eller vad värre var: sin egen kristna tro. Det är också uppenbart att någonting har hänt under tiden, eller håller på att hända parallellt med den utveckling som jag hittills försökt teckna, även om det kanske sällan har samma intellektuella skärpa som Svegfors ledarartiklar.

Spår av kristendomen i vardagen

Låt mig för ett ögonblick byta roll, leka reporter och gå på jakt efter spår av kristendomen i aktuell kultur under de senaste veckorna av mitt vardagsliv i Stockholm. Nyligen återinvigdes köpcentret Fältöversten på Östermalm. För ett ögonblick svindlade perspektivet och jag trodde mig befinna mig i ett katolskt land i något av de kvarter som säljer religiösa artiklar. I butik efter butik – färghandel, parfymeri, klädaffär – hängde det kors i parti och minut. Korset har ju återvänt som smycke sedan några år tillbaka, men det nya är att det från en lite mer neutral Malevich-design – som fick någon att fråga ”är det där ett plus eller ett kors?” – har övergått till den mer klassiska korsformen, ibland också med en Kristusfigur. Några kvarter längre bort säljer en designbutik madonnor och Kristusgestalter i trendig plast. Och i inredningstidskrifter tillstår den ena efter den andra sin svaghet för religiösa bilder, som ett slags ursäkt för att det hänger ett kors på väggen därhemma. Men man får inte vara naiv. Det finns naturligtvis en kommersialisering här som är allt annat än oproblematisk. Jesus som trendig inredningsprodukt – det är definitivt tveksamt för var och en utom för dem som hävdar en fullständig värdenihilism. Samtidigt tror jag att man måste akta sig för att helt döma ut det här inslaget i vår visuella kultur som total ytlighet, även om en sådan tolkning kan ligga nära till hands. De religiösa symbolernas återkomst som rekvisita hos diverse konstnärer (som t.ex. Ernst Billgren), i rockvideor eller som designföremål, är inte helt betydelselös, även om fenomenet inte utan vidare kan tolkas så att laddningen av all den traditionella kristna symbolrikedomen finns kvar. Men det är inte, inbillar jag mig, bara frågan om en nyvaknad smak för religiös kitsch. Snarare kan det vittna om en nyfikenhet hos en ny generation på den i sekulariseringens spår med ens främmandegjorda kristna traditionen, och kanske också om en viss fascination inför katolicismens symbolspråk, även om det inte betyder att man, som det heter idag, ”köper hela paketet rakt av”.

En vecka tidigare bläddrade jag i dagstidningarna och hittade där en högintressant artikel av Anders Jeffner i Svenska Dagbladets serie ”Tro och vetande – igen”. Bland mycket annat påpekar han att senare års livsåskådningsundersökningar i Sverige klart visar, att intresset för de grundläggande livsfrågorna ökar, samtidigt som det finns en fundamental oklarhet om var skiljelinjerna går mellan till exempel biologism och religion. Jeffner efterlyser en ny debatt på området och skriver: ”Jag hoppas att man i en sådan debatt kan enas om att den materiella varelse som utvecklat ekologi, genetik, neurofysiologi, poesi och religion är ganska märklig.” Det må vara en minsta gemensamma nämnare med betoning på minsta, men ändå en öppning för en kristen människosyn.

I Dagens Nyheter samma dag ägnades Insidans tro- och existenstema åt några notiser, bland annat om ”bibeln i nya medier”. Detta är titeln på en undersökning av en doktorand i religionssociologi i Uppsala, som undersökt bibelläsningsvanorna i Sverige och bland annat kommit underfund med att unga idag söker svar på moralfrågor i bibeln via internet och chattar om bibeln där, liksom att svenska folket idag läser bibeln i lika hög grad som för tjugo år sedan. Nio procent av befolkningen läser regelbundet i bibeln. Men återigen är det i hög grad frågan om ett enskilt bruk av bibeln, om religionen som privatsak.

På samma sida beskrevs en utställning om madonnan i historisk och konstnärlig belysning, Sju rum för Maria, som ägt rum i Sigtuna under sommaren och dragit stor publik. Det intressanta med utställningen är att många konstnärer spontant hörde av sig och ville bidra med sina verk. Kristen tradition fungerar uppenbarligen fortfarande som en levande inspirationskälla i konsten. Till de konstnärer som deltog i Sju rum för Maria hörde Elisabeth Ohlson med sin ”pietà” från den förkättrade Ecce Homo-utställningen. Mycket har redan sagts om den. Jag vill i det här sammanhanget bara nöja mig med att konstatera att den visar, att kristendomen och villkoren för dess närvaro i samhälls- och kulturlivet är allt annat än okontroversiella idag – och det ser jag som ett gott tecken. Likgiltigheten är alltid den värsta fienden.

Stor uppmärksamhet har också Dan Wolgers rönt med sin utställning Scener ur Jesu liv. Han är förvisso som konstnär i sig lika kontroversiell som Elisabeth Ohlson, även om just den här utställningen inte väckt den sortens gränsdebatter. Men bägge dessa utställningar visar, vad man sedan än må tycka om deras innehåll, att kristendomen långtifrån uttömt sin potential som provokatör och inspiratör. Samtidigt har det – än en gång i sekulariseringens spår – uppenbarligen uppstått ett tydligt glapp mellan så kallad religiös konst och ”vanlig” konst. Konstnären Kajsa Mattas, som gjort mycket konst för kyrkorum, har mer än en gång fått brottas med påståendet att hon inte egentligen skapar konst utan snarare religiösa bruksföremål. I en av nekrologerna över den nyligen bortgångna konstnären Kaj Beckman fann man för gott att ursäkta hennes katolska tro med att den erbjöd en blandning av fasta former och ritual å ena sidan och å andra sidan ett anarkistiskt blasfemiskt uppror som tycktes passa hennes sammansatta personlighet.

Lättare än för bekännande kristna – som alltjämt oftast tycks reduceras till inskränkta individer i behov av allehanda ursäkter – tycks det vara för dem som i kulturlandskapet väljer att placera sig utanför den traditionellt kristna fållan. Där har det plötsligt blivit möjligt att på nytt hänvisa till en kristen tolkningstradition. Peter Birro, manusförfattare till en rad aktuella filmer och TV-serier, bland annat Det nya landet och Den siste zigenaren i rymden, säger till exempel i en intervju med Dagens Nyheters Helena Lindblad: ”Jesus har sagt: ’De sista skola vara de första’. Det är dem jag vill skriva om, de oönskade, de oälskade, de hemlösa. Och om degraderingen av människans okränkbarhet. Jag vill få fram essensen i vad en människa är, själva ’buljongtärningen’. […] Jag är katolsk på det sättet att jag tror på den svaga människan. Ekelöf har skrivit: ’Att avstå makt är det enda som ger makt’. Det finns ett oerhört förakt för svaghet och för det man kallar ’förlorare’. I film och reklam visas nästan uteslutande historier om de vackra och framgångsrika. Klonade framgångsfascister i en värld som inte angår mig.” Om det tragiska slutet på sitt och Lukas Moodyssons manus till Det nya landet säger han: ”Att låta Massoud åka fast i slutet var ju för fan en mardröm. […] Men historien var ju tvungen att sluta som den gjorde för att inte bli en lögn. Och sanningen är att människor som Massoud inte får sina uppehållstillstånd. Dessutom fanns det något djupt mänskligt också i det faktum att om en av dem skall klara sig måste den andre offra sig. Massoud blir därför den störste segraren av alla. Han offrar sig själv för att ge liv åt någon han älskar. Där har du historien om Jesus igen. […] Konstens, filmens uppgift för mig är att ingjuta hopp. Men […] hoppet är ingen konjunktur som uttrycks i skratt eller välmående, det är något djupare. Jag har den pretentiösa uppfattningen att konsten faktiskt kan förändra världen.”

Det har uppenbarligen blivit möjligt igen att tala om tron – åtminstone om tron på människan, som hos flera av dem som talar också tycks vara förbunden med eller förutsätta en gudstro. Det är också möjligt att tala om hoppet. Likaså har det blivit tillåtet att tala om en möjlig försoning. Lukas Moodyssons Lilja 4-ever har inneburit en öppning till och med i dagskritikens normalt sett helt igenmurade nisch. I Dagens Nyheter skriver Helena Lindblad visserligen att ”Gud är lika stendöv inför Liljas barnsliga böner som i någon av Ingmar Bergmans filmer”, men att det ändå hos Moodysson finns en ömsinthet och en alltmer religiöst anstruken empati med barnen, eller, kunde man tillägga, med dem som är som barn. I Svenska Dagbladet skrev Malena Janson att ”Moodysson själv har sagt att Lilja 4-ever var tänkt att handla om Guds godhet, men att verkligheten trängde sig på och ändrade hans intentioner. Men där finns ännu spår av en försoning, ett hopp, för in i det sista behåller Lilja sitt hjärta, det enda som inte kan köpas i en värld där allt annat är till salu.”

Hur ser morgondagen ut?

Kan man då, av alla dessa spridda iakttagelser, våga dra några slutsatser inför morgondagen? En slutsats är väl just att man kan konstatera hur mångfacetterat och motsägelsefullt kulturlandskapet är. Det är vanskligt att försöka se några entydiga tendenser. Men några typiskt nog snarare motsägelsefulla tendenser skulle ändå kunna skymtas. Å ena sidan: det som gör just kristendomen potentiellt attraktiv idag är – om man får tro exemplen Birro och Moodysson – inkarnationen, Kristi mänskliga sida. Det är nog inte en slump att det senaste numret av Res Publica, ägnat ”Gudar och demoner”, egentligen bara har en artikel om gudsproblematiken. Den handlar om arianismen, en av de mest omskrivna kristna rörelser som brännmärkts som kättersk. Artikelförfattaren Inge Löfström betonar att kätterska läror ofta innehåller ett visst mått av sanning: ”Arius huvudangelägenhet var dogmen om att Jesus Kristus var en sann människa, en skapad varelse, en av oss.” Vad som undgår Arius är det som kyrkomötet i Chalkedon, hundratalet år efter Nicea, formulerade: ”att Kristus fullt ut var gudomlig och samtidigt fullt mänsklig.” Detta tycks vara svårare för många idag att acceptera; oftast är det antingen/eller som gäller, människa eller Gud. För om Jesus Kristus som människa attraherar är det samtidigt – å andra sidan – helt uppenbart en mer allmän föreställning om Gud som står för en stor del av religionsintresset eller det religiösa sökandet idag: en bortom-Gud som han beskrivs hos mystikerna: en avgrund, ett intet, men oftast utan mystikernas solida och nödvändiga förankring i en religiös vardagspraktik som ursprungligen försöker beskriva Gud i positiva termer och först efter idoga försök tillåter sig att ge upp. Dagens sökare tycks snarare ofta vilja försöka ta språnget direkt till avgrunden.

Det finns ändå några gemensamma drag för dessa olika sätt att närma sig den kristna traditionen: fokuseringen på försoning och nåd, på möjligheten till hopp och förvandling, på det i människan som är större än människan, på det i henne som tycks gå utöver hennes egna begränsningar, med andra ord på det absolut Andra som några kallar Gud. Utmaningen för kristendomen måste därför vara densamma nu som i varje tid: att tyda tidens tecken, att vara vaken för perspektiv som i sak skulle kallas kristna också när de dyker upp i helt andra sammanhang, och att i lyhördhet för detta våga förnya sitt eget språk, sina uttrycksformer – i respekt för den Gud vi som kristna bekänner, han som är den Levande och som alltid ligger steget före.