I fredens tjänst. Intervju med ambassadör Rolf Eké

– Ambassadör Ekéus, efter Gulfkrigets slut ledde du på uppdrag av FN:s säkerhetsråd vapeninspektionerna i Irak under åren 1991–1997. Skulle du kunna berätta hur arbetet med vapeninspektionerna gick till?

– Efter det att Kuwait befriats och de irakiska trupperna kastats ut ur landet av den internationella koalitionen, uppnådde Irak vapenstillestånd på villkor att man gjorde sig av med sina massförstörelsevapen. Det gällde såväl biologiska och kemiska vapen som eventuella kärnvapen. För att kontrollera att Irak verkställde dessa beslut bildade FN:s säkerhetsråd en särskild kommission kallad UNSCOM, United Nations Special Commission. UNSCOM:s uppgift bestod i att spåra upp och oskadliggöra alla massförstörelsevapen i Irak. Jag fick uppdraget att leda kommissionens arbete och att hålla Säkerhetsrådet informerat om dess verksamhet. Som ansvarig för UNSCOM hade jag ett femtiotal anställda medarbetare till förfogande för att genomföra uppdraget. Det var en internationellt sammansatt grupp av vetenskapsmän och vapenexperter, även om de flesta kom från västvärlden.

Vi använde oss både av flygspaning och av inspektioner till lands. En av våra mest använda metoder var att placera ut övervakningskameror i industrianläggningar där det fanns maskiner som skulle kunna användas för vapentillverkning. På så sätt kunde vi kontinuerligt övervaka ett mycket större antal anläggningar än vad vi annars skulle kunna ha gjort genom att bara placera ut vår egen personal.

– Hur pass framgångsrika blev inspektionerna?

– Jag tror att inspektionerna faktiskt var mycket framgångsrika. Min bedömning är att när vi blev utvisade ur landet 1998 hade vi i stort sett upptäckt allt vad Irak då hade av massförstörelsevapen. Men vägen dit var lång och det var ett svårt uppdrag med många dramatiska vändningar. Och från irakiskt håll fick vi naturligtvis hela tiden systematiskt felaktiga uppgifter. Gång på gång kunde vi visa att de irakiska myndigheterna försökt vilseleda oss, allteftersom vi upptäckte nya vapenlager och produktionsanläggningar som de inte informerat oss om. Jag tror att de i början helt enkelt underskattade vår förmåga att syna dem i sömmarna. För egen del satsade jag allt på att inspektionerna skulle bli framgångsrika och att vi skulle upptäcka allt militärt material av någon verklig betydelse. Jag förstod att det i längden skulle vara det enda sättet att undgå ett nytt krig mot Irak.

– Under de senaste månaderna har temperaturen i konflikten stigit dramatiskt. I omvärlden fruktar man att Irak har hunnit skaffa sig nya massförstörelsevapen och USA hotar att anfalla Irak på nytt. Hur bedömer du det aktuella läget?

– Det avgörande i nuläget är att snabbt få igång effektiva vapeninspektioner. Det är nog det enda som kan stoppa ett nytt krig. Det gäller att ge den amerikanska regeringen ett realistiskt alternativ till krig, ett alternativ som verkligen stoppar Saddam Hussein. Jag håller med amerikanarna om att vi inte bara kan sitta och se på hur Irak rustar upp. Saddam Hussein är en livsfarlig person som inte skyr några som helst medel för att utvidga sin egen makt. Därför måste han hindras från att få tillgång till nya massförstörelsevapen. Men om man startar ett krig mot Irak för att störta Saddam skulle det samtidigt kunna drabba civilbefolkningen på ett fruktansvärt sätt. För att undvika en sådan katastrof är det nödvändigt att vapeninspektionerna kommer igång igen. Det är just detta som är motivationen för mig att fortsätta att engagera mig för att få igång vapeninspektionerna: att förhindra att många tusen oskyldiga människors liv offras. Jag har svårt att föreställa mig att det skulle kunna finnas någonting värre än att döda helt oskyldiga människor. Det är ondskan i dess absoluta form.

– Tror du att det finns någon chans att Saddam Hussein kan störtas av oppositionella inne i Irak?

– Nej, den chansen är liten. Den politiska oppositionen är inbördes splittrad och en stor del av oppositionen lever dessutom utomlands. Man får inte glömma att Irak är ett genomspionerat land, jämförbart med det sovjetiska systemet under Stalins tid. Oppositionsledare i Irak blir kortlivade.

– Irak är långt ifrån den enda konflikthärd som du har engagerat dig i. Sedan den 1 juli 2001 är du högkommissarie för nationella minoriteters rättigheter vid Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Kan du berätta vilka slags konflikter det är som du försöker bilägga genom detta arbete?

– Mitt arbete som högkommissarie handlar egentligen inte om att bilägga konflikter som redan har brutit ut. Mitt uppdrag är istället av säkerhetspolitisk art. Det går ut på att försöka förutse var nya konflikter skulle kunna uppstå och att desarmera dem innan de hunnit explodera i öppet våld. Idag uppstår väpnade konflikter inte i första hand mellan olika nationalstater, utan snarare mellan olika etniska befolkningsgrupper, konflikter som i sin tur kan leda till mellanstatliga konfrontationer. Det kan exempelvis röra sig om språkliga eller religiösa minoriteter som lever i utanförskap eller under direkt förtryck.

– Hur går det till att förebygga konflikter mellan olika etniska grupper?

– Jag utgår i mitt arbete från en filosofi som säger att varje nationell minoritet måste garanteras fyra grundläggande rättigheter: rätten till utbildning på det egna språket, rätten att delta i samhällets politiska och kulturella liv, rätten till religionsfrihet samt rätten att få göra sin röst hörd i massmedierna. En stor del av min tid går åt till att resa runt och försöka övertyga politiska ledare om att de måste tillförsäkra minoriteterna i sina respektive länder dessa fyra rättigheter om de vill undvika våldsamma konflikter i framtiden. Samtidigt håller jag kontakt med de utsatta minoriteterna. En annan viktig del av arbetet består i att följa upp hur lagstiftningen om minoriteternas ställning utvecklas i de olika europeiska länderna. I det arbetet har jag hjälp av ett 25-tal politiska rådgivare och jurister som arbetar vid vårt kontor i Haag.

– Bland de fyra grundläggande rättigheterna nämner du rätten till religionsfrihet. Att religionsfrihet hör till de centrala mänskliga rättigheterna är lätt att inse. Men kan religiös tro ibland inte själv utgöra en orsak till förtryck och konflikter?

– Jo, religiös tro kan ibland ligga bakom olika former av våld. Inte minst kan religiös tro ge ytterligare motivation till våldshandlingar som i sig beror på andra slags faktorer. Man behöver bara tänka på självmordsbombarna i Israel. Fundamentalistiska tendenser är inom alla religioner destruktiva för fredssträvanden. Men för det mesta bottnar det religiöst motiverade våldet i realpolitiska orsaker, även om man motiverar användandet av våld med hänvisning till religiösa skäl. Vad man strider om är dock knappast religiösa frågor. För det mesta handlar det om försök att utnyttja den religiösa tron för att stärka den egna gruppens sammanhållning och identitet. Så vitt jag kan se är ingen av de stora konflikterna i dagens värld förorsakad primärt av religiösa skäl.

När man sedan diskuterar huruvida religiös tro är en källa till våld får man heller inte glömma bort att det faktiskt var två ateistiska rörelser som gav upphov till 1900-talets mest grymma och människoföraktande politiska system, nämligen nazismen och stalinismen. Jag tror att ateismens bristande förståelse för den andliga dimensionens betydelse i det mänskliga livet kan lägga grunden för en farligt reduktionistisk syn på människan. Såtillvida tror jag att ateismen kan fungera som grogrund för våld och förtryck av människor i minst lika hög grad som religiös extremism.

– Men kan den religiösa tron också positivt bidra till att lösa konflikter?

– Ja, det tror jag i högsta grad. Så har ju t.ex. tanken på mänskliga rättigheter och övertygelsen om att människan har ett okränkbart värde i stor utsträckning vuxit fram under inflytande av den kristna tron. För egen del ser jag kristendomen som en av de stora fredsfaktorerna i dagens värld. Inte minst katolska kyrkan har med sitt världsomspännande kontaktnät ofta möjligheter att medla i konflikter, att bidra till försoning mellan olika folkgrupper och att försvara människovärdet och de fattigas rättigheter. Samtidigt måste man förstås se att det t.ex. i Sydamerika och Afrika också finns reaktionära biskopar som blundar för kyrkans sociallära och lierar sig med korrupta makthavare.

– Till slut en lite mer personlig fråga. Skulle du vilja säga något om din egen väg till katolska kyrkan?

– Jag döptes som barn i Svenska kyrkan och växte upp i ett hem där den kristna tron fanns med som en självklar del av vår kulturella bakgrund. Jag har alltid uppfattat mig som kristen, även om jag under långa perio-der bara sporadiskt gått i kyrkan. Men under mina många år i utlandet har jag ofta kommit i kontakt med katoliker, och med tiden har jag kommit att känna mig allt mera hemma i den katolska kyrkan.

En stor del av mitt arbete som diplomat har jag ägnat åt fredsfrågor och åt att försöka hitta lösningar på väpnade konflikter. Genom det arbetet har jag ofta kommit i kontakt med våld och hat i en utsträckning som är svår att beskriva. Med åren har det blivit det blivit den stora fråga som jag brottas med här i livet: varifrån kommer denna avgrundsdjupa ondska och var finns det goda som kan övervinna ondskans makt? Det är just frågan om hur människan kan befrias från det onda som har motiverat mig till ett fördjupat personligt engagemang i den kristna tron och som också slutligen har lett mig till katolska kyrkan. Det låter kanske lite för pretentiöst, men det är i mötet med Kristi offer i mässan som jag får kraft att lita på att kärleken är en starkare kraft än det onda här i världen. Den kraften behövs som en ständig motvikt mot onds-kans och våldets destruktiva krafter som annars rent mänskligt sett kan förefalla oövervinneliga.