Under de första tolv till tretton veckorna av graviditeten utför man numera abort vanligtvis med vakuumaspiration av livmodern. Även om man från rent medicinteknisk synpunkt kan betrakta denna kirurgiska behandling som ett relativt enkelt ingrepp, medför den inte sällan somatiska skadeverkningar för kvinnan som genomgår abort. Helt bortsett från medicinetiska invändningar och oönskade psykiska effekter av ingreppet föreligger alltså starka medicinska skäl att ersätta vakuumaspiration med en bättre metod. Det är därför som man under 80-talet i en rad olika länder, däribland Sverige, har inlett en försöksverksamhet med en rent medicinsk, ickekirurgisk behandling. De syftar inte bara till att undvika mer riskabla kirurgiska åtgärder.utan kan också tidigarelägga ingreppet, nämligen till de första sju till åtta veckorna efter konceptionen.
Behandlingsmetoden
Under det första känsliga skedet i en människas liv förbereder graviditetshormonet progesteron livmodern för implantationen av embryot. Detta hormon är också nödvändigt för att säkerställa embryots respektive fostrets fortsatta utveckling. Under 80-talet har läkemedelsindustrin framställt en rad antiprogestiner som hindrar eller avbryter denna hormonella process och därmed utplånar embryots liv. Det är framför allt antiprogestinet RU 486 eller Mifepriston, framställt av det franska läkemedelsföretaget Roussel Uclaf, som har gått vidare till klinisk prövning i en rad olika länder, däribland Sverige. (Här är inte platsen att skildra den turbulens som uppstod i Frankrike där det nämnda läkemedelsföretaget i höstas drog in sin beryktade produkt för att efter både politiska och medicinska påtryckningar på nytt släppa ut det på marknaden.)
Behandlingen med Mifepriston resulterar i regelbundna sammandragningar av livmodern. De erfarenheter som man i denna kliniska försöksverksamhet hittills har samlat talar för att behandlingen med enbart antiprogestiner inte är tillräckligt effektiv för att framkalla abort. På medicinskt håll talar man om en frekvens på 85 procent som mest.
Från medicinteknisk ståndpunkt blir resultatet betydligt bättre om man använder sig av en kombination av ett antiprogestin och en låg prostaglandindos. Det senare preparatet är en hormonliknande substans som även detta aktiverar livmodermuskulaturen (och som används även för att framkalla sena aborter). Professor Marc Bygdeman som leder försöksverksamheten på Karolinska sjukhuset skriver, att en kombinerad behandling med Mifepriston och någon prostaglandinsubstans för närvarande är den metod som synes ha de bästa framtidsutsikterna (Läkartidningen 47:1988 s. 4040 f.) Behandlingen ges företrädesvis de första veckorna efter utebliven menstruation. Den leder till blödning och utstötning av foster och placenta. Den hittills genomförda forsknings- och försöksverksamheten har visat att 95–100 procent av behandlingen med denna metod resulterar i abort.
Fördelarna
Den nya metodens tillskyndare anser minskningen av antalet kirurgiska ingrepp i abortsyfte vara en klar fördel ur många olika synvinklar. Att genom hormonbehandling framkalla en abort är skonsammare både för kvinnan och inte minst för vårdpersonalen som ofta uppfattar den konkreta abortverksamheten som psykiskt och etiskt belastande. Dessutom betraktar man metoden som synnerligen ändamålsenlig för u-länder med bristande medicinteknisk utrustning och där kvinnorna far illa både av legala och otaliga illegala aborter. Samhällsekonomiskt torde den medicinska aborten bli mycket gynnsam.
Det är bl.a. dessa fördelar som fick den statliga franska etikkommissionen att godkänna metoden. Sveriges statliga etikråd har inte tagit ställning än.
Visserligen får man inte underskatta behandlingens negativa biverkningar men de är enligt Marc Bygdeman i regel okomplicerade och dessutom vanliga under graviditeten. De obehag som oftast förekommer är illamående, kräkningar, trötthet, huvudvärk och ofta akuta buksmärtor som i 10–15 procent av fallen kräver medicinsk smärtbehandling.
En etisk fälla?
Argumenten mot den nya abortmetoden skiljer sig knappast i kärnan från dem man brukar framföra mot de traditionella metoderna. Hit hör bl.a. den etiska bedömningen att ett abortingrepp för det mesta är ett övergrepp mot mänskligt liv. Hur man nämligen än definierar livets början och vilken tidpunkt man än väljer för människans personblivande så släcker en abort alltid ut livet på en människa i vardande. Den nya medicinska abortmetoden väcker emellertid en rad ofta förbisedda frågor som man kanske inte har beaktat med den uppmärksamhet som borde utmärka den etiska diskussionen. Här följer ett försök till sammanfattning av tillämpliga argument utan anspråk på fullständighet.
När man skall värdera denna nya abortpraxis som efter den nu pågående försöksperioden antagligen kommer att tillämpas så är den medicinska aborten teknologiskt lättare, psykologiskt lindrigare och ekonomiskt lönsammare än hittills kända alternativ. Den är i många avseenden den ”bästa” abortmetoden. Blir den därigenom också etiskt acceptabel?
För det första kan konsumtionen av mifepristonpillret kombinerat med en prostaglandininjektion utvecklas till ren rutin. Rutiner har den positiva framsidan att de avlastar friheten. Men de har den negativa frånsidan att de ofta dämpar och kanske rentav tystar invändningarna från samvetet. Vidare kan abortverksamheten förläggas från sjukhuset till hemmet. Den nuvarande försöksverksamheten på Karolinska sjukhuset och utomlands står visserligen under strikt läkarkontroll. Men på sikt kan denna abortpraxis mycket väl komma att flyttas till den privata livssfären. Man kan anta att avsaknaden av institutionella kontakter såsom samtal med barnmorska, kurator och gynekolog ytterligare sänker motståndströskeln.
Den nya aborten minskar obehag och lidande för praktiskt taget alla inblandade. Man kan med fog misstänka att det skonsamma och ”vänliga” nya tillvägagångssättet grumlar vetskapen om vad som verkligen händer och därmed också avtrubbar det moraliska medvetandet. När man förbättrar metoden, dvs. när man immuniserar metoden mot medicinska invändningar, sanktionerar man lätt också målet eller, ännu mer sannolikt, får syftet med metoden att hamna i skymundan. Målet för den nya liksom den gamla abortmetoden är att släcka ut liv respektive befria kvinnan från graviditet och ansvarigt föräldraskap. Skillnaden är att den nya metoden gör det så humant, finkänsligt och försynt.
Det kan vara värt mödan att tänka igenom metod-mål relationen i en tid som vimlar av och yvs över alltmer fulländade metoder men samtidigt tycks lida brist på klarsyn om vilka värden och mål som står på spel.