Den aktuella frågan om villkoren för tillhörighet till Svenska kyrkan är en fråga om anpassning. För det första till de villkor under vilka kyrka och kristendom lever i det tjugonde århundradets Sverige. ”Svenska kyrkan hyllar den generösa principen att alla, som äro objekt för kyrkans påverkan, äro medlemmar av kyrkan.” Så kunde det heta för ett par decennier sedan. Idéer i den riktningen ter sig i dag som brist på respekt för människor och deras fria avgörande. Föreställningen att det gamla sambandet mellan kyrkan och folket i grund består måste härröra från drömmarnas värld. Den nuvarande ordningen är begriplig mot bakgrund av den långsamma process genom vilken enheten mellan samhälle och luthersk kyrka upplösts. Men den röjer en redan för situationen för några decennier sedan alarmerande oförmåga att tyda tidens tecken.
För det andra är det tydligtvis en fråga om anpassning i praxis till Svenska kyrkans egen tro och bekännelse. Någon annan slutsats kan knappast dras av den historiska redovisningen i betänkandet Vägen till kyrkan. Om dopet och kyrkotillhörigheten (Svenska kyrkans utredningar 1988:1), som nu remissbehandlats. För det tredje är det utan varje tvekan en anpassning till vad som krävs om andra kyrkosamfund i längden skall kunna betrakta Svenska kyrkan som en seriös partner i ekumeniska strävanden. Även på denna punkt ser ärkebiskop Werkström i sitt remissyttrande över utredningen välgörande klart: ” [Om den nuvarande situationen] ges principiell teologisk legitimitet uppstår en för Svenska kyrkan allvarlig ekumenisk situation i vilken vi kan riskera att inte erkännas som kyrka”. En förändring som gör dopet till grund för kyrkotillhörigheten är ”den enda möjliga ekumeniska hållningen”.
Den hittillsvarande ordningen, som bl.a. kunnat ge upphov till för andra kyrkosamfund stötande fall av mer eller mindre automatisk anslutning av invandrare till Svenska kyrkan, måste om inte annat i den rena anständighetens namn ändras.
Den trefaldiga anpassningen är säkert smärtsam, eftersom den påverkar Svenska kyrkans identitet. Det är helt förståeligt om man vill genomföra anpassningen på ett mjukt sätt, med generösa övergångsbestämmelser och en ordning med provisorisk kyrkotillhörighet upp till 18 års ålder för odöpta barn till föräldrar som tillhör kyrkan. Men valet av rörelseriktning förefaller helt avgörande, inte bara för Svenska kyrkans förmåga att bibehålla en tydlig identitet utan också för substantiell kristendoms möjligheter att göra sig hörd i morgondagens Sverige.
Några rena egendomligheter i den tänkta nyordningen kunde kanske utan större smärta åtgärdas. Dels att svenska diplomater eller konsuler i främmande stater efter regeringens uppdrag skall kunna överta vissa prästerliga funktioner. Dels att den som inte tillhör Svenska kyrkan och döps före 15 års ålder inte genom dopet kommer att tillhöra kyrkan, om nämligen vårdnadshavare meddelar att så inte skall vara fallet – en konstruktion som av utredningen förses med den enda kommentaren att denna önskan ”naturligtvis” måste respekteras. Ur principiell synpunkt är det alltfort en allvarlig stötesten att riksdagen skall lagstifta om kyrkotillhörighet – men den här gången var det inte det saken gällde.