En ny pietism?

Sociologen Max Weber är kanske mest känd för sin tes om sambandet mellan den protestantiska etiken och kapitalismens uppkomst. Den reformatoriska kristendomen, särskilt i dess kalvinistiska form, gjorde enligt Weber asketismen, avståendet av att njuta denna världens goda för himmelrikets skull, till något socialt fruktbart. Den leddes inte längre bort från världen, till kloster eller annat liv i självpålagd fattigdom, utan den frugala livsföringen, sparsamheten och fliten övades i den världsliga kallelsen.

Även om puritanskt inspirerad företagsamhet ännu in på 1800-talet här och var kunde vara en viktig ekonomisk utvecklingskraft, har utvecklingen huvudsakligen gått i en annan riktning. Asketismen har alltmer ersatts av rena nyttoöverväganden, de protestantiska samfunden och sekterna av sammanslutningar med världsliga syften. Byråkratin med ledstjärnorna opersonlig effektivitet och teknisk kompetens, har gjort den personliga legitimeringen av uppdrag och insats onödig.

Religionen drar sig tillbaka till den privata sfären. Den kommer enligt Webers mening helt visst inte att försvinna, men får alltmer karaktären av reaktioner mot den ”järnbur” i vilken det moderna sociala, ekonomiska och administrativa systemet innesluter individen. Och som sådan blir religionen irrationell, utan någon avgörande betydelse för den värld som inte är i behov av annan legitimering än sin egen effektivitet. ”Die Entzauberung der Welt”, världens avmystifiering, är Webers term för denna sekularisering.

Vi skall här inte diskutera olika kristna motstrategier för att möta utvecklingen. Men däremot ta upp ett aktuellt försök att analysera den nya evangelikala pietismen i Amerika, och hypotesen att den varslar om en förändring i förhållandet mellan individ och samhälle och att vi sannolikt bevittnar en ny asketism med social genomslagskraft.

Ett föredrag vid sociologikongressen.

Inom den religionsociologiska avdelningen vid världskongressen i Uppsala i augusti hölls ett av de mest uppmärksammade föredragen av Roland Robertson, engelsman, numera professor vid Pittsburgh-universitetet. Han är mest känd som författare till handboken The Sociological Interpretation of Religion. Föredragets tyngdpunkt ligger på betydelsen av hans iakttagelser om religion och samhälle i det moderna Amerika för Webers teser. Hans framställning erbjuder dock mycket av intresse inte endast på det teoretiska planet.

Robertson hävdar att ”den nyare religiösa medvetenheten, av vilken det evangelikala segmentet utgör huvudströmmen, har mycket mera positivt att göra med sätt att orientera sig gentemot offentligheten, samtidigt som den behåller något av mystiken hos den begränsade motkulturella religiositeten från slutet av 60-talet. I Webers mening kombinerar ‘den nya pietismen’ asketism och mystik; den förra primärt en disciplinerad, men positiv vändning mot det samhälleliga området, den senare har att göra med temat om individens förhållande till Gud.”

Vid en jämförelse med den klassiska pietismen uppvisar den nya en starkare accent på individen, mindre på tillhörigheten till en viss grupp. Det som bevisar värdigheten och identiteten inför Gud och samhälle är den offentliga bekännelsen av tidigare synder, särskilt av personer i ledande ställning. Undersökningar visar att det finns hos dagens amerikaner en överraskande hög frekvens av erfarenheter av att bli ”pånyttfödd” och en ännu mer allmän hunger efter sådana upplevelser. Detta fenomen är strukturerat så att det kan tolkas både som tydlig och medveten tillfredsställelse av privata, mystiska behov och av offentliga, asketiska.

De senare årens offentliga omvändelsebekännelser av medskyldiga i Watergateaffären, av svarta exrevolutionärer eller av framgångsrika porrförläggare skulle inte endast vara en kuriös episod i Carters USA. Vi skulle också bevittna en begynnande efterfrågan i offentligheten på detta slags självlegitimering. Robertson menar att ”den ‘nya pietismen’ inte nödvändigt behöver ses som ett religiöst fenomen”. Former av offentlig självlegitimering skulle vara en mera omfattande tendens i Amerika och sannolikt också andra samhällen. Och Robertsons viktigaste poäng är att det inte endast skulle röra sig om personliga reaktioner och kompensationer för meningslösheten i rationalitetens järnbur, utan innebära en betydelsefull förändring vad gäller förhållandet mellan individ och samhälle. Också samhället skulle anpassa sig till denna utveckling.

Den nya moralismen.

Vid överväganden om Robertsons förmodanden om Amerika kan ha något intresse för att tolka utvecklingar i vårt land, finner vi att någon påtaglig motsvarighet till det religiösa bekännarnitet knappast gjort sig gällande här. Men vidgar vi perspektivet till att gälla liknande tendenser, blir vi knappast helt tomhänta. Beteckningarna är andra: den nya individualismen, den nya moralismen. Onekligen finns ett förstärkt anspråk på personlig integritet och oförvitlighet hos offentliga personer. Det yppar sig i Thorbjörn Fälldins ”religiösa” engagemang i kärnkraftsfrågan, i att ledande politiker lämnar rampljuset av ”djupt personliga” skäl, i krav på privat renlevnad i den s k bordellaffären. Allt detta går otvivelaktigt emot en byråkratisering och avpersonalisering av det offentliga livet.

Offentliga bekännelser faller sig lättast på områden som i vårt land sedan länge varit särskilt moraliskt laddade. Typen ”jag var alkoholist” är ju stapelvara inom trivialpressen. Något annorlunda ter sig situationen på ett fält som så sent som på 60-talet desarmerades på moralisk laddning, sexual- och familjelivet. Här översvämmas vi av en ”bekännelselitteratur” som till förutsättning har 60-talets ”frigörelse”. Men samtidigt möts den av en ny kritik av hedonism och libertinism som livsstil och livsinnehåll.

På detta område upplever vi också det paradoxala att de som har lättast att etablera sig som banerförare i det nya korståget mot pornografi, prostitution och nu senast mot rutinmässig och avhumaniserad tonårssexualitet, är just de personer och organisationer som anförde 60-talets intåg i hedonismens frihetsrike. Det kan ju visserligen indirekt ses som ett utslag av bekännarmod att på detta sätt meddela att man varit totalt oförmögen att överblicka konsekvenserna av egna förslag. För många torde det vara svårt att hänga med i svängarna, när det idag synes vara en lika accepterad mening att porrvågen har stimulerat våldtäkt och andra sexualbrott som det för fem år sedan var ”vetenskapligt” bevisat att motsatsen var fallet.

Familjen och kvinnorörelsen.

Motstridiga tendenser präglar synen på familjemoralen. Verkningarna av 60-talets revolution i mönstret för att bilda och upplösa familj, är fortfarande mäktiga. Stora tidningar publicerar artikelserier som är ett försök att popularisera och idyllisera skilsmässor på i stort sett samma vis som tidigare veckopressen idylliserade kärnfamiljen. När man stöter på stabila flerbarnsfamiljer betraktas de som antikviteter eller uttryck för en excentrisk läggning hos de inblandade. Riksdagen beslutar om gigantiska skattesubventioner till skilsmässor, utan att någon ens kommer på att nämna vad det handlar om. Varje antydan om att fullständiga familjer erbjuder en genomsnittligt bättre uppväxtmiljö än splittrade, uppfattas främst som ett angrepp på ensamstående.

Riksdagen analyserar de låga födelsetalen, börjar allmänt medge att det inte kommer att gå bra i längden, men rekommenderar mera forskning. Också på detta område finns en ny moralism, men den står i tecknet av kvinnans jämställdhet. Vid sidan av denna hela samhällslivet förpliktande målsättning blir frågan om barnens antal och fostran sekundär. Men vad händer den stund då det skulle stå klart att jämställdhet uttryckt i lika insatser i yrkeslivet inte är förenlig med en reproduktion nödvändig för att trygga välfärden för gamla och sjuka?

Medan kärnkraftsdebatten haft en genomgående moralisk appell genom betoningen av ansvaret för kommande generationer, har förhållandet, att vid den tidpunkt då slutförvaring av kärnbränsleavfallet skulle bli aktuell, Sverige med nuvarande befolkningsutveckling befinner sig i ett läge där ATP-systemet har brutit samman och vården av gamla och sjuka radikalt måst skäras ned, inte föranlett någon åtgärd eller ens engagerad debatt.

På det viktiga samhällsområde som är kvinnorörelsen kan man iaktta nya tendenser. Trots allt är sannolikt den sexuella bekännelsen en genre på väg ut från scenen. Åtminstone blir kritiken alltmer entydig. När upplevelsen att föda barn har blivit mindre vanlig, förefaller den att öka i relativ betydelse. Offentliga bekännelser av ökad insikt i livets och människans villkor genom barnafödande är kanske en ny form av självlegitimering.

Individ och samhälle.

För många är 70-talet i förhållande till det rörliga och växlingsrika 60-talet en tid av normalisering, stabilisering och konservatism. Den nya individualismen och den nya moralismen uppfattas, ofta kritiskt, som decenniets dominerande tendenser. Om de två verkligen är olika sidor av samma sak, om det viktiga som sker är ökade krav på individens integritet och oförvitlighet, särskilt i det offentliga livet, och om detta krav också motsvaras av ett behov för individen till självlegitimering inför offentligheten, då skulle samma tendenser som Robertson ville finna i den nya pietismen i USA också förekomma i vårt samhälle.

Men de olika slagen av moraliska krav, av bekännelser och självlegitimering är motsatta och tvetydiga, och något klart svar på frågan om vi upplever en ny pietism och en ny asketism, finns knappast att få.