En överenskommelse om lojalitet

Jag tackar er för er välvilliga framställning av den senaste konklaven, mitt val och mina första steg i den svåra uppgift som ett pontifikat alltid är. Ni hade hela tiden tillfälle att inte bara skildra personer – som ju kommer och går – utan också tala om Roms biskopsstol, om kyrkan, dess traditioner och riter, dess tro, dess svårigheter och förhoppningar, om den helige Petrus och om påvens roll, om dagens stora andliga vågspel, kort sagt: om kyrkans hemlighet. Tillåt mig att dröja en stund vid denna aspekt: det är en svår uppgift att ge en god framställning av kyrkans sanna ansikte.

Ja, det är alltid en svår uppgift att tyda vad som sker i det som synes ske, och det är svårt att hjälpa andra till en tolkning av skeendet. Händelser är nästan alltid komplicerade. Om bara en synpunkt bagatelliseras eller överdrivs, då är det tillräckligt för att en händelse av samtiden eller historien skall misstolkas. Händelser i kyrkan är dessutom svårförståeliga för dem som står utanför hennes trosgemenskap – jag säger detta med all respekt för var och en av er – och ännu svårare är det att förmedla dem till den stora publik som endast med största svårighet förstår deras verkliga innebörd. Dessutom måste ni väcka intresset hos denna publik och fånga dess uppmärksamhet, samtidigt som era chefer ofta först och främst kräver att ni skall komma med något sensationellt. Många faller då för frestelsen att förfalla till det anekdotiska, som har fördelen att vara något konkret och som ofta är mycket värdefullt, under förutsättning förvisso att anekdoten är betecknande och står i något verkligt förhållande till den beskrivna religiösa verklighetens väsen. Andra ägnar sig åt djärva och långt drivna analyser av problem och personskiften i kyrkan, men löper risk att missa den egentliga poängen, eftersom denna – som ni vet – inte hör till den politiska, utan till den andliga ordningen. Ur denna synpunkt sett är saker och ting ofta enklare än man tror! Jag vågar knappast tala om mitt eget val.

Jag önskar uttryckligen att de som sysslar med religiös information skall få den hjälp de har rätt till av kvalificerade kyrkliga instanser. Dessa instanser skall, under aktning för deras övertygelse och yrkeserfarenhet, vara öppna och tillgängliga och tillhandahålla adekvat och objektiv dokumentation, men samtidigt erbjuda ett kristet perspektiv, som kan tyda den verkliga innebörden i skeendet inom kyrka och värld. Då kan reportage om religiösa ting göras med den speciella sakkunskap som fordras.

Ni uppskattar informations- och yttrandefriheten, och med rätta. Skratta er lyckliga att ni har den! Använd den friheten till att lära känna och utforska sanningen och att föra in era läsare, åhörare och tittare i ‘allt som är sant, värdigt, rätt, rent, värt att älska, tilltalande’, för att tala med aposteln Paulus, i det som är en hjälp att leva i rättvisa och broderlighet.

Jag vågar inbjuda er till det ömsesidiga förståendets mödosamma väg, som till en överenskommelse om lojalitet: om ni gör ett reportage om kyrkans liv och verksamhet, försök då att förstå de verkliga motiven, kyrkans djupa, andliga bevekelsegrunder för att tänka och handla som hon gör. Kyrkan å sin sida lyssnar på journalisternas objektiva vittnesbörd om världens förväntningar och behov. Det betyder naturligtvis inte att hon utformar sitt budskap efter världens nutida måttstockar: hon måste alltid låta sig besjälas a v evangeliet.