En nyckel till det danska

kölvattnet på samtidens gränssprängningar ser vi numera hur våra politiker stoltserar med identitetsbenämningar av typen ”hallänning/sörmlänning, svensk, europé”. Att lyfta fram den mellanliggande skandinaviska identiteten sker dock sällan lika spontant. Trots språkgemenskapen och den gemensamma trätobrödrahistorien, brobygget över Öresund, de intensiva färjeförbindelserna över Östersjön, läser vi i Sverige sällan skandinaviska tidningar och böcker eller ser på varandras teveprogram i originaltappning. Den skandinaviska och nordiska kulturgemenskapen har alltid kommit i kläm – inte minst i storebrorslandet Sverige.

Som bland goda grannar på så många and-ra håll i världen älskar vi i Skandinavien att odla våra stereotypier om varandra. Vi vet väl alla hur danskar är och beter sig, för att inte tala om norrmän!? För att närma sig frågan om det danska i vid bemärkelse – och framför allt fördjupa den – har man vid Lunds universitet inrättat ett särskilt Cent-rum för Danmarksstudier. Som första frukt av sin verksamhet har man gett ut antologin Grundtvig – nyckeln till det danska?. Här skriver humanistiska forskare av olika slag en gemensam bok, där texter på svenska och danska står bredvid varandra – ett bra grepp för att få oss, som gärna talar om hur angeläget det är med nordiskt kulturutbyte, att verkligen läsa något på ett annat nordiskt språk.

Om Nikolai Frederik Severin (eller som han oftast skrivs N.F.S.) Grundtvig kan man säga att han är Danmarks Erik Gustaf Geijer, fast med sin person och sin verkningshistoria så oändligt mycket mer närvarande i det samtida kultur- och samhällslivet. Hans samlade skrifter är det största enskilda författarskapet på danska, och märkligt nog är de fortfarande outgivna i ett sammanhang. Under sitt långa liv (1783–1872) verkade han som diktare, präst, historiker, pedagog, filolog, samhällsdebattör och politiker. Det som gjort honom mest känd för oss är förverkligandet av idén om folkhögskolan och hans kolossala psalmdiktning. Dessutom har hans fosterländskhet blivit symbolen för danskhetens bevarande och befordrande. Grundtvigs kristendoms-, människo- och kultursyn brukar sammanfattningsvis anges med hans berömda ord ”menneske først, kristen så”, vilket i praktiken skulle kunna uttydas som ”dansker først, kristen så”.

Liksom många andra av de män som blivit nationalismens förgrundsgestalter har Grundtvig försnävats av sina efterföljare. Man skulle kunna säga att han egentligen inte är nyckeln till det danska, men att hans verkningshistoria blottlägger det hele. I samtiden har han till och med använts som lärofader i de mest obskyra främlingsfientliga sammanhang. Han har också kommit att bli en stark symbolgestalt för en dansknationell lutherdom, som har sitt högsta beslutande organ i statsmakten. Om vi emellertid går till källorna finner vi en tänkare med betydligt vidare vyer. I den föreliggande antologin framstår denna bild som allra klarast i den mycket läsvärda uppsatsen av nordisten Uffe Jonas ”Poetisk videnskab: Grundtvigs universitetsdrøm som kosmopolitisk dannelses-projekt”.

Grundtvigs visionära men också nog så konkreta utbildningsprogram gestaltas i tanken på Skolen for Livet och Skolen for Lyst. Något förenklat kan vi säga att det första skolidealet fokuserar folklivet, den nationella förståelsehorisonten, och tar form i Grundtvigs folkhögskoleprogram. Detta program har en praktisk, folkfostrande nyttosida, som syftar till att bygga upp en folkgemenskap och som på samma gång på längre sikt främjar framväxten av demokrati.

Det andra skolidealet inriktar sig mot människolivet som helhet och har en universell karaktär med universitetet som institutionell miljö. I detta sammanhang skall man syssla med vetenskap i en mer filosofisk bemärkelse, med vetande som inte begränsas till snäva nationella eller ämnesmässiga hänsyn, ej heller till mer praktiska yrkesmässiga intressen. Universitetet blir i Grundtvigs vision ett upplysningens och vishetens tempel för grundforskning och grundtänkande, vilket står mitt emellan staten och kyrkan, men i bådas tjänst.

De universalistiska och filosofiska perspektiven finns förstås också med i folkhög-skolans värld men utgör där inte huvudfokus. Genom att den studerande konfronteras med det främmande, menar Grundtvig, utvecklas insikten i den egna identiteten på samma gång som förståelsen av det andra fördjupas. Växelspelet mellan det folkliga och det akademiska är viktigt men bygger på att den grundläggande skillnaden dem emellan upprätthålls.

På samma sätt är det inom universitetet nödvändigt med växelspel och spänning mellan humaniora och naturvetenskap. Det är tillsammans som dessa båda kulturer skapar ett universitet i en kollegial kapplöpning mot olika formuleringar av sanning. Dessa båda kluster av vetenskaper fungerar som två hjärnhalvor och utan att de båda finns närvarande kan universitetet inte fullfölja sin höga uppgift. Grundtvig ser också universitetet främst som ett elitkollegium av jämlikar (inspirerad av den engelska fellow-tanken) och inte som en samling av skapande genier som arbetar i sin ensamhet.

I anslutning till tidens idéer om den germanska frihetsandans och protestantismens överlägsenhet menade Grundtvig att ett nytt universitet borde grundas på en plats som utgjorde den nordgermanska kulturens geografiska centrum, nämligen Göteborg. På denna plats i skärningspunkten mellan de tre medeltida nordiska rikena och i nära kontakt med det liberala Storbritannien skulle en förnyad mångvetenskaplig smältdegel uppstå, där sanningssökandet skulle vara friare och mindre auktoritetsbundet än vid de gamla universiteten. Av denna grandiosa holistiska vision av ett universitet där både det fria och det rätta tänkandet skulle stå i centrum blev intet förverkligat. Uffe Jonas menar på goda grunder att Grundtvigs tänkande skall ses som en uppgörelse med ”den formynderiske sandhedsmodel” och en plädering för en institution som grundar sig på ett ”demokratisk forankret fornuft”. I en tid som till dels präglats av det vi kan kalla för postmodernistisk relativiserande perspektivism blir Grundtvigs universitetsvision med Jonas ord en sanningsmodell ”for alle, der med udgangspunkt i deres egen lille sandhed er villige til at bøje sig for fornuftens modererende, integrerende og livsopbyggende kræfter. På den måde vil den store sandhed måske ligefrem kunne rejse sig mangfoldiggjort og med fornyet styrke fra sit historiske nederlag.”

Denna antologi innehåller ytterligare nio uppsatser som alla skulle förtjäna att lyftas fram. Dock finns hos Uffe Jonas de flesta perspektiv som berörs i de andras bidrag. För att något peka på bredden av synvinklar: Hans Hauge skriver om den nutida nynationalismens återanvändning av Grundtvig; Urban Claesson pekar på frånvaron av en svensk Grundtviggestalt och på hur nationalkyrkan i Sverige kom att definieras ovanifrån som något för folket i stället för, som i Danmark, som något nerifrån, av folket; Yvonne Maria Werner visar hur Grundtvigs universalism hade inspirerat danska konvertiter och vilken stor påverkan Grundtvig hade på dansk katolicism över huvud taget.

Är då N.F.S. Grundtvig nyckeln till det danska? Svaret på den frågan blir förstås: styckevis och delt. De delar av hans livsverk som kommit att förverkligas – såsom folkhögskoleinstitutionen, psalmboken, historiesynen – har blivit mycket betydelsefulla för danskt samhällsliv och dansk mentalitet. Men som ovan antytts finns det många av hans grundläggande planer som inte satts i verket. Som så ofta är det eftersägarna och epigonerna som dominerat scenen och deras uppfattningar om arvet har skilt sig åt från höger till vänster. Bjørnstjerne Bjørnsons ord vid Grundtvigs grav gick omedelbart i uppfyllelse: ”Mens der ved andre grave lyses fred, bør der lyses kamp over denne!”