Dold artist eller blind urmakare?

Alltsedan Darwins tid har biologin tangerat existentiella frågor men i huvudsak hållit gränsen klar mot filosofi, psykologi och teologi, där de ansetts närmast höra hemma. Darwins moderna efterföljare, evolutionsbiologerna, har emellertid under senare år avsevärt flyttat fram sina positioner och menar att frågor av detta slag även faller inom deras kompetensområde.

Om detta kan man läsa i boken Den dolde artisten. Artiklar av Holsten Fagerberg (huvudförfattare), Carl Reinhold Bråkenhielm, René Kieffer, Stig Olsson och Mikael Stenmark. Den har undertiteln Om darwinism, skapelsetro, mening och slump.

Bokens budskap är den kristna humanismens och med utgångspunkt i denna synas och bemöts de evolutionsbiologiska teserna. Att dessa och vissa fysikaliska lagar även kan användas för att fördjupa teologiska frågor är en intressant infallsvinkel. Syftet med boken, som Fagerberg framställer saken, är också att visa att vetenskap och religion inte är två helt skilda aktiviteter. Det finns överlappningar och möten är oundvikliga. På dessa mötesplatser är dialog möjlig och samsyn i bästa fall nåbar.

Det historiska perspektivet svarar Fagerberg för. Han har grundligt penetrerat Darwins viktigaste skrifter med tyngden lagd på text- och begreppsanalys samt tolkningsfrågor. Även Darwins samtida vapendragare Thomas Huxley och senare efterföljare Ernst Haeckel, som båda bidrog till tolkningen av urvalsläran, blir föremål för liknande granskning. Det kan här noteras att Haeckels analyser fick stor betydelse för svenska biologer.

Darwin framstår i Fagerbergs artiklar som den ödmjuke forskaren som i förundran över naturens komplexitet i strukturer och funktioner brottas med problemet hur detta börjat och utvecklats. Han har ingen genetisk vetenskap att tillgå – den kom först på 1900-talet – och det är förståeligt om det ibland i texterna skiner igenom förklaringar som innebär att växt- och djurarter var bestämda för sina speciella ändamål, alltså teleologiska förklaringar (telos = ändamål). Han var inte heller främmande för att tala om Skaparen och han avvisar slumpen som aktör i den biologiska utvecklingen. Huxley var ibland inne på samma tankespår. Han iakttar ett salamanderäggs embryonala utveckling, fascineras av detta fenomen och talar om ”Den dolde artisten” som fullbordar ett verk.

Fagerbergs genomgång ger en god grund för den fortsatta läsningen. Tilläggas bör att han sekunderas av Kieffer som belyser hur dagens teologer ser på de bibelargument som Darwins motståndare använde sig av.

När Fagerberg tar upp frågan om livets uppkomst på jorden befinner han sig i en viktig skärningspunkt mellan religion och vetenskap, mellan teologi och evolutionsbiologi. Det är ett stort hopp från Darwin till Dawkins och andra evolutionsbiologer, men här passar Olssons perspektivrika artikel in. Bland de många aspekter han tar upp finns också frågan om livets uppkomst. Han har ett biologiskt-filosofiskt närmande till denna fråga.

Slumpen är evolutionsbiologernas aktör utan jämförelse, den som startade livet och den som upprätthåller förändring och utveckling. ”Den blinde urmakaren” (Dawkins metafor) arbetar utan plan, mening och mål. Fagerberg är starkt kritisk till den roll som slumpen här tilldelas. Den kan inte förklara livets uppkomst och den plan som styr utvecklingen från befruktat ägg till individ. Darwin var inne på liknande tankar och menade att lagen om orsak och verkan som gäller för det naturliga urvalet inte kan utsträckas bakåt till livets uppkomst. Den händelsen är oåtkomlig för naturvetenskapligt kunskapssökande. Darwin tar här in Skaparen i bilden. Ett viktigt påpekande som Fagerberg gör är att man måste iaktta skillnaden mellan enskilda fakta och tolkningen av dessa men också vara observant på de övergripande tolkningar som grundas på våra värderingar och vår livsåskådning. Frågan om livets uppkomst kräver sådan övergripande tolkning.

Här kan tilläggas att den naturvetenskapliga kunskapen om livets uppkomst är rudimentär och inte medger någon egentlig förklaring. Om slumpen blåste liv i ”ursoppan” eller om det var Skaparen som gjorde det, verkar i båda fallen vara en fråga om tro.

Evolutionsbiologernas grundläggande etiska begrepp är själviskhet. Den är drivkraften i djurs och människors beteende. Stenmarks analys av det han kallar den biologiska etiken bygger på att man skiljer på beteende och handling. Djur beter sig, människor handlar. Beteende innebär stimuli, reflexer och instinkter och är en viktig beståndsdel i den biologiska etiken. Handlingen innebär att värdera, välja och ta ansvar och är en viktig beståndsdel i humanismens etik. Andra begrepp som enligt Stenmark konstituerar den biologiska etiken är överlevnad och reproduktionsframgång. De är kvantitativa begrepp som i detta sammanhang väcker läsarens undran, särskilt beträffande konsekvenserna. Den biologiska etiken framstår i denna skepnad som en etik på villovägar.

Nya begrepp som reciprok själviskhet (tjänst och gentjänst) förekommer i den evolutionsbiologiska litteraturen och de hade varit värda en granskning. Mycket verkar återstå att säga om den biologiska etikens grunder, konsekvenser och tolkningsproblem. Stenmark har gjort en viktig insats genom att på ett intresseväckande sätt börjat granska denna nykomling på det etiska området.

I Bråkenhielms artikel riktas uppmärksamheten på möjligheterna att använda naturvetenskaplig kunskap för att utveckla teologin. Underverken och teodicéproblemet är exempel på frågor som behandlas.

Ett problem i teologin är att förklara hur Skaparen kan ingripa i världens gång, till exempel utföra underverk som att låta döda uppstå, utan att bryta mot sina egna naturlagar. Enligt flera teologer kan man använda kvantfysikens obestämdhetsprincip, en lösning som sedan länge förekommit i den litteratur som rör sig i gränslandet mellan fysik och religion. Utan att gå närmare in på saken kan man säga att denna princip anses medge en väg förbi naturlagarna.

Mången kvantfysiker tvivlar nog på existensen av detta kryphål i den gudomliga lagstiftningen.

Teodicéproblemet eller det ondas förekomst och det därmed förknippade lidandet får en ny infallsvinkel via darwinismen. Utan kamp för tillvaron, ingen biologisk utveckling, och lidandet är en del av denna utveckling säger ”ärkeateisten” Dawkins. Den kristne välkomnar Dawkins tolkning säger en teolog som Bråkenhielm citerar. Det onda i världen har fått en evolutionsbiologisk förklaring. Om den teologiska följden av detta har Bråkenhielm intressanta besked.

Den dolde artisten innehåller många uppslag till fördjupande diskussioner som kan föra framåt, reducera motsättningar i vissa problemställningar och kanske öka dem i andra. I debatten om vetenskap och religion är boken ett viktigt och utmanande inlägg.