Dikter från Dalarna

Göran Greider, chefredaktören på Dala-demokraten, har en omfattande lyrikutgivning bakom sig. Till omfånget torde den senaste samlingen, Jakobsbrevet, slå de flesta lyrikhäften med sina 286 sidor. Och då är det, märk väl, inte fråga om några ’Samlade dikter’ utan allt är nytt.

Åtminstone för den som är van vid att avnjuta poesi i mindre portioner infinner sig lätt en mättnadskänsla. Greiders opus är definitivt inget som konsumeras under en timme vid brasan en mulen vinterkväll. Men det skall erkännas att ett stort antal av dikterna är mycket korta, knappt ett tiotal rader, medan andra är betydligt längre. Här finns allt från haikuliknande naturimpressioner till prosapoem på flera sidor. Ingen skall heller tro att det rör sig om politiskt diktning i en snäv mening. Visst, politiken är aldrig långt borta, men för en god poet – och Grei-der är detta, åtminstone i huvudsak – gäller att politiken inte får ta över dikten. Och det sker inte här, men det skall erkännas att författaren ibland kunde ha gått något hårdare fram med rödpennan.

Här märks först en svit avskedsdikter till Greiders far som gick bort i juli 2002. Med anledning därav ger sig poeten ut på en jakt efter den tid som flytt och återbesöker sin egen uppväxt: platser och händelser. Här finns dikter av innerlighet och skönhet, som bör kunna läsas med behållning inte minst av dem som nyligen upplevt en sorg i sin närhet. Det är en miljö präglad av det i modern poesi närmast obligatoriska köksbordet, katter (åtskilliga dikter handlar helt om katter) och den egna dotterns uppväxt.

I Greiders dikter är den svenska provinsen aldrig långt borta. Brukssamhället med en nedlagd eller nedläggningshotad industri är en miljö som diktaren anser sig kallad att företräda. Det är trakter där konservatism och socialism naturligt samsas och där den europeiska unionen ses som något nytt och främmande:

”Men långt ute i periferierna,

under de tankfullaste himlarna,

hugger de verkliga EU-motståndarna ved.

Och de vet vad som gäller:

total, likgiltig ensamhet.

Med ett enda hugg

klyver de Europatanken.

Sedan rätar de på ryggen.”

Greiders politiska gelikar återfinns bland de marginaliserade ute i bygderna och bland anarkister och antiglobalister. Det är svårt att tänka sig att han skulle kunna ägna en dikt åt ett socialdemokratiskt kommunalråd eller statsråd.

Här skall de dikter hos Greider som markerar en öppenhet mot ett religiöst synsätt något belysas. Redan samlingens titel är talande: Jakobsbrevet. En av de minst lästa skrifterna i Nya testamentet har dragit till sig Greiders uppmärksamhet. Men detta har skett just för att det är ”för socialradikalt, för lite fanatiskt” som det heter i dikten ”Världen efter den elfte september”. Detta är en viktig tanke hos diktaren: religionerna har uppstått som försök att förklara lidandet. All metafysik är därför sekundär och ointressant.

Men inte bara Jakobsbrevet fängslar vår poet. Anspelningarna på Uppenbarelseboken är egentligen flera, och varje gång ”odjuret” nämns är vi på Patmos. Det apokalyptiska scenariot i Uppenbarelseboken förflyttas till den europeiska unionen.

Det svenska perspektivet saknas dock inte. Ärkebiskop KG Hammar nämns i flera dikter och en av dem heter ”Hammarslagen”. Det är lite oklart om Hammar är intressant till följd av sin teologi eller för att det är synd om honom. ”Hans religiösa budskap är lika oklart som Jesus.” Säkert behöver Hammar allt eldunderstöd han kan få från Greider, ty fienden är formidabel:

”Och den lite färglöse KG Hammar,

svensk ärkebiskop och kanske skakad

över att bli angripen av Roms utsände

och av sex fariseer som ber i gathörnen – ”

Man lägger märke till singularformen: Roms utsände. Rom tillhör överhuvud inte favoriterna, den bästa dikten skall vara ”antiromersk” (s. 190). Möjligen skulle Greider ett ögonblick begrunda, att den tradition som Hammar står i av ålder har föraktat just Jakobsbrevet som ”en eländig halmepistel” (Luther).

Av den fascination inför katolsk socialetik med dess engagemang för de fattiga och förtryckta som fanns hos Olof Palme märker vi inget hos Greider. Hans åsikter om den katolska kyrkan verkar som hämtade från Fabian Månssons romaner med medeltidsmotiv:

”och bara några år senare hade myten satt sig

så att alla de kommande

biskoparna och påvarna kunde låta

sin fruktansvärda makt vila

på detta faktum: handpåläggningen via Petrus

ner till Frälsaren själv.”

Här ansluter sig Greider till den så vanliga uppfattningen om historieförfalskningen som ett bärande element i det religiösa etab-lissemangets position (här närmast genom Elaine Pagels bok om de gnostiska evangelierna).

Poesi av det stora slaget med djärva metaforer och rader som etsar sig in i minnet söker vi förgäves hos Greider. Det mesta är förutsägbart och åtskilligt skulle i prosaversion kunna stå på Dalademokratens ledarsida. Det behöver inte vara fel. Önskvärt vore om diktarens nyvunna intresse för Nya testamentet hade varit av det mera tänkvärda slaget. Men det kanske kommer.