När den walesiske prästen och poeten R.S. Thomas (initialerna skall utläsas Ronald Stuart) avled år 2000 hade han bakom sig en mycket omfattande produktion. Detta både i kvantitativt och kvalitativt hänseende. Han nämndes flera gånger i samband med Nobelpriset i litteratur och visst är att 1900-talet knappast kan uppvisa någon religiös diktare som kan jämföras med honom.
Mycket har redan skrivits om Thomas, men en allsidig och likväl lättillgänglig biografi har ännu saknats. Denna brist har nu avhjälpts genom den likaså walesiske författaren Byron Rogers här anmälda bok, The Man who Went into the West. The Life of R.S. Thomas. Rogers är inte litteraturvetare av facket och det skall med en gång sägas att en vetenskapligt heltäckande bild av R.S. Thomas författarskap ännu bidar sin tid. Den som är ute efter analyser av dikterna, frågor om litterär påverkan med mera, har inte mycket att hämta i denna bok. Åtskilliga citat ur dikterna finns, men de tjänar endast till att belysa den fas av Thomas liv som författaren sysslar med.
Signum har publicerat några dikter av Thomas, i tolkning av Ingemar och Mikaela Leckius, ”Inget vapenstillestånd med furirerna” (Signum 4/1996) och ”I en lantkyrka och andra dikter” (Signum 1/1993). Florence Vilén har också presenterat Thomas i artikeln ”På knä för en Frånvaro” (Signum 1/1989, 5/1995). Samtliga artiklar finns tillgängliga i arkivet på Signums hemsida, www.signum.se.
Rogers bok är vad den ger sig ut för att vara: en beskrivning av R.S. Thomas liv. Där fyller den högt ställda anspråk, något som de superlativa recensionerna i den engelskspråkiga pressen vittnar om. Uppgiften har varit svår men tacksam; inte mången poet har levat ett så säreget för att inte säga bisarrt liv som Thomas gjorde. Insamlandet av källmaterial har varit svårt. Rogers har visserligen träffat Thomas några gånger, men de var inte förtrogna. Inte många brev finns och ännu färre foton, och Thomas var alltid svårflörtad när det gällde intervjuer – i slutet av sitt liv gav han sådana endast på walesiska, vilket av naturliga skäl begränsade antalet. Däremot skrev han inte mindre än fyra självbiografier, något som inte alltid underlättar för biografen. Den längsta heter Neb (walesiska för ”ingen”) och är hållen i tredje personen. Rogers har intervjuat många församlingsbor i de församlingar där Thomas tjänstgjorde. Sonen Gwyndion Thomas har också ställt upp för långa intervjuer, där det källkritiska värdet kanske hade behövt diskuteras.
De yttre dragen i Thomas liv är fort angivna. Han föddes 1913 på ön Holyhead utanför Wales nordvästra hörn. Präst blev han närmast i åtlydnad av moderns vilja – av henne ger han i flera dikter en utpräglat negativ bild. Han verkade som kyrkoherde i den anglikanska Church in Wales i tre olika församlingar i norra Wales. Det är i denna del av Wales som det walesiska språket har sin starkaste ställning. Thomas blev med åren en närmast fanatisk walesisk nationalist, samtidigt som han kunde säga mycket skarpa saker om Wales och ofta ger en mörk och bitter bild av sitt älskade hemland i dikterna. Vid en uppläsningsafton blev han tillfrågad om vad han önskade för Wales och svaret blev: ”Kör ut alla engelsmän och asfaltera hela landet!”
Detta sades av en person som skrev alla sina dikter på engelska, själv talade en utpräglad överklassengelska och inte gjorde några som helst försök att lära sin hustru eller son (som sändes till en engelsk internatskola) walesiska. Han lärde sig själv detta språk först i vuxna år. Livet igenom verkar han ha haft en hatkärlek till sitt hemland. De enda utlandsresor han företog – bland annat en till Sverige – var för att ägna sig åt fågelskådning. Thomas var en passionerad fågelskådare, och även om fåglar inte ofta nämns i hans dikter så är det alltid med exakta artangivelser.
Den anglikanska kyrkan i Wales är sedan 1920-talet en frikyrka och dessutom en minoritet. De flesta walesare är chapel. Thomas hade aldrig många i sin församling; en juldag kunde det vara elva i kyrkan. Den rikt tilltagna fritiden kom poesin till del, men det är också lätt att se den resignerade församlingsprästen i många av dikterna.
En brist i Rogers bok är att predikanten Thomas inte får någon belysning – han predikade ändå nästan varje vecka i fyrtio år. Visserligen finns inga predikomanus bevarade, men också här borde intervjumetoden ha räckt till.
Läsaren får intryck av att R.S. Thomas skötte sitt ämbete väl. Vad han skrev i församlingsbladet finns att läsa men är i huvudsak konventionellt. Han beskrev sig en gång som en renlärig präst, satt att förkunna kyrkans lära och inte sin egen uppfattning. Utanför kyrkan kunde han göra mycket drastiska uttalanden och ibland chockera männi-skor genom sitt beteende, men av de flesta församlingsbor verkar han ha varit omtyckt, inte minst av de gamla och sjuka som han flitigt gjorde hembesök hos. Hans engagemang i antikärnkraftsrörelsen kan ha retat en del – han var sekreterare i den walesiska avdelningen.
Det finns många dikter av Thomas penna – ett tusental är den siffra som brukar nämnas. Det kan tyckas stå i kontrast till det adjektiv som ofta ses i beskrivningar av hans poesi: knotig. Hans dikter är vuxna ur den karga jordmånen i norra Wales, de återspeglar torparens slit för den dagliga maten, hans ordfattiga och karga tillvaro. Det är ingen tillfällighet att Thomas alltid tycks ha haft svårt för kyrkliga psalmer eller hymns som de kallas i hans tradition, med deras ofta ljusa och glättiga språk. Den skönhetsupplevelse som lyser fram i hans egen poesi kan vara rödhakens bröst.
Thomas var gift med en framstående bildkonstnär, Elsi Mildred. Hon var till en början mera känd än sin man, med åren kom detta att förändras. Även hon skrev en självbiografi. Då Thomas pensionerats som präst flyttade de in i ett hus nära kusten, där det fanns centralvärme indragen. Radiatorer-na upplevdes dock som oestetiska av fru Thomas och kastades därför ut. Resultatet blev att inomhustemperaturen under vintern sjönk till någon grad över fryspunkten, vilket inte förbättrade hälsotillståndet för pensionärerna. Paret Thomas hade en säregen förmåga att inrätta sig så opraktiskt som det var möjligt. Sedan Elsi avlidit gifte hennes man om sig med en äldre kvinna (vigseln ägde rum på hennes 80-årsdag).
Vilken syn har Thomas haft på sin tjänst i kyrkan? Intressant nog avtecknar sig en nära parallell till en svensk diktarkollega, också han med ett kyrkligt ämbete: Esaias Tegnér. Ingen av de båda tycks ha sett något problem i att vara både kyrkans man och poet. Båda var de utåt helt lojala mot den kyrka i vars tjänst de ställt sig, men i sitt författarskap markerade de sin egen position. Båda skrev de dikter med religiöst innehåll, men ingen av dem skrev en psalm.
Vi är lyckligt lottade genom att ha ett urval av Thomas dikter överflyttade till svenska. Här märks särskilt Ingemar och Mikaela Leckius förnämliga tolkning i Minnen av eld (Artos, 1995). Byron Rogers bok blir kanske inte översatt, men man får hoppas att den vinner många läsare. Den är en stor läsupplevelse med sin drastiskt personliga stil. Därtill är den mycket rolig. Åtskilligt finns säkert kvar att säga om R.S. Thomas efter denna bok, men när det gäller den biografiska delen är nog det mesta nu sagt.