Skulle man bli ombedd att rangordna besvärliga människor i tio i topp-listor skulle typen ’besserwisser’ förmodligen ha en rejäl chans att hamna på första plats. Det är väldigt obehagligt om männi-skor kompromisslöst håller fast vid sina påståenden. Kanske har en besserwisser alltid varit jobbig. Men en sådan person känns särskilt besvärlig i vår postmoderna tid. Han – eller hon – verkar ha så lite förståelse för vår tids viktigaste trossats: det är inte så enkelt med sanningen och alla måste vara toleranta och acceptera andra uppfattningar om vi skall kunna leva ihop i fred. Ett samhälle är beroende av kompromisser och människor måste försöka vara någorlunda smidiga i sitt umgänge med varandra. Annars fungerar det inte.
Men trots postmodernismens alla varningsskyltar råkar vi ibland ut för människor som helt enkelt vet bättre. Det blir lätt en förödmjukande erfarenhet. Finkänslighet och snällhet från den kloka människans sida kan göra en del för att mötet inte blir alltför traumatiskt för dess motpart. Den som vet mycket behöver en hög social kompetens om han eller hon inte vill bli av med alla sina vänner. Den som inte har en sådan social kompetens befinner sig i riskzonen att bli stämplad som besserwisser.
Det är inte lätt för den som menar sig ha rätt. Den vanlige kristne i allmänhet och katoliken i synnerhet har i Sverige sedan länge befunnit sig i en sådan situation. De kristna har med stor envishet hållit fast vid att Jesus Kristus är mänsklighetens frälsare och att det bästa en människa kan göra är att inse detta så tidigt som möjligt och att dra de nödvändiga konsekvenserna. För katoliker har situationen varit ännu mer tillspetsad. Varje katolik utstrålar bara genom sin blotta närvaro ett obehagligt i-trosfrågor-är-det-jag-som-har-rätt. Bara undantagsvis möts detta (reella eller inbillade) anspråk av välvilliga medmänni-skor med ett filosofiskt förhållningssätt (dvs. ut-ifrån frågan: ”Stämmer det?”). Det vanligare är att betrakta sådana personer utifrån ett terapeutiskt per-spektiv (”Var finns närmaste psykiatriska mottagning som kan ta hand om galningen?”)
Vatikanens ”notifikation gällande vissa aspekter av evangelisation” som kom ut nyligen (www.katolskakyrkan.se/FileSender.aspx?id=445) har potential att väcka samma negativa känslor som man vanligtvis får när man möter någon som tror sig veta bättre. Där slås det fast att Jesus Kristus är Guds utsträckta hand till hela mänskligheten och att de kristna helt enkelt borde berätta detta för sina icke-kristna medmänniskor. Där upprepas det att frälsning, det vill säga fullständig lycka, inte kan uppnås för egen maskin utan att vi människor skall ta oss dit i den kristna gemenskap som är kyrkan. Notifikationen bygger i mycket på påven Paulus VI:s encyklika Evangelii nuntiandi (1975). Denna encyklika är nog ett av de finaste lärobrev som skrivits efter Andra Vatikankonciliet. Här betonar påven att förkunnandet av evangeliet är något som måste ske som del av en levande mänsklig relation. Att tro betyder att vara vittne, att tala om tron betyder att tala om trons betydelse för det egna livet. Att förkunna tron betyder inte att läsa upp dogmer utan att leva dem. Man kan tycka att Troskongregationens läsning av Evangelii nuntiandi är något vinklad: den kristnes uppdrag till förkunnelse betonas medan begreppet dialog tonas ner en aning. Men när Troskongregationen bestämde sig för att ta just Evangelii nuntiandi med dess personalistiska syn på mission som huvudreferenspunkt för notifikationen hade man säkert de lutherska och reformerta trosfränderna i åtanke. Men just i dessa kretsar har texten från Rom fått det minst nådiga mottagandet.
En försämring i de ekumeniska relationerna på grund av brevet från Rom skulle dock vara helt onödig. Egentligen säger dokumentet inte något som inte har sagts många gånger förut. Det är kanske tonen som är annorlunda: Medan Andra Vatikankonciliets dokument lyckades att förmedla en mer inbjudande och kanske vänligare attityd är notifikationen mera to the point. Och därför låter det ibland som om man lyssnar till en besserwisser.
Men hur skall man göra? Den kristna tron i allmänhet och den katolska kyrkan med dess starka betoning på kyrkans synliga enhet i synnerhet bär på en insikt som den troende bara måste ge vidare. Att få sina ögon öppnade för en alldeles underbar verklighet (och det är väl det den kristna tron handlar om) innebär att man vill berätta för andra vad man ser. Men att hitta rätt ton och de rätta orden för att göra det är inte enkelt – och inte oviktigt. Men vilken är då den rätta tonen? Hur mycket kräver en klar och tydlig insikt att den också förtjänar att med stor personlig insats bli spridd till andra? Gör inte människor som tror på klimatförändring, samkönade äktenskap eller Guds icke-existens samma sak? Den som en gång har råkat ut för missionsförsök från veganer eller medlemmar i Humanisterna kan vemodigt önska sig tillbaka till de lyckliga tider då bara välklädda och vänliga mormoner hälsade på, för att inte tala om rodnande katoliker som försynt och ordlöst stoppade en rosenkrans i ens ficka. Notifikationen från Rom uppmanar katolikerna att berätta för andra om det som fyller deras hjärtan. Det är inget konstigt med det. Dessutom betonar man – i motsats till rådande praxis i många religiösa sammanslutningar – att detta måste ske under etiska former, det vill säga att till exempel en situation av ekonomiskt eller annat beroende inte får utnyttjas för att vinna nya medlemmar. Samvetets frihet hos den enskilde kommer alltid först – inte minst i religiösa frågor.
Det är inte lätt att under 2 000 år upprepa sitt budskap om och om igen utan att låta som en besserwisser. Förändringar i språkbruk och i attityden mot åhörarna kan visserligen göra en del. Kyrkan har inte alltid varit lika bra på att själv lyssna på obehagliga sanningar som att förkunna dem för and-ra. Sättet att hantera de senaste årens pedofilskandal har varit en smärtsam påminnelse om detta. Den som har rätt måste vara ödmjuk och, som Astrid Lindgren säger om Pippi Långstrump: ”den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”. Kanske är det just ett tecken på den kristna trons kraft att många vill att kyrkan som förkunnar tron helst skall vara snäll. Men en alltför snäll kyrka har tappat sin sälta och därmed sin profetiska kraft. Troskongregationens notifikation är ett vänligt men också kritiskt ord av uppmuntran och bekräftelse för den som i evangeliets namn är beredd att framstå som en religiös besserwisser. Det kan man vara tacksam för.