Nicolas Sarkozy valdes till president i Frankrike i maj 2007 och sedan dess har han på ett hittills oöverträffat sätt lyckats fylla alla medier med ständigt nya initiativ inom många olika politiska fält. Trots en viss tillvänjning i fransk allmänhet och press lyckades han överraska ännu en gång när han besökte Rom den 20 december 2007. Med sedvanligt självförtroende verkade han mena att han nu kunde avsluta sekellånga religiösa strider, åtminstone i Frankrike och särskilt den sekulära republikens ofta spända förhållande till katolikerna alltsedan skiljandet av kyrkan från staten 1905.
Förmiddagen tillbringade presidenten i Vatikanen. Först besökte han påven för ett privat samtal i en halvtimme. Det var ett hjärtligt möte där ett huvudämne var hur arbetet framskrider för en fredlig lösning på den konstitutionella krisen i Libanon. Efter att även ha träffat Vatikanens utrikesminister, kardinalstatssekreterare Tarcisio Bertone, för ett samtal om de viktigaste internationella frågorna, begav sig Sarkozy till Peterskyrkan där han först stannade i tystnad inför Johannes Paulus II:s grav och sedan besökte aposteln Petrus grav.
På eftermiddagen blev Sarkozy mottagen i Lateranbasilikan, Roms domkyrka, för en kort ceremoni genom vilken han blev installerad som basilikans ende hederskanik, en titel som Frankrikes statsöverhuvud haft sedan början av 1600-talet. Gudstjänsten leddes av kardinal Camillo Ruini.
Så långt hade denna resa snarast karaktären av ett rutinbesök vid Vatikanen och en något ålderdomlig religiös ceremoni. Men det överraskande var att Sarkozy tog tillfället i akt att framföra vad som väl snarast kan kallas ett linjetal om förhållandet mellan den franska, sekulära republiken och religionerna, och särskilt katolicismen. Talet hölls i Lateranpalatset inför en publik som framför allt bestod av alla franska präster och ordensmedlemmar som är verksamma i Rom.
Frankrikes kristna rötter
Sarkozy började med att beskriva hur den franska historien oupplösligt är sammantvinnad med kyrkan. Frankrike blev ”kyrkans äldsta dotter” genom dopet av Klodvig vid jultiden 498. Han fortsatte: ”Men utöver dessa historiska fakta har Frankrike en särskild relation till påvestolen därför att den kristna tron på djupet har trängt igenom det franska samhället, dess kultur, dess landskap, dess levnadssätt, dess arkitektur, dess litteratur. Frankrikes rötter är huvudsakligen kristna. Och Frankrike har också givit ett exceptionellt bidrag till kristendomens spridning i världen.” Presidenten fortsatte genom att räkna upp en stor mängd betydelsefulla frans-ka katoliker, från Bernard av Clairvaux, Thérèse av Lisieux och Charles de Foucauld till Couperin, Péguy, Bernanos och Messiaen. Han nämnde även Pascal, Maritain, de Lubac och Congar för att slutligen stanna inför minnet av den nyligen bortgångne förre ärkebiskopen av Paris, Jean-Marie Lustiger.
La laïcité positive
För Sarkozy väger Frankrikes kristna arv lika tungt som den franska republikens sekulära karaktär, som oftast uttrycks med det svåröversatta begreppet laïcité (kommer från ordet för lekman, men används nu i den ungefärliga betydelsen ”det som religionen inte ska kunna påverka, inte har att göra med; det som är neutralt och fritt från religion”). Men hans framställning av dess genomförande och syfte hade en ovanlig ton som syftade till förståelse och samarbete i stället för den gamla antiklerikalismens aggressivitet: ”Jag vet att dess genomförande skapade lidande hos katolikerna, hos prästerna, i ordnarna, både före och efter 1905.” (När lagen om skiljande av kyrkan från staten antogs.) ”Jag vet att tolkningen av 1905 års lag som en text för frihet, tolerans och neutralitet till en del är en efterhandskonstruktion. Det är främst genom sin offervilja i första världskrigets skyttegravar som präster och ordensmän avväpnade antiklerikalismen …”
Men, menade presidenten, idag är alla överens om att republikens sekulära natur leder till frihet: ”frihet att tro eller inte tro, frihet att utöva en religion och att byta religion … frihet för föräldrar att ge sina barn utbildning i enlighet med sina övertygelser, frihet från att bli diskriminerad av myndigheter på grund av sin tro. […] Men la laïcité kan inte få bli ett förnekande av det förflutna. Den har inte makten att klippa av Frankrike från dess kristna rötter. Den har försökt att göra det. Det borde den inte ha gjort. […] Vi bör hålla samman kedjans två ändar: bekräfta Frankrikes kristna rötter och värdesätta dem, samtidigt som vi försvarar en mogen laïcité.”
Eftersom Frankrike har blivit ett land med många trosuppfattningar så ”… framstår la laïcité som en nödvändighet och som en tillgång”. I detta sammanhang lyfte Sarkozy också fram det arbete han själv gjorde som inrikesminister för att hjälpa Frankrikes muslimer att få representativa institutioner.
Religionen vittnar om hoppet
”Vi bör därför”, fortsatte Sarkozy i det kanske mest överraskande avsnittet av sitt tal, ”vända oss från det förflutna mot framtiden”. Med en hänvisning till påvens senaste encyklika framhöll presidenten att frågan om hoppet är en av vår tids viktigaste frågor. Och han sade att ingen av de profana idésystem och ideologier som har växt fram sedan upplysningstiden ”… har kunnat fylla människans djupa behov av att finna en mening med tillvaron. […] De kan inte förklara vad som händer före livets börjar och efter döden. Dessa frågor […] har inte förlorat något av sin aktualitet, tvärtom visar de materiella framstegen i den utvecklade världen […] alltmer människans grundläggande strävan efter något som är större än de själva, därför att mindre än någonsin fylls detta behov av rikedomar.”
”Men i Frankrike har den sekulära republiken länge underskattat betydelsen av det andliga sökandet. […] Jag anser att denna situation är till skada för vårt land. Givetvis måste de som inte tror skyddas från varje form av intolerans och proselytism. Men en människa som tror är en människa som hoppas. Och det ligger i republikens intresse att det finns många män och kvinnor som hoppas. […] I en sekulär republik kan en politiker som jag inte fatta beslut utifrån religiösa överväganden. Men det är viktigt att ens tänkande och samvete blir upplyst, särskilt av råd som hänvisar till normer och övertygelser som är fria från hänsyn till tillfälliga omständigheter. I detta bör alla tankesätt och andliga riktningar som finns i vårt land ta del. Vi blir visare om vi sammanför rikedomen i våra olika traditioner.”
”Därför önskar jag att vi får se en positiv laïcité växa fram, med vilket jag menar att den givetvis ska vaka över tankefriheten, friheten att tro och att inte tro, men att den inte ska se religionerna som en fara utan som en tillgång.”
Mot slutet vände presidenten sig mer direkt till de närvarande prästerna och ordensmedlemmarna, och genom dem till alla frans-ka katoliker. Han tackade för deras insatser inom olika områden. Han nämnde särskilt trappistmunkarna i Thiberine och biskopen Pierre Claverie, vilkas martyrdöd under inbördeskriget i Algeriet han hoppades en dag ska bidra till freden, och han bad om hjälp i arbetet att bygga en union kring Medelhavet, där religioner och kulturella traditioner skulle kunna mötas i fred och göra att civilisationernas krig förblir enbart en ond dröm.
”Men det jag framför allt vill säga till er är att i denna paradoxala värld, som är besatt av materiell komfort samtidigt som den allt mer söker efter mening och identitet, har Frankrike behov av övertygade katoliker som inte räds att visa vilka de är och vad de tror på. […] Frankrike behöver glada katoliker som vittnar om sitt hopp. […] Frankrike behöver återigen tro att framtiden inte är något hon ska genomlida utan något hon ska bygga upp. Därför behöver hon vittnesbörd från dem som, burna av ett hopp som går utöver dem själva, varje morgon börjar bygga på en rättvisare och generösare värld.”