De första europeiska kontakterna med persisk litteratur skedde genom reseskildringar och de resenärer som besökte safavidernas Persien på 1500- och 1600-talen var för det mesta bara intresserade av politik och handel. Det är först i Thomas Herberts reseskildring Travels in Persia från 1627 som vi får stifta närmare bekantskap med landets litteratur och konst. Herbert uppmärksammade persernas förkärlek för poesi och nämner nationalpoeten Hafiz (död 1390) vid namn. Sedan flera århundraden är Hafiz persisktalande muslimers mest älskade och mest lästa diktare.
En mer noggrann framställning av Persiens kulturella liv får vi i den franske juveleraren Jean Chardins reseskildring som kom ut i Paris 1686. Chardin slog sig ned i safavidernas huvudstad Isfahan och hans beskrivningar av islams religiösa tolerans inspirerade flera franska upplysningstänkare som exempelvis Voltaire. Europas första kontakt med Hafiz poesi skedde genom italienaren Pietro della Valle som levde tolv år i Isfahan vid samma tidpunkt som Bengt Oxenstierna. Della Valle jämförde Hafiz med Petrarca och publicerade sin reseskildring i form av 54 brev till sin vän Marco Schipano 1650.
Fler och fler översättningar till europeiska språk gjordes. Engelsmannen Edward Cowell publicerade några tolkningar i dagstidningar. En av dem som läste persiska för Cowell var Edward Fitzgerald, vars Khayyam-tolkningar blev kultförklarade i det viktorianska England. Överhuvudtaget uppstod en vurm för persiska under 1800-talet, vilket man märker genom att Arthur Conan Doyle vid ett tillfälle låter Sherlock Holmes citera en vers av Hafiz.
Men för ingen av de engelska översättarna blev Hafiz en besatthet på samma sätt som för Goethe och hans tyska kolleger. Goethe greps djupt av den äkta poesin hos Hafiz och i sin dagbok beskrev han mötet med den persiske koranlärde som en uppenbarelse. Goethe publicerade 1819 sin West-Östlicher Divan där han med intryck från persisk poesi anknöt till muslimska teman med sitt eget liv som bakgrund. Goethes lyfte i ett slag fram den persiska poesin som Weltliteratur, ett begrepp som myntats av Johann Gottfried Herder men som först aktualiserades av Goethe.
Den berömda svenske baronen Eric Hermelin (död 1944) översatte mer än tio tusen sidor persisk poesi till svenska. Nyligen har det utkommit en ny antologi sammanställd av Carl-Göran Ekerwald med titeln Persiskt balsam (Karneval 2007). Men den innehåller inte en enda dikt av Hafiz. Språkgeniet Hermelin ansåg att Hafiz var över hans förmåga. Han var för svår. På svenska har det tills helt nyligen inte funnits en endaste översättning av Hafiz från originalspråket, bara tolkningar i urval från andra europeiska översättningar. I år utkom så i tätt följd två stycken: Ashk Dahléns Dikter och Fateme Behros Östanvindens ande.
Hafiz var inte någon produktiv författare. Hans Diwan rymmer inte mer än knappt 500 dikter varav de flesta är s.k. ghazaler, korta lyriska texter på tio till tjugosex rader. Denna ursprungligen arabiska diktform består av rimmade verspar på kvantitativ meter, det vill säga växling mellan långa och korta stavelser. I sitt begränsade och fastslagna omfång och påbjudna kärleksmotiv påminner ghazalen om den svenska sonetten och har tagits upp via tyskan av svenska poeter som Zacharias Topelius och Gustaf Fröding. Men Dahlén har klokt nog avstått från meter och rim i sina översättningar eftersom svenskan lämpar sig bäst för accentuerande vers och dessutom är det ett relativt fattigt rimspråk.
I förordet betonar den danske Hafizkännaren Finn Thiesen att det råder bred enighet om att Diwan är oöversättbar till andra språk. Det italienska talesättet traduttore traditore (översättaren är en förrädare) tycks i särskild hög grad gälla i fråga om Hafiz mångskiktade poesi. Men hur ska man då gå till väga om man vill förmedla Hafiz poesi och tankevärld? Thiesen framhåller att det inte finns någon annan utväg än att göra en fri översättning, en s.k. gendiktning, och det är också vad Dahlén har gjort. Han lyckas mycket väl med sin uppgift. Hans tolkningar är omsorgsfullt bearbetade och smakfullt raffinerade. Med sitt livfulla och flytande språk åstadkommer Dahlén något så anmärkningsvärt som att förmedla det personliga tilltalet i Hafiz verser. Dessutom bevarar han diktens meningstäthet genom att leverera en idiomatiskt riktig ord-för-ord översättning försedd med utförliga ordförklaringar och kommentarer. Det personliga tonfallet är särskilt påtagligt i en dialogdikt som denna:
Minns du hur du älskade mig i hemlighet,
och hur din åtrå lämnade spår i mitt anlete?
Minns du hur du förebrådde mig med din blick,
och hur dina läppar skänkte mig livets andedräkt?
Minns du hur vi drack ur bägaren mellan fyra ögon?
Bara du och jag, och Gud var hos oss. […]
Det är svårt att översätta persiska till svenska. Persiskan har vissa grammatiska och idio-matiska egenheter – exempelvis har persiskan samma pronomen för ”han” och ”hon” vilket gör det praktiskt taget omöjligt för uttolkaren att återskapa originalets associationer. När Anita Goldman i sin Kärlekens dårar infogade ett kapitel om Hafiz utropade hon glatt att Hafiz kallat Gud för ”hon”, något hon hade läst i en engelsk översättning. Där ser man hur bristande kunskaper i originalspråket kan få en att dra felaktiga slutsatser. Här hade hon förmodligen judendomens och kristendomens patriarkala gudsbild i åtanke, en gudsbild som saknar motsvarighet i islam. Gud har aldrig varit en man i den islamiska traditionen, än mindre ”fader”.
För en muslimsk läsare blir självklart det religiösa elementet i Hafiz diktning av särskild vikt. Hafiz var sunnimuslim och teolog av den asharitiska skolan. Om detta är alla överens. Men var han en exemplarisk troende eller en förtappad själ? Om detta tvistar de lärde. Några vill se Hafiz som en predikare, en religiös lärare. Visst finns det sådana tendenser och vi vet att Hafiz undervisade i Koranens exegetik och högläsning vid ett teologiskt seminarium i Shiraz. Men jag tror att det som skiljer diktaren Hafiz från vanliga teologer eller predikare är hans esoteriska eller mystiska förhållningssätt. Mycket riktigt är han själv omtalad som ”hemligheternas uttolkare” (tarjuman al-asrar) och hans diktsamling har sedan länge använts som bokorakel, ett redskap som uppenbarar det fördolda, mysteriet.
För Hafiz är världens skönhet en gnista av Guds anlete. I sin syn på världen som en skön brud – ett verk av Guds skönhet – följer han inte bara sufier som Ibn ’Arabi utan även den platonska traditionen. I likhet med Platons teori om kärleken i Diotimas tal till Sokrates betraktar han kärleken som en mellanliggande ande som binder samman världen till en enhet. Kärleken är förmedlare av budskap och böner mellan människan och det Fördolda, budskap som man lär sig tyda genom esoterisk undervisning. Hafiz skildrar också troserfarenheten som den är, sin personliga relation med Gud med dess upp- och nergångar. Poesin är ett uttryck för hans andliga tillstånd med dess olika stadier av närhet, avskildhet, glädje och smärta.
Hafiz använder den jordiska kärlekens språk som en bro till den himmelska kärleken som förbinder det synliga med det osynliga. Den tillbedda blir en symbol för Gud; saknaden efter henne symboliserar själens mörka natt och föreningen med henne det mystiska förblivandet i Gud. Hafiz söker fånga föreningens eviga ögonblick i ord och i sina mystiska dikter intar han en lyrisk särställning. Under inflytande från Ibn ’Arabis skola har de muslimska kommentatorerna vanligen sökt finna en mystisk innebörd i hans symboler och liknelser. I den mån sinnliga erfarenheter används som en förklädnad för det högre andliga livet ligger det nära till hands att övertolka hans verser.
Som Dahlén framhåller i sin utmärkta inledning är Hafiz inte enbart en sinnlig eller andlig diktare eftersom de båda dimensionerna inte går att skilja åt i hans lyrik. Även om kärleksdiktningen överväger formellt sett är det karaktäristiskt att erotiken ofta är en yttre form, ett skal som öppnar sig för en annan kärna. Dikten är inte ämnad att förklara eller belysa poetens känslor utan syftar tvärtom till att beslöja dem. Som Hafiz sjunger i en vers är han ”själv sin egen slöja”. Symboliken ligger alltid på lur och den språkliga tvetydigheten är avsiktlig. Därav följer den osäkerhet som griper läsaren inför de skenbart mest glödande kärleksdikterna. Men för den som vill lära känna den verklige Hafiz återstår ingen annan utväg än att lära sig persiska och finna sig i att kunna läsa poeten med behållning först efter flera års studier.
Ashk Dahléns översättning, den första i sitt slag till svenska, är varmt rekommenderad läsning till alla som vill komma närmare Hafiz och få en glimt av den rika persiska litteraturen och dess mångskiftande symbolvärld.