Många har för sig att vi i Sverige bara har ett enda helgon, nämligen Heliga Birgitta, i varje fall om man därmed menar ett helgon veder-börligen kanoniserat i Rom, och om man strängt vill skilja mellan saligförklarade och helgonförklarade. Men när man talar om svensk medeltid bör man nog ha andra kriterier för att avgöra vilka som kan betraktas som helgon. Under ärkebiskop Jakob Ulfssons tid infördes till sist en fest till gemensamt firande av ”Sveriges skyddspatroner”, som redan tidigare hade firats var för sig på sina dagar. I den nya festen hyllades många välbekanta: Erik och Birgitta förstås, men också andra som Sigfrid, David och Henrik, men också Elin, ibland kallad Helena, av Skövde, Västergötlands särskilda helgon, tillsammans med Brynolf av Skara. Men om Elin har man, inte minst på senare tid, tyckt mycket: ibland har hon inte alls funnits till, och ibland har hon smälts samman med Fröja och förkristen nordisk fruktbarhetskult. Det verkar finnas plats för en kritisk granskning utifrån de tillgängliga källorna av allt det som påstås, ofta utan någon riktig prövning av källornas värde. Den lärde och i sin forskning pedantiskt noggranne Sven-Erik Pernler, som beslutat sig för att röja och pröva, kan inledningsvis konstatera, att ”många medarbetare i encyklopedier skulle ha mått väl av att efterforska grunderna för sina artiklar eller notiser om Elin, så att de kunnat hålla isär vad som exempelvis är 1200-talsmaterial, 1400-talsmaterial eller 1600- och 1700-talsmaterial” (s. 18). Hur det förhåller sig med frågan om hennes kanonisering reder han också ut i bokens längsta kapitel (s. 164–177). Vi kan nu lugnt säga: Elin av Skövde helgonförklarades av ärkebiskopen Stefan av Uppsala år 1164.
Det är dock främst bland all den bråte som sagts om Elin som Pernler med sin nya bok vill städa, så att man skall kunna veta vad man rimligen och med fog kan säga om henne, vad som möjligen skulle kunna vara sant, och vad som är helt grundlöst och inte mera bör upprepas, ens i encyklopedier och populära artiklar. Men den författare som skrider till verket med sådana föresatser måste på vissa läsare verka väldigt grinig och negativ – det gäller ju nu för tiden att vara ”positiv”. De läsare däremot som i alla stycken, även de fromma, vill ha vederhäftig kunskap kan bortse från att resonemangen kan verka pedantiska och i stället glädja sig, när de ser sig omkring i det så småningom nystädade rummet. Då kommer de nämligen att finna något som verkligen kan vara värt att fira: en kvinna med både mod och kärlek. Men på vägen dit går alltså kvasten. Pernlers ordalag kan verka hovsamma, men i sak kan de hovsamma orden vara förödande. Han behärskar konsten att göra understatements. Några exempel bara: Pernler kan konstatera att en annan (i detta fall en välkänd och erfaren) forskare ”av outgrundlig anledning” påstår något. Eller om en annan välkänd författares påståenden: ”Inget av dessa påståenden kan styrkas genom bevarade källor.” Andra påståenden, säger han, ”saknar varje källstöd”. Men en av de oftast kritiserade måste här nämnas med namn, ty han tycks vara källan till myc-ket ont. Det är prosten Thure Ljunggren som i ett otryckt men dessvärre ofta citerat manus från 1800-talets början, som är tillgängligt på Stifts- och landsbiblioteket i Skara, har påstått många saker. Skälet till hans popularitet bland en rad mindre nogräknade skribenter får sin förklaring, när man tar del av Pernlers karakteristik (s. 132): ”ett mustigt och mycket fantasifullt arbete”.
Vad kan man då bygga på om man vill tala sobert om Elin? Eller med rubriken på Pernlers sammanfattning (s. 175): ”Vem var hon?” Hans svar är försiktigt formulerat (s. 175): ”Det finns inga orimligheter i de få historiska data legenden preciserar, sedan vi skalat av allt som kan uppfattas som schabloner hörande till genren.” Och vilka dessa data, eller fakta, är, sammanfattar han på s. 15–17. Den legend det då handlar om är den som ingår som läsningar i det av biskopen Brynolf av Skara sammanställda officiet till helgonets ära. Den legenden lämnar förvisso många frågor öppna som vi, världsligt sett, skulle vilja veta svaret på. Men Pernler avslutar sin text så (s. 177): ”Åtminstone för dåtidens människor var det viktigare att hon som helgon visade sin förmåga att lyssna och hjälpa än att man kände till hennes jordeliv i alla dess detaljer. I det man kände till, var hon föredömlig. Det räckte.”
Kanske borde det räcka till också för oss? Och därmed är vi hänvisade till officiet som diktades till hennes ära. Att det fått sin slutgiltiga form av Brynolf, finner Pernler inga skäl att betvivla. Det innebär att han inte har övertygats av Ingmar Milvedens argument (s. 13–17). Den kritiske Pernler har alltså i detta stycke varit kritisk också mot Milvedens kritik, ty kritik betyder ju inte att till varje pris underkänna tidigare uppfattningar utan att samvetsgrant pröva dem och deras hållbarhet. Det är då av ett särskilt värde att boken också innehåller en ny textkritisk edition av tidegärden och mässan till Sankta Elins ära, utarbetad av latinisten Anders Piltz (s. 193–217), åtföljd av en trogen översättning till svenska (s. 219–235) och av Helena-legenden såsom den återgavs i Vastovius’ Vitis aquilonia, även den med svensk översättning (s. 237–240). Men också de fragment av medeltida böcker, mest liturgiska sådana, som nu äntligen har gjorts tillgängliga för forskarna, har mycket att ge om kulten av Elin under den svenska medeltiden. Därom informerar Jan Brunius, en av de flitiga och noggranna forskare som medverkat i och slutfört projektet Medeltida PergamentsOmslag (PMO) (s. 243–265). Men om PMO har Jan Brunius redan skrivit i Signum 2006, nr 8, s. 13–22.
Vad kan man mer önska? Naturligtvis en nyansats av utforskningen av Sankta Elin (liksom ock av andra helgon) under vår katolska medeltid, nu när vi fått detta utomordentliga hjälpmedel i handen. Fler sådana hjälpmedel är nämligen snart att vänta, till exempel en nyedition, under utarbetande av Elisabeth Göransson, av alla de fyra officier som tillskrivits Brynolf. Jag tillåter mig att citera vad jag tidigare skrivit i saken: ”Men kanske är – inte helt lättsinnigt sagt – författarfrågan inte den enda intressanta fråga som kan ställas till dessa fyra officier … Alldeles oberoende av vem som har författat dessa liturgiska formulär, är det sålunda av största intresse att studera dem som vittnesbörd om svensk medeltida spiritualitet.” Vilka ideal ställdes därmed fram för människor att efterlikna? Kanske är de inte i alla stycken helt förlegade? Det handlade ju inte bara om de egna privata fromhetsövningarna utan också om kärleksgärningar mot medmänniskorna.
