En påve ur ryskt perspektiv

Nyligen utkom på Benziger-Verlag, Einsiedeln/Köln, en märklig biografi. Några veckor efter den ryske metropoliten Nikodims plötsliga bortgång under en audiens hos påven Johannes Paulus I publicerades hans arbete i tysk översättning: Johannes XXIII. Ein unbequemer Optimist (530 s.). Det rör sig om en ”magister”-avhandling i teologi från 1970 som inte fick tryckas i Sovjetunionen och som nu, med ett förord av kardinal König, utgivits av Robert Hotz, känd även för Signums läsare som östexpert.

En betydande kyrkoman

Många har i metropoliten Nikodim velat se en produkt av KGB, den sovjetiska hemliga underrättelsetjänsten, en spion och förrädare. Nikodim visste om dessa misstankar och tog dem med jämnmod. Han lär ha sagt: ”Även på vår Herre Jesus Kristus har man spottat.” Han dog i Vatikanen där en del av hans hjärta onekligen hörde hemma. Han var en osedvanlig ortodox hierark och upphovsman till de fördjupade relationerna mellan den rysk-ortodoxa och den katolska kyrkan. Därutöver kan man lugnt påstå att det var han som ledde den ryska kyrkan ut ur dess isolering och under stora svårigheter öppnade den för ekumeniken.

Nikodims kyrkliga ämbetsbana var brant och lysande. Som 18-årig student i pedagogik blev han 1947 munk och diakon. Redan ett år senare prästvigdes han på grund av den stora prästbristen efter andra världskriget. Genom korrespondenskurser kompletterade han sin teologiska utbildning vid Leningrads teologiska akademi. 1956 anförtroddes honom ledningen för den rysk-ortodoxa missionen i Jerusalem. 1959 kallades han tillbaka av patriarken Alexej och ett år senare – mitt under Chrusjtjov-erans hårdaste press på kyrkan – utnämndes han, 31 år gammal, till ledare för Moskvapatriarkatets utrikesdepartement. 1961 blev han ärkebiskop och medlem i den Heliga synoden, 1963 metropolit av Minsk och två månader senare av Leningrad och Novgorod, vid sidan av Moskva den viktigaste metropolin i Sovjetunionen.

Efter Stalins död lyckades han åstadkomma, att den rysk-ortodoxa kyrkan 1961 i New Delhi biträdde Kyrkornas världsråd. Han var också den drivande kraften bakom Moskva-patriarkatets beslut att genom officiella observatörer delta i andra Vatikankonciliet och han stod 1971 bakom medgivandet av öppen kommunion för de katoliker i Sovjetunionen som saknade egna präster. Höjdpunkten i hans ekumeniska aktivitet nåddes när han valdes till presidiet i Kyrkornas världsråd 1975 i Nairobi.

Hans inställning till den katolska kyrkan förändrades under årens lopp, från en traditionell rysk-ortodox skepsis till en – visserligen inte okritisk – men ändå utpräglad sympati och vänskap. Ännu under Kyrkornas världsråds generalförsamling i New Delhi hade han yttrat: ”Vi troende rysk-ortodoxa kristna ogillar den romersk-katolska kyrkans politiska verksamhet; men vi är inte mot den katolska kyrkan som sådan.” Det stundande konciliet avfärdade han som ”en den katolska kyrkans inre angelägenhet”. Några månader senare förhörde han sig ingående om några aspekter som närde ett ryskt misstroende: om ”Russicum” (det ryska kollegiet i Rom) som enligt Moskvas åsikt utbildade antisovjetiska spioner, om de ”så farliga” jesuiterna, men också om den så ”mänsklige” påven Johannes och hans ”avsikter” med konciliet. Under 60- och 70-talet blev han sedan vid sina upprepade besök i Rom allt oftare gäst i Russicum och hos jesuitgeneralen Pedro Arrupe där han kände sig bland vänner.

Men framför allt fascinerades han av påven Johannes med vilken han uppenbart kände ett andligt och mänskligt släktskap. Under åratal var han vid sidan av sina mångfaldiga uppgifter sysselsatt med att utforska den katolska kyrkans liv och framställa dess pastorala ”aggiornamento”. Men just hans bemödande att förståelsefullt närma sig den katolska kyrkan gav upphov till missförstånd och angrepp av den egna kyrkan, något som tydligen tärde på hans krafter.

En bok som inte har nått sin avsedda publik

Metropoliten Nikodims bok om Johannes XXIII skulle egentligen, enligt författarens avsikt, ha haft som främsta målsättning, att för den ryska publiken förmedla en bild av påven, av den romerskkatolska kyrkan och den ekumeniska situationen. I själva verket fyller den nu i den tyska översättningen bara s. a. s. en bifunktion: den visar hur Nikodim i Sovjetunionen ville redogöra för sitt ämne.

Det fängslande i denna bok, som troligtvis är den mest omfattande och ingående biografin över Johannes XXIII som överhuvudtaget finns, ligger kanske inte främst i de ytterst detaljrika informationer som författaren har samlat ur kända källor: ur Documentation catholique, L’Osservatore Romano, HerderKorrespondenz, ur påvens tal och encyklikor m.m. Helt visst har författaren med otrolig akribi samlat en mängd detaljer som man underligt nog i Västerlandet – åtminstone delvis – redan tycks ha glömt bort.

Det mest intressanta är dock accenterna i hans framställning som visar hur Nikodim hade tänkt sig att väcka intresse för Johannes XXIII hos de troende i den ryska kyrkan och kanske hos ryska marxister.

Nikodim försöker se och framställa Johannes XXIII så nära de gemensamma rötterna i den öster- och västerländska kyrkan som möjligt och så fjärran som möjligt från det politiska samhället och det kapitalistiska systemet. Så framställer han exempelvis honom, gentemot hans företrädare Pius XII, som en konservativ som återgick till de fornkristna kyrkofädernas tradition (här gör han Johannes XXIII sannolikt mera lärd än denne i själva verket var), och samtidigt som en framåtblickande optimist som ”alltid var av den åsikten att kyrkan . . . varken kan eller får förbinda sig med några som helst andra institutioner eller föråldrade ordningar eller med företeelser som går mot sin undergång”. Å andra sidan framhäver Nikodim, att Roncalli som nuntie i Paris ännu främjade arbetarprästernas experiment, men som påve dock avvisade detta på grund av en katolsk lära ”att människosläktets indelning i klasser är Guds vilja” – en doktrin som man givetvis varken hittar hos Johannes XXIII eller i den katolska socialläran. De av författaren själv anförda påvliga argumenten mot arbetarprästerna var snarare av praktisk art.

I motsats till sådana utsagor är författaren helt allmänt just angelägen om att framställa påven som förnyare av kyrkans praxis som – på det sociala planet – höll på att övervinna tidigare positioner. Han försöker illustrera detta på grundval av socialencyklikan Mater et magistea där han anser att den traditionella läran om privategendomens okränkbarhet ”tyvärr” ännu inte har övervunnits men att accenterna ändå ”helt riktigt har lagts på ett humant bruk av de rådande ägandeformerna”.

Höjdpunkten i redogörelsen är givetvis inbjudan till Moskvapatriarkatet att sända representanter till Vatikankonciliet och besöket av Chrusjtjovs svärson Adzjubej i Vatikanen. Föga övertygande verkar det emellertid när påven Johannes rekommenderas för ryska läsare som Adenauers motståndare: i en audiens januari 1960 skulle ett försök av kanslern ”att få påvens välsignelse för Tysklands återupprustning ha blivit avsnoppat”. ”För påven Johannes XX111 var Adenauers värld helt främmande; han var alltid motståndare mot all slags rasism och sjuklig nationalism.” Trodde en så välinformerad observatör som Nikodim verkligen på allvar att man kunde anklaga Adenauer för ”rasism och sjuklig nationalism”? Misstanken om ett sacrificium intellectus ligger nog närmare.

Bortsett från sådana detaljer kommer den som läser denna biografi snart att upptäcka med vilken sympati och värme och med vilket djupt intresse och engagemang boken har skrivits. Han kommer att förstå varför manuskriptet, trots några uppenbara koncessioner, inte har varit godtagbart för den sovjetiska censuren. Recensenten avser därmed inte i första hand de ställen där författaren redogör för påvliga yttranden om kyrkans läge i Östern, exempelvis i brevet från 1 maj 1963 till de slaviska folkens biskopar med anledning av 1100-års-jubileet av Kyrillos och Methodios. Han avser fastmer bokens inriktning i stort som visst inte ligger i en marxistisk ideologisering av Johannes XX1II utan just i skildringen av en icke-ideologisk kristendom och av en kyrka som tolkar och tillämpar sitt förhållande till staten och till den politiska världen enligt egna ickepolitiska principer.

Vi får nog anta att löken skulle ha funnit intresserade läsare i Sovjetunionen. Framför allt att dess väl belagda och sakkunniga informationer skulle ha kunnat påverka det ekumeniska klimatet i den ryska kyrkan på ett väsentligt sätt.