Endast kärleken är trovärdig

Moder Teresas nedan återgivna tal vid hedersdoktorspromotionen i Cambridge i fjol saknar till skillnad från Gyllenstens ord all litterär ambition. Men kanske är det just därför så häpnadsväckande gripande. Cor ad cor loquitur. Hjärta talar till hjärta. Inför Cambridge-universitetets lärda berättar hon helt oakademiskt om sitt liv bland människornas nöd och ensamhet, om Missionaries of Charity och deras arbete bland de fattigaste, och främst om Kristusmysteriet som hon ser och upplever i dessa utslagna. Något av julbudskapet – att vår Frälsares godhet och kärlek till människorna har uppenbarats – blir genom henne till en levande verklighet mitt i vår tid.

Två tankar slår en när man läser detta tal:

Jag kommer ihåg Lars Gyllenstens brevväxling i fjol med Signums redaktion (1977, s 114) där han skrev: ”Jag har också grubblat … över var skillnaden ligger mellan mig och en troende … Jag antar att en väsentlig skillnad är, att för en kristen är uppenbarelsen, gudomens ingripande genom Kristus, en realitet – medan detta för mig är en teoretisk konstruktion … som jag inte har erfarit och knappast heller tror mig om att kunna erfara.” Kanske har han därmed givit uttryck åt en insikt som äger giltighet utöver det rent personliga. Tron är faktiskt i fara att bli något av en ”teoretisk konstruktion” om den inte blir synlig här och nu, s a s förkroppsligas och skrivs på nytt som ett ”femte evangelium” genom levande människors liv och gärning. Och dessa kristnas liv är kanske det enda evangelium som den moderna människan fortfarande läser.

Vi saknar onekligen idag de ”stora”, påfallande helgongestalter som förr i tiden präglade en tidsepok. Men det finns runt om i världen trons människor som gör sig solidariska med människornas fattigdom och nöd – den yttre och den andliga – och vilkas liv på så vis blir bränsle för den eld som Kristus ville tända på jorden.

Och det andra:

Vari består egentligen vår tids och våra medmänniskors djupaste nöd? Vid sidan av allt förtryck och orättvisa, av hunger, krig och yttre misär synes människorna – t o m i välfärdssamhällena – lida av en tilltagande isolering, av ensamhet och känslokyla. Tillvarons funktionalisering påverkar allt mera alla mänskliga relationer som krymper och förkortas till följd av en ”endimensionell” människosyn.

Mitt i denna situation tycks Moder Teresas budskap träffa något av världens sjukaste punkt: människans hjärta. Hon vet att detta hjärta enbart kan läkas i en medmänsklighet utan gräns som ”ger tills det gör ont”.

Moder Teresa (Teresa Bojazhiu) är född 1910 i Skoplje i Jugoslavien. Hon var tolv år gammal då hon första gången insåg att hon var kallad till de fattiga. Som 18-åring trädde hon in hos de irländska Lorettosystrarna, gjorde sitt novitiat i Calcutta och blev lärarinna. Den 10 september 1946 hade hon en ledig dag och for till Darjeeling. På tåget hörde hon en inre röst som sade åt henne att lämna allt och bege sig ut i slummen. Hon bad påven Pius XII om tillåtelse att få utträda ur Lorettosystrarnas orden och började ensam tjäna de allra fattigaste. Den 7 oktober 1950 grundade hon en systerorden, Missionaries of Charity, och 1963 en liknande brödrakommunitet. I dag verkar hon och hennes systrar och bröder i många av nödens brännpunkter: i Calcutta, i Hodeida, i Jemen, i New York, Rom, Caracas och Melbourne m.m. De har ”hem för döende”, fattigapotek, dispensärer, hem för ensamma mödrar, skolor, verkstäder … 1971 fick Moder Teresa Johannes XXIII:s fredspris. Förutom de vanliga ordenslöftena avlägger systrarna och bröderna löftet att frivilligt och utan förbehåll tjäna de fattigaste bland de fattiga: Herren i armodets gestalt.