Identifikation med de andra

Befrielse har i stora delar av världen onekligen blivit vår tids lösenord. Sedan mitten av 1960-talet utgör strävandet efter befrielse en suggestiv kraft på nästan alla mänskliga områden. Tidigare tidernas kamp för frihet – politisk frihet, tankefrihet – förefaller mot bakgrunden av vår tids stora problem – fr a i den marxistiskt inspirerade samhällskritiken – som alltför statisk och ensidig. Ett nytt medvetande ser i befrielsen ett dynamiskt skeende som omfattar alla livsområden. Befrielsen markerar idag ett nytt medvetande om och analysen av det faktiska ekonomiska och politiska förtrycket och beroendet, och som en konsekvens därav kampen för rättvisa och mänskliga livsvillkor. Det är den omfattande sociala dimensionen av den mänskliga värdigheten, av fundamentala men undanhållna mänskliga rättigheter, som artikuleras i vår tids befrielsesträvan.

Den katolska kyrkan har inte kunnat förbli opåverkad av en så djupgående nyorientering. Framför allt i Latinamerika har den katolska kyrkan i andra Vatikankonciliets anda varit lyhörd för det nya medvetande som utmärker situationen på den latinamerikanska kontinenten. Vid den latinamerikanska biskopskonferensen i Medellin (1968) publicerades ett dokument under titeln Fattigdomen i kyrkan, i vilken ordet ”befrielse” förekommer för första gången i ett kyrkligt dokument: Ett tyst rop hörs från miljoner människor som av sina herdar (=biskopar) ber om den befrielse som de inte kan vänta från något annat håll. Befrielse som en djup och stark längtan har blivit ett tidens tecken som kyrkan måste tyda i evangeliets ljus.

Den latinamerikanska befrielseteologin kom inte som en blixt från en klar himmel. Viktiga och förberedande steg har tagits tidigare t ex genom andra Vatikankonciliet (1962-1965) och Paulus VI:s rundskrivelse om folkens utveckling (1967). 1968 behandlade den sydamerikanska biskopskonferensen i Medellin för första gången fattigdomen och förtrycket under de speciella villkor som råder i Latinamerika. Sedan dess har vi bevittnat en störtflod av böcker, tidskriftsartiklar, debattinlägg som handlar om den olidliga politiska och ekonomiska situationen och de kristnas ansvar för den. Inför de latinamerikanska biskoparnas tredje konferens i Puebla i Mexiko (27 januari-12 februari 1979, ursprungligen planerad till oktober 1978) har intresset och förväntningarna i Sydamerika och i hela världen nått en kulmen. Den delvis häftiga diskussionen om vilken väg den katolska kyrkan borde slå in på tvingar biskoparna att inför öppen ridå bekänna färg om vilken utveckling kyrkan kommer att ta i den för vår tid så ödesdigra frågan om social underutveckling och politiskt förtryck.

Som ett slags summering av utvecklingen inom befrielseteologin sedan Medellinkonferensen föreligger nu en läsvärd avhandling om den latinamerikanska befrielseteologin framlagd av Manfred Hofmann vid teologiska fakulteten i Lund med titeln Identifikation mit dem Anderen (identifikationen med den andre, dvs den fattige och förtryckte)’. Befrielseteologin finns idag inte som en färdig och genomreflekterad teologi, utan den ”lever” i otaliga utkast, debattartiklar m m, den är framför allt inte en ”skriven” teologi av traditionellt mönster, utan dessa teologer anser som en grundläggande förutsättning för befrielseteologin att stå i nära kontakt och konkret beröring med förtryckets och fattigdomens vardag. Deras engagemang gäller i första hand de fattigas skri och längtan efter befrielse, deras hunger, deras sjukdomar och hemlöshet. Deras röst skall bli hörd i kyrkan till vilken de kommer med en vädjan om hjälp. – Kan då en situation av misär som håller miljontals människor i ett fast grepp bli föremål för en teologi? Om detta finns det olika uppfattningar. I den latinamerikanska kyrkan är svaret (med få undantag) ett obetingat ja, och man tillägger att den traditionella europeiska teologin visat sig helt otillräcklig för denna situation. Hofmann försöker i sin avhandling att förstå dessa teologer genom att ge en inträngande framställning av deras sinsemellan rätt så olika teologiska utkast. Han söker nå fram till denna teologis gemensamma ”hjärta”: identifikationen med den andre, den förtryckte och den fattige, som lever i en misär utan hopp. Mitt i denna situation ”lever” befrielseteologin, här hämtar den sin kraft och sin inspiration. – Hofmanns avhandling är ägnad att bli utgångspunkten för en debatt som har principiell betydelse utöver befrielseteologin. Fastän han inskränker sin framställning till hur en central teologisk och biblisk tanke (ett engagemang) ”föder fram” en annorlunda Gudsbild, en ny Kristusbild och en ny syn på kyrkan – så har utvecklingen de facto visat hur denna tanke i en given politisk och social situation leder till konsekvenser: en radikal samhällsförändring utifrån religiösa förtecken som har blivit ett stort problem i den teologiska och kyrkliga debatten. Hofmann diskuterar inte dessa problem men de förtjänar att diskuteras och belysas lite närmare i anslutning till Hofmanns avhandling.

Teologi som socialt engagemang

Befrielseteologerna vill inte skriva ett annat eller nytt kapitel som läggs till de traditionella teologiska mönstren utan den skiljer sig från alla andra teologier på ett fundamentalt sätt genom att den har sina rötter i en annan kulturell och social värld. Utifrån de förtryckta och fattiga massornas situation söker befrielseteologerna formulera en teologi i vilket engagemanget för en förändring av samhällsstrukturerna utgör grunden för den teologiska reflexionen. Därmed vänder man medvetet upp och ned på den traditionella teologin så som den utvecklats framför allt i Europa. Denna teologi och dess inflytande kritiseras därför att man anser att den är för nära besläktad med de etablerade europeiska och amerikanska samhällena. Europas och Nordamerikas välfärdssamhällen – ofta kallade Metropolis – är inte tillräckligt lyhörda för Latinamerikas problem, som inte längre kan tigas ihjäl. Latinamerikas grundläggande problem är inte ”hur man kan tala om Gud i en sekulariserad värld, utan hur man kan kalla Gud för fader i en omänsklig värld, hur man skall få också den omänsklige förtryckaren att tro att också han är Guds barn” (Gutierrez). I den latinamerikanska situationen måste trons utläggning och tolkning utgå ifrån det faktiska läget, den måste leda till handling. Sanningen måste göras. – Det kan därför inte förvåna att den traditionella teologin möter en stark negativ inställning. Sett med sydamerikanska ögon präglas den europeiska teologin av en reaktionär politisk attityd som saknar sinne för nödvändigheten av en förändring av den sociala och politiska verkligheten. Den europeiska teologin måste därför ”avgiftas” för att kunna tillämpas i befrielsepraxis.

Frälsning och politisk utveckling

Denna motsättning mellan en traditionell typ av teologi och den latinamerikanska befrielseteologin bottnar i vilken betydelse som tillkommer teologin i befrielseprocessen, närmare bestämt i förhållandet mellan frälsningshistoria och social politisk utveckling. Befrielseteologerna menar att latinamerikas historia av förtryck och utsugning genom århundradena kommit till en vändpunkt, där de fattigas röst gör sig hörd i kyrkan som ett skri efter frälsning. Det kristna frälsningsbudskapet måste därför bli förankrat i den konkreta sociala och politiska situationen i vilken Guds ord skall tas emot och förstås. Det kristna kravet på omvändelse förverkligas genom konkret engagemang – i solidaritet med de fattiga genom ett fundamentalt avgörande, ett grundläggande ställningstagande för de fattiga, ty den fattige är ”nästan” par excellence. Denna option för den fattige är tyngdpunkten i ett nytt sätt att vara människa och kristen. Den fattige existerar inte som ett faktum, ett öde som inte kan förändras, hans existens är varken teologiskt eller politiskt neutral, utan den fattige är resultatet av ett system i vilket vi lever och för vilket vi är ansvariga.

En förändring av de fattigas livsvillkor kräver mer än en ädelmodig gest eller hjälpinsatser av traditionell typ. Vad man måste förstå är att den mänskliga misären i sig själv är en uppmaning till att bygga upp ett kvalitativt annat samhälle, som tar hänsyn till den förtryckte inte bara som individ, utan att han tillhör en förtryckt klass, en föraktad kultur, en diskriminerad ras. Det är här som uttrycket ”klass” – central för den marxistiska samhällsanalysen – kommer in i befrielseteologin. Teologerna måste således se som sin viktigaste uppgift att vara en tolk som ger en röst åt den förtryckta klassen. De måste förstå och i sin tur väcka förståelse för nödvändigheten av att skapa och förverkliga ett broderligt och rättvist samhälle. Att vara kristen betyder i denna teologiska kontext: att gå in under de fattigas villkor och förstå fattigdomens och förtryckets mänskliga och religiösa dimensioner och drivkrafter.

Det behöver inte särskilt betonas att denna uppgift har tillfört kyrkan nya och viktiga spirituella och teologiska impulser som tillsammans med andra länders förgrundsgestalter i kampen om människovärdiga levnadsvillkor (t ex moder Teresa) öppnat ögonen för en alltid aktuell dimension i kyrkans liv.

Den skriande orättvisan har emellertid hos många befrielseteologer också medfört en radikalisering vad beträffar synen på den sociala verkligheten. Man hävdar att teologerna kan fullfölja sin uppgift att tolka och utlägga Guds handlande i den mänskliga historien bara innanför råmärkena för den sociala och politiska befrielsekampen. Detta har en viktig konsekvens: den mänskliga historien – konkret befrielsekampen – blir det medium genom vilket Guds mysterium uppenbaras. Teologen kan bara lyssna till och förstå Guds ord rätt när han aktivt deltar i kampen för befrielse. Och vice versa: befrielsekampen, skapandet av ett rättvist och broderligt samhälle, tolkas som Guds befriande gärning att skapa åt sig ett nytt folk. – Utifrån denna syn måste både den traditionella Gudsbilden och synen på kyrkan anses vara ett hinder för skapandet av ett nytt samhälle. Guds närvaro ses framför allt i den sociala och politiska kampen. Att vara kyrka, att tillhöra det nya Gudsfolket, förverkligas i uppbyggandet av ett nytt samhälle, med radikalt ändrade politiska och sociala relationer som återspeglar Guds frälsning redan här på jorden.

Att välja ståndpunkt, att radikalt solidarisera sig med de nödlidande betyder att man inte kan nöja sig med deklarationer och allmängiltiga uttalanden, utan att man går in i en dynamisk process vars gränser är svåra att överblicka. Till detta kommer, att de latinamerikanska teologerna – i brist på en egen, till Latinamerika anpassad terminologi, som kan blottlägga den rådande orättvisan – använder sig av den marxistiska samhällsanalysen. Detta förhållande betyder inte att de är marxister, men marxismens systemtvång tränger in i deras teologi och styr inriktningen av deras kamp.

Medan dokumenten från Medellin ännu talade om frid och försoning är man nu inte längre enig på den punkten. Med olika nyanser betonar man livets grundläggande politiska dimension. Politiken är varken en fritidssysselsättning eller ett delområde i livet utan i politiken förverkligar människan sig själv som människa. Genom politiskt handlande lever de kristna sin tro, Guds rike börjar i uppbyggnaden av ett människovärdigt samhälle, som de kristna skapar genom politiskt handlande. Den politiska praxis grundläggande betydelse samt dess upphöjelse till ett nästan gudomligt handlande leder till en växande radikalitet i denna politiska praxis. Att kämpa för en social utveckling (revolution) innebär att med religiösa förtecken skapa ett kvalitativt nytt samhälle. Att befria länder, folkgrupper, sociala klasser, från förtryck och beroende blir till vår tids stora uppgift för kyrkan i världen.

I denna kamp kan det enligt befrielseteologerna inte vara tal om fred och försoning. Ty den politiska kampen är nödvändigtvis konfliktladdad. Det rättvisa samhället kan bara förverkligas i en konfrontation mellan grupper med motsatta intressen. Försoning skulle här betyda att man slätade över de fundamentala motsättningarna. ”Den sociala praxis blir stegvis till den plats där den kristne i gemenskap med andra människor tar sitt öde i egna händer och lever sin tro på Gud som historiens Herre. Att delta i befrielseprocessen är ett förpliktande och priviligierat sätt för den kristne att leva och reflektera över sin tro” (Gutierrez). Den politiska kampen får teologisk dignitet. – Det finns teologer som går ett steg längre: de kräver ett medvetet accepterande av klassmotsättningarna och konflikten i alla dess dimensioner med den kristna kärlekens engagemang. Här har marxismen blivit mer än ett analysinstrument. Man övertar den marxistiska synen på oförsonliga klassmotsättningar och den därmed nödvändiga oförsonliga klasskampen i den kristna kärlekens namn.

Hofmann ser mycket klart när han hävdar att befrielseteologerna börjar med ett grundläggande val, en option: identifikationen med den andre, den fattige. Men detta ställningstagande – djupt kristet till sitt väsen – radikaliseras i samband med att teologerna definierar kyrkans uppgift på den latinamerikanska kontinenten med hjälp av den marxistiska samhällsanalysen: befrielsen från förtryck blir kyrkans centrala uppgift. Kyrkan och politiken, Guds frälsning och mänsklig utveckling ses som en enhet.

Ett ställningstagande

Kyrkans förhållande till den sociala och politiska verkligheten har alltsedan andra Vatikankonciliet blivit det område där hon söker en ny identitet. Enligt den kyrkliga traditionen måste två ytterligheter undvikas: en kvietistisk, subjektiv innerlighet och ett avståndstagande från denna världens problem å ena sidan, och den motsatta uppfattningen: det mänskliga samhällets utveckling som identifierat med Guds rikes förverkligande å andra sidan. Med andra ord: den kristne lever mellan två gränsmärken: mellan en dualistisk och en monistisk syn på förhållandet mellan kyrka och politik, mellan ett gnostiskt, manikeistiskt förakt för denna världen och tron på en värld i vilken Gud ”förverkligar sig själv”.

Positivt betyder detta att Gud verkar i människans värld, han verkar i kyrkan som är en del av den jordiska verkligheten, det är denna värld (och inte någon annan) där Guds evangelium skall förkunnas. Man kan t o m säga att grundläggande kristna värden har gått in i den världsliga historien och lever vidare i den. Men Gud låter sig inte låsa in i en konkret historisk situation, den konkreta sociala och politiska verkligheten kan aldrig vara en norm för förståelsen och tolkningen av den kristna tanken. – Däremot blir en värld präglad av orättvisor och mänsklig förnedring till en utmaning och en provokation som tvingar de kristna att ta sitt ansvar. Att fly undan denna värld betyder att svika den. De kristnas ansvar har tagit sig olika uttryck under tidens lopp. Alltsedan fornkyrkan fram till våra dagar lever miljontals kristna i ”den stora bedrövelsen” utan att deras liv därför måste betecknas som meningslöst. – En konkret historisk situation får aldrig betraktas som något absolut, som en förutsättning genom vilken Guds handlande får sin förklaring. Guds handlande kan inte härledas ur en given social och politisk kontext, dess dynamik får inte begränsas av den. Under alla omständigheter är Guds ord det primära inför vilket allting måste prövas.

Politiken och politiskt handlande har därför inget värde i sig självt. I tiden efter Jesus Kristus har politiken förlorat sitt primat. Politiska system (t ex marxismen) kan inte vara avgörande för att ge mening åt människors tillvaro. Genom kristendomen har alla politiska system fått en förändrad ställning: de har en blott provisorisk karaktär. – Alltsedan Jesu strid med sin tids politiska makthavare, forntidens martyrer, den konstantiska eran, Augustirus skrift De civitate Dei, maktkampen mellan kejsaren och påven under medeltiden, uppkomsten av den moderna sekulariserade staten på 1500- och 1600-talet, sekulariseringen under 1800- och 1900-talet, för att inte glömma vår tids totalitära ideologier – har kyrkan ofta på ett smärtsamt sätt fått lära sig att inget politiskt system, att ingen ideologi kan kräva absolut giltighet. Den i den europeiska politiska teologin centrala tanken som är formulerad mot bakgrunden av en nästan tvåtusenårig erfarenhet betonar de kristnas positiva syn på den politiska och samhälleliga verkligheten, den betonar de kristnas plikt och skyldighet till ansvar och engagemang när grundläggande mänskliga rättigheter kränks, den förbjuder flykt och isolering från den politiska vardagen i en känslosam religiös innerlighet – men den hävdar samtidigt att varje form av politiskt engagemang står under ett ”eskatologiskt förbehåll” – en reservation att varken politiken eller samhällsutvecklingen kan bli det ställe här på jorden där något slags Guds rike uppenbaras.

Not

Manfred Hofmann, Identifikation mit dem Anderen. Theologische Themen und ihr hermeneutischer Ort bei den lateinamerikanischen Theologen der Befreiung. Verbum – Håkan Ohlssons, 1978.