Introduktion till det samtida Mexiko

Mexiko är känt och omskrivet för sin folklore, sina turistmål i form av fascinerande monument från maya och azteker, för sina lyxhotell i Acapulco. Men man har utomlands föga begrepp om landets ekonomiska, sociala och politiska problem. På sin höjd har man en vag känsla av att landet snarare går till vänster genom sina sympatiyttringar gentemot Kuba och Allendes Chile; man minns också de spända relationerna till FrancoSpanien. Ett visst oberoende i förhållandet till USA tycks också utmärka landet, menar man.

Befolkningsexplosionen

Men sina 2 miljoner kvadratkilometer är Mexiko det tredje landet ytmässigt i Latinamerika. Och ändå har man avträtt hälften av territoriet till USA i kriget 1846-1848. Över den långa nordgränsen går många sociala, ekonomiska och politiska impulser som påverkar landet.

Till sin allra största del är befolkningen mestiser. Nästan hela indianbefolkningen utplånades i samband med spanjorernas erövring och kolonialisering (16,8 miljoner indianer reducerades till en miljon från 1519 till 1607). Fyra århundraden har behövts för att man skulle komma upp till den folkmängd som fanns i landet vid tiden för la Conquista.

Nu är befolkningssiffran i ständigt stigande, därtill på ett explosionsartat sätt. Med denna takt skulle siffran vara uppe i 134-140 miljoner vid sekelskiftet. Vidare spås en fortsatt flykt från landsbygden, något som i siffror skulle innebära att stadsbefolkningen, som 1960 utgjorde 50,7 procent år 2000 skulle vara uppe i 77,8 procent. Dessa siffror tar då inte hänsyn till den utvandring till USA som ständigt är på gång bland mexikanska bönder, en illegal flykt över gränsen, där de som lyckas, väntas av ett kallt utnyttjande i form av dåligt betalda arbeten på de amerikanska farmerna. Dessa s.k. ”chicanos” kämpar i Amerika för större rättigheter och deras närvaro i USA utgör ett irritationsmoment för bägge regeringarna.

Det mexikanska undret.

Under 60-talet betraktades Mexiko som ett modelland för Latinamerika. Där fanns politisk stabilitet. Vart sjätte år har samma parti, det som går direkt tillbaka på revolutionen, fått förtroende att leda landets politiska liv. Därtill kom en fortlöpande ekonomisk tillväxt. Till detta ”under” bidrog i hög grad statens medverkan. Mexiko blev praktiskt taget till som modern samhällsbildning i och med revolutionen 19101920. Under denna tid pågick ett inbördeskrig med bondeuppror riktade mot de besuttna jordägarna. Politiskt kämpade Madero mot Porfirio Diaz’ diktatur. Och det hela ledde till slutlig bankrutt för det gamla samhällssystemet. Sedan dess pekar den mexikanska staten ständigt tillbaka på sitt revolutionära ursprung. Men inte helt motsägelsefritt. Samtidigt som man vill kämpa för större social rättvisa satsar man på kapitalismen. Ibland är det fritt fram för den ena trenden, ibland för den andra, allt beroende på maktförhållandena inom det officiella partiet, påtryckningsgruppernas spel, osv.

Det var utan tvivel under Cardenas (1934-1940) som de största ansträngningarna gjordes för att få till stånd större social rättvisa. Jordegendomar exproprierades och man skapade ejidos = jordbrukskollektiv. Ekonomisk hjälp utgick till dessa nya skapelser. Järnvägarna och oljan nationaliserades vidare 1938. Arbetarrörelsens stöd gjorde det möjligt för oljeindustrin att fortsätta trots sabotage och trakasserier från engelska och amerikanska bolag. Även om Cardenas inte eftersträvade någon brytning med kapitalismen formulerades under hans presidenttid den tredje artikeln i konstitutionen som klart deklarerar att den fostran som bibringas genom statens försorg skall vara socialistisk. Man ökade antalet jordbruksskolor i syfte att höja bildningsnivån bland lantarbetarna.

Inom det utrikespolitiska tog Cardenas två viktiga initiativ. Han stödde Republiken i Spanien under inbördeskriget och erbjöd politisk asyl åt spanjorer som flydde i samband med Francos seger. Därtill inbjöds Trotskij som officiell gäst, till Förenta Staternas och sovjetbyråkratins förargelse.

Under de närmast följande presidenterna Camacho och Aleman kunde en av mattning i den socialistiska verven förmärkas. Då styrktes till exempel den kapitalistiska sektorn inom jordbruket. Man fick nya storjordbruk, staten satsade på bevattningsanläggningar för att öka produktiviteten. En industriell satsning kunde förmärkas med stora investeringar i olja, elektricitet och kommunikationer. Detta skulle få konsekvenser för levnadsstandarden på längre sikt, som vi skall se.

För att förstå landets utveckling hän mot kapitalismen, hur de ekonomiska kriserna kunnat bemästras måste man hela tiden hålla i tankarna den roll som PRI (Partido Revolucionario Institucional) spelat under en så lång och obruten följd av år vid makten. Alltsedan 1929 har partiet avgått med seger i samtliga presidentval. Detta parti skapades inte av en opposition för att nå makten, utan i stället av en grupp som hade makten i syfte att kunna kontrollera statsapparaten, för att förena de sociala krafterna och övervinna regionalism och personlig maktutövning.

Det grundades som ett nationalrevolutionärt parti för att förbättra de stora massornas kulturella och ekonomiska möjligheter. 1938 får det namnet PRM, det mexikanska revolutionspartiet, med en ny profilering: man vill förbereda folket för en arbetardemokrati och en socialistisk regim. Men 1946, då en klart kapitalistisk målsättning alltmer gör sig gällande med amerikanskt beroende, ombildas partiet. Det får beteckningen PRI med främsta mål att utveckla landets ekonomi på basis av nationell enhet och samarbete mellan klasserna. En följd av denna identifiering av staten med det officiella partiet blir att bägge institutionerna för en parallell existens. Framgångar och motgångar, prestige och tillbakagång i publikgunsten för den ena parten får omedelbart konsekvenser för den andra.

När därför staten alltmer började stödja sig på inhemskt och utländskt kapital blev PRI:s deklarationer om större social jämlikhet mindre trovärdiga och arbetarklassen började tvivla på partiets helhjärtade solidaritet med de svagare. Genom att partiet mycket skickligt lyckats assimilera och kontrollera basorganisationerna (facket, bondesammanslutningarna osv) har man kommit att neutralisera vänsteroppositionen liksom de politiska minoritetspartierna och de intellektuella. Detta har i sin tur medfört en avpolitisering av det mexikanska folket. Statens förmyndarroll har hos folket inskärpt att revolutionen är ett faktum, något som är en dröm för de flesta länder i tredje världen, och därmed måste de sociala rättvisekraven tillfredsställas ”uppifrån”.

Studentrevolten 1968, som slogs ned den 2 okt på de Tre kulturernas Torg, inledde en ny fas i det politiska livet i Mexiko. Den skakade det nationella medvetandet i dess grundvalar. Inte för att den skulle ha kunnat skaka staten i dess grundvalar men för att den blottlade ett sjukdomstillstånd i själva samhällskroppen. Orättvisa, armod bind bönderna, byråkratisk korruption och som följd ett uppsving för ”revolutionens” politiker, dominans av utländskt kapital, utnyttjande av arbetarklassen, stor arbetslöshet, folk på livets skuggsida … kort och gott, en revolution på avvägar.

Mexiko 1978

Studenternas anklagelser mot samhället har återkommit med jämna mellanrum alltsedan 1968. Arbetarnas och böndernas kamp fortsätter. Och den bild mexikanen i gemen gjorde sig av det egna samhället har med nödvändighet genomgått en viss förändring. Nu erkänner alla att Mexiko är ett land med svåra ekonomiska, sociala och politiska problem.

Man kan ha olika uppfattningar om orsakerna till detta tillstånd. Men alla, t o m statens egna ideologer, är överens om att situationen är ytterst svår. Man kan peka på några av de sårbaraste punkterna: orättvis fördelning av tillgångarna, koncentration av de stora förmögenheterna på några få. Den bristande jämlikheten är ytterst utmärkande för det mexikanska samhället. 1969 fick 40 procent av landets fattigaste bara 10,5 procent av nationalinkomsten och 20 procent av de rikaste delade på största delen av kakan nämligen 64 procent. Detta är en tendens som bara fortsätter. Den kapitalistiska strukturen har medfört en koncentration av den ekonomiska makten hos några få. Så är fallet t ex inom jordbrukssektorn. Småjordbruken slås alltmer ut av dem som kan satsa på moderna jordbruksmaskiner. Det kan röra sig om 500 familjer som på så sätt lagt under sig den bästa jorden, den som bevattnas på statens bekostnad. Dessa etablerar ett toppmodernt jordbruk på ytterst förmånliga villkor.

De arbetslösa de utslagna

Det är svårt för en europé att förstå vad det innebär att ha en minimilön på mindre än 100 dollar i månaden. Och ännu svårare är det att föreställa sig hur det är att leva utan någon fast inkomst, som fallet är för 100 000-tals människor. Officiella siffror från Mexiko talar sitt tydliga språk: av 18 miljoner människor med fast månadslön bland den aktiva befolkningen var 1,4 miljoner arbetslösa och 8,4 miljoner levde på tillfälliga arbeten med löner långt under vad som fastställts som minimilön i lagen. Varje år ökar den aktiva befolkningen med 600 000 människor. Den ekonomiska stagnationen och de sista årens inflation har gjort situationen mycket svårbemästrad. Man har fått slumstäder i utkanten av storstäderna och en enorm emigration av illegal arbetskraft till USA.

Undernäring

Nyligen publicerade undersökningar visar att av 66 miljoner mexikaner lider 82 procent av mer eller mindre svår undernäring. Endast 10 procent får vad de behöver. Foderindustrin slukar mer jordbruksprodukter än 20 miljoner bönder producerar. Den ger foder åt boskap som bara täcker ett behov som svarar mot 18 procent av befolkningen. Hungern, undernäringen är den andra sidan av det mexikanska undret.

Undervisningen.

Undervisningen så när som på den privata är gratis. Staten har åtagit sig att se till att skolor byggs, att lärare utbildas, att skolböcker delas ut avgiftsfritt till eleverna. Men ansträngningarna visar sig otillräckliga. 1976 avsatte staten 10 procent av budgeten till undervisningen. Skolan fungerar för elever som kommer från de besuttna klasserna, som kan leva upp till skolans krav för att de får en proteinrik kost. Fattiga barn är på förhand utslagna och tvungna att söka sin utkomst.

Vid dags datum finns i Mexiko åtminstone 6 miljoner analfabeter, 50 procent av alla dem som skrivs in på lågstadiet avslutar aldrig sin skolgång. Det finns 25 miljoner som inte avslutat sin grundskoleutbildning. Endast 9 procent fortsätter till högre utbildning.

Kommersiellt och ekonomiskt beroende

Handelsunderskottet i Mexiko bara växer. Från 1 045 miljoner dollar 1970 har det stigit till 3 721,6 under 1975. Under perioden 70-75 har landet importerat dubbelt så mycket som man exporterat. Man har för att få till stånd en bättre balans blivit tvungen att stimulera utländska investeringar och söka utländska lån. Utlandsskulden har härigenom blivit enorm (30 miljarder dollar). Folk med kapital har blivit allt försiktigare när det gäller ekonomiska satsningar då de anser sig sakna garantier. Kapitalflykten är oerhört stor, beräknad 1976 under devalveringskrisen till 6 miljarder.

Blandekonomi.

Den mexikanska modellen har ansetts unik för Latinamerika. Den har framhållits som något mycket positivt och allmänt ansetts vara anledningen till det mexikanska undret. Statskontrollerade bolag och företag beräknas uppgå till 800 med en inkomst 1976 till uppskattningsvis 210 miljarder pesos, 12,5 procent av bruttonationalprodukten. Dessa kontrollerar helt och hållet oljeproduktionen liksom den petrokemiska, därtill 85 procent av elproduktionen, 77 procent av kommunikationerna, 35 procent av transport och gruvor. De har bortåt en miljon anställda och kapitalet uppgår till 480 miljarder pesos. Dessa företag går emellertid med förlust, man uppskattar denna till 20 miljarder 1976. Inför dylika resultat tvekar arbetsgivarorganisationerna inte att anklaga regeringen för dålig skötsel av rikets affärer. Orsakerna till dessa enorma förluster är många:

byråkrati, dålig planering, korruption, osv. Säkert är att kapitalismen dragit fördel av dessa statsföretag då de genom sina förluster gett krediter åt den privata sektorn.

Korruptionen.

Denna företeelse är ett realitet i det mexikanska samhället. Den är helt naturlig inom ett system helt baserat på en djup motsägelse, som dels betraktar sig som en demokrati som respekterar de mänskliga rättigheterna och värnar om den sociala rättvisan, och som dels i praktiken utgör en plattform för en byråkratisk minoritet att bli allt starkare, då inte minst politikerna, som genom en revolution blivit miljonärer. Ett exempel bland många på hur pengar bara försvinner är metallfabriken Lazaro Cardenas där 23 miljarder bara gått upp i rök. Det är ett extremt fall, men förskingringar upp till 100 miljoner pesos hör till vardagsrutinen.

Högervridning

Den nuvarande presidenten Jose Lopez Portillo har kommit till makten i ett kritiskt läge, han har fått i arv ett samhälle där missnöje och skepsis allt mer dominerar.

Luis Echeverria försökte under sin mandattid (1970 – 1976) att fullfölja Cardenas reformvänliga linje, vilket medförde att högern började skria. Man lade hinder i vägen och därtill kom den internationella krisen med påföljande ökat antal arbetslösa, utslagna. I den amerikanska kongressen anklagades Echeverria för att leda in landet på kommunismens väg, och ändå har kapitalismen aldrig frodats så som under hans presidenttid.

Lopez Portillo har bemödat sig om att återvinna högerns förtroende. Den nuvarande politiken ställer Echeverria till svars för landets kriser. Antiimperialistiska och antikapitalistiska positioner har alltmer övergivits.

Nya oljefyndigheter har gjorts och många politiker ser i detta vägen mot ett ”nytt under”. Optimister talar om tillgångar som skulle uppgå till 60 miljarder fat, något som skulle placera Mexiko i täten, direkt efter Saudiarabien. Realister talar om 29,2 miljarder fat, med export företrädesvis på USA fram till 1997. Sedan skulle man bli hänvisad till import och denna skulle under en treårsperiod motsvara allt man tjänat in under 15 år.

Echeverria ville öppna landet demokratiskt, det fanns under hans tid en ideologisk opposition. Denna öppning hade emellertid sina begränsningar som bl.a. träffade dagstidningen Excelsior där ett journalistlag avsattes för sina kritiskt hållna artiklar. PRI:s prestige blev under den förre presidenten nog så kantstött. Väljarapatin grep allt mer omkring sig. PRI hade 1970 52,3 procent av rösterna, 1973 42,1 procent. 1976 var Jose Lopez Portillo ende presidentkandidat då oppositionen utestängdes från lagliga möjligheter att lansera en kandidat.

Den katolska kyrkan

I Mexiko är kyrkan ingen juridisk person. Den får som institution inte äga något. Byggnaderna tillhör staten. Präster äger inte rätt att rösta, delta i politiskt arbete eller väljas till offentliga uppdrag. Undervisningen är helt statskontrollerad vilket inte hindrar att kyrkan har sina undervisningscentra. Prästerskapet i Mexiko är i huvudsak inhemskt till skillnad från de flesta latinamerikanska kyrkors. Prästen har en central plats i folkets liv, religionen är djupt rotad. Kyrka och stat har en modus vivendi som går tillbaka på den väpnade konflikten mellan de bägge instanserna 1926-27 som slutade med ”les arreglos”, som bl.a. garanterar kyrkan rätten att verka utan statlig inblandning.

Under senare år har en radikal förändring märkts i den mexikanska kyrkan. Efter en tid av öppenhet i linje med encyklikan Populorum progressio (1967) och framför allt efter konferensen i Medellin 1968 och uppkomsten av rörelsen ”präster för folket” konstaterar man sedan 1973 en tendens framför allt inom hierarkin att bromsa den sociala rörelsen. Biskoparnas senaste dokument (1976) understryker betydelsen av en kristligdemokratisk lösning av problemen men tycks ändå inte ha nått fram till folket. På senare år har två präster mördats. Den ene av dem, Rodolfo Aguilar, bodde i en slumförstad till Chihuahua. Han var engagerad i folkets kamp mot orättvisorna. Den andre, Rodolfo Escamilla vid sekretariatet för samhällsfrågor, ägnade sig helt åt att söka lösa problemen med arbetarnas hårda livsvillkor genom att skapa kooperativ bland inbyggarna i ”les barridas”. De officiella efterforskningarna har inte lyckats kasta något ljus över vem eller vilka som bär skulden till dessa bägge mord. I båda fallen har biskoparnas protester präglats av kraftlöshet. Den mexikanska kyrkan är delad och denna klyvning speglar väl landets sociala situation, ett utsuget land med en privilegierad minoritet. Denna spänning kommer att bli allt mer märkbar under den närmaste tiden.

Mexiko 1982

Ett framtidsperspektiv på kort sikt ser inte alltför ljust ut: 75 miljoner innevånare, 21 miljoner analfabeter eller med otillfredställande baskunskaper. Brist på fyra miljoner bostäder. Undernäring som kommer att drabba allt fler. Akuta hungerzoner kommer att urskiljas. 2 300 000 arbetslösa. Sju gånger större brist i handelsbalansen om man jämför med 1965. Om dessa tendenser inte kommer att brytas kan man se fram mot en stadig förvärring av situationen fram till 1982.

Trots allt kan man konstatera att Mexiko, med sina stora svårigheter, inte gett efter för fascismen som så många andra länder i Latinamerika, utan istället vill bevara landets karaktär av ett öppet samhälle.

Etudes okt. 1978

M. dela Rosa