Kloster i Paris

Kyrkan St. Gervais i fjärde arrondissementet är i dag redan den franska huvudstadens andliga centrum. Här lever ”De Nya Munkarna i Paris”, en ordensstiftelse av ett alldeles speciellt slag. Möjligen förefinns en andlig frändskap med Taize. Ty på bägge ställena försöker man förena bön, liturgi och vardagsarbete, bara med den skillnaden, att i St. Gervais i Paris sker detta under de förhållanden, som råder i en miljonstad. Omkring tjugo män, bland vilka det finns fyra präster, har givit sig själva en ordensregel och utformar sedan år 1975 självständigt sitt nya munkliv: tre gånger om dagen samlas de till gudstjänst, deras sånger påminner om liturgin i ortodoxa kloster. De bär sin vita dräkt endast vid liturgin, på deras arbetsplats, på kontoret, kan man inte skilja dem från andra anställda. Och ”De Nya Munkarna”, som nu kallar sig ”Jerusalemsmunkar”, är aldrig ensamma under sina liturgistunder: från hela Paris komma troende hit, för att praktisera kontemplation och meditation i storstadens kärna, mittemot rådhuset, invid den stora boulevarden. En självständig sammanslutning av kvinnor kunde i december 1976 ansluta sig till munksamfundet; man firar liturgin tillsammans, organiserar tillsammans kvällskonferenser där det dryftas frågor rörande andligt liv och meditation. Som exempel kan nämnas, att under adventstiden 1976 evangeliska, katolska och ortodoxa kristna, men även företrädare för islam, här försökte meddela sina speciella föreställningar om människornas enhet i en tid full av sociala konflikter. Och detta skedde inte i form av akademiska åtgärder eller teologiska facksamtal. Här var det fråga om vittnesbörd från det levande livet, om informationer, som kunde bevisas av den vittnandes personliga liv.

Kardinal Marty av Paris står personligen bakom detta klosterexperiment. ”De Nya Munkarna” arbetar hela dagen. Denna kontakt med vardagen och dess problem präglar deras böner och liturgi. Det rör sig företrädesvis om psaltarpsalmer och om sådana meditationer, som bär vittnesbörd om nutidsmänniskans sökande efter Gud. Deras liv är enkelt, de har inrett anspråkslösa rum i ett ganska förfallet hus. Men deras liturgi, deras andliga erfarenhet är rik. Ungefär tjugo kandidater vill ansluta sig till detta experiment, så övertygande är munkarnas liv mitt i storstaden. I Marseille skall ett liknande experiment inom snar framtid bli satt i verket.

Ett nytt kontemplativt kloster mitt i Paris är grundat av ”Betlehemssystrarna”. Vid en liten sidogata till Boulevard St. Germain har de öppnat sitt anspråkslösa hus. Oansenligt, knappt synbart utifrån, inuti inrett på ett primitivt sätt: i kapellet är stenarna oslipade, där finns ett anspråkslöst altare, ikoner – ett stycke urkyrka, det är den tanke som spontant slår besökaren. Denna systrakommunitet, grundad år 1951, räknar i dag över 140 systrar, vilka helt och hållet har vigt sina liv till ensamheten och kontemplationen. I Paris önskar de erbjuda sina stressade samtida en smula ro, en oas av meditation mitt i hektiskt jäkt. Syster Dominique-Marie från den parisiska Betlehemkommuniteten: ”Det finns folk, som tittar in till oss av pur nyfikenhet, de går till kapellet och blir sedan kvar en längre stund, många kommer sedan ofta tillbaka.”

Den som vill ta del av den gamla benetiktinska liturgin i Paris, har tillfälle att göra detta i det parisiska abbotsklostret Sainte Marie (grundat 1893). Här kan man för övrigt ännu mitt i den franska huvudstaden delta i andliga övningar och i munkarnas liv. Men också andra traditionsrika kommuniteter har kloster i Paris. Klarissorna (grundade 1484) eller visitationssystrarna (grundade 1626) till exempel. Men det är intressant att iaktta, att de nya klosterkommuniteterna tilldrar sig större intresse. Kanske är det blandningen av ”kontemplation och solidaritet” (som det heter i en publikation utgiven av ”De Nya Munkarna” i St. Gervais) vilken fascinerar nutidens människor mer än det trygga livet i ett från världen avskilt traditionellt kloster.

Ett stycke ”hemma” för marginalgrupper

I Paris finns det katoliker, som är modiga nog att praktisera Jesu budskap på sätt, som är annorlunda än de hittills traditionella tanke- och uppförandemönstren.

En sammanslutning av ett alldeles speciellt slag har bildats i nöjeskvarteret Montmartre. I en omgivning, vars invånare vanligtvis undviker, ja kanske till och med föraktar kyrkans folk, vid Boulevard de Clichy, i närheten av Place Pigalle, försöker en präst att leva upp till evangeliet på ett nytt sätt. Med en fast medarbetarstab driver Pere Rene Pinsard här ett kyrkligt värdshus som samlingspunkt för alla slags prostituerade. Utifrån kan man inte särskilja restaurangen ”Pigalle” från otaliga andra billiga turistlokaler, i vilka man för en ringa penning kan inta en rask måltid. Värdshuset öppnades för ungefär 12 år sedan av Pere Pinsard, han gav upp sin högskoleprofessorskarriär och flyttade från ett kontemplativt prästseminarium till det hektiska jäktet på Place Pigalle, för att här försöka sig på ett nytt experiment genom att leva efter det kristna budskapet bland människorna. Och detta experiment med den kyrkliga restaurangen har hållit i alla år. Människorna kommer i skaror, många kvällar serveras mer än 100 måltider – och allt till billigt pris. Man kan inte längre tänka sig livet här – mittemot Moulin Rouge – utan restaurangen. Småningom har den fått ett smeknamn, kvarterets invånare kallar den ”Au cure”, ”Prästens restaurang”. Alla känner den, och man vet, att här kan man finna ett stycke ”hemma”. En stor vänkrets understöder detta projekt, en kvalificerad medarbetarstab står färdig att ta hand om gästerna, att råda dem och att föra personliga samtal med dem – och detta från tisdag till lördag, från klockan 11 på morgonen till klockan 11 på kvällen. Om någon har bekymmer, kan han helt enkelt be en av restaurangens medarbetare, ”kyparen”, att slå sig ned vid hans bord.

Det skulle inte vara någon varaktig och verksam hjälp att erbjuda de manliga och kvinnliga prostituerade några härliga ögonblick av vederkvickelse. Men nu kunde Pigalle-prästen – åter med vänners understöd – hyra en lokal. Envar som vill förändra sitt liv, blir mottagen här för ett par dagar. Visst och sant är det ju, att dessa initiativ inte gör Pigalle-området ”bättre”, obetingat mer moraliskt. Men detta kyrkliga centrum är som en oas i den moderna storstadens öken, det erbjuder en ständig chans att börja livet på nytt. Signaler om hopp i en miljö utan hopp.

På initiativ av enskilda präster blev en lekmannasammanslutning grundad, vilken organiserar speciella mötesplatser för ”trötta och betungade”, ”för män och kvinnor med ett svårt förflutet”. Dessa grupper kallar sig anspråkslöst ”Hoppets sammanslutningar”, och de möts varje vecka på olika ställen i Paris, intager gemensamma kvällsmåltider, organiserar gemensamma utflykter, ”diskuterar om Gud och världen”. ”För de otaliga isolerade frigivna fångarna har dessa sammanslutningar blivit ett hopp och ett stycke hembygd”, förklarar ledaren för en grupp i Paris, franciskanpatern Bodin. I dessa sammanslutningar råder tystnad rörande allt, som är förflutet och ont. Endast med prästen kan man föra samtal, som kommer in på det förgångna. I själva grupperna intresserar blott framtiden. ”Konfessionella problem spelar ingen roll hos oss, och likaledes är också sådana människor välkomna hos oss, som under lång tid överhuvudtaget inte haft någon kontakt med kyrkan. Det enda som betyder något för oss är viljan att börja på nytt,” säger Pere Bodin. Dessa ”Hoppets sammanslutningar” går tillbaka på dominikanpatern Lataste. Han grundade för över 100 år sedan det första franska klostret för frigivna kvinnliga fångar. Kongregationen ”Dominikansystrarna från Betania” har uppstått ur detta. Biskoparna har under tidens lopp erkänt kongregationen kyrkorättsligt, eftersom de måste inse, att de traditionella sammanslutningarna inte var villiga att i sin krets uppta frigivna fångar och prostituerade. Just i Frankrike har Betaniakongregationens ide haft stort inflytande. ”Hoppets sammanslutningar” och Betaniakongregationen hör ihop, samma spiritualitet lever i dem båda: Jesu förkärlek för marginalgrupperna. ”Vi står vid deras sida, som föraktas av världen, och vi vill bibringa dem hopp trots all den förkastelsedom, som kanske uttalas över dem. Betaniasystrarna måste som Jesus sitta vid syndarnas bord,” menar syster Catherine-Marie. Visstnog rör det sig här om ovanliga kristliga sammanslutningar, men i dag hör de till bilden av kyrkan i Paris.

Teologi för staden

Biograflokalen Glaciere ligger i trettonde arrondissementet i Paris. Den är en av den franska huvudstadens oräkneliga filmkonstlokaler. Fyra gånger dagligen har man här tillfälle att se konstnärligt värdefulla filmer, och besökarna är ungefär 1200 per vecka. Och regelbundet blir man inbjuden till diskussion över veckans film med kulturkritiker, journalister och konstnärer. Det skulle i och för sig inte vara förvånande, ännu är experimentteatrar talrikt representerade i Paris. Det anmärkningsvärda med biograflokalen är att den är inrättad i dominikanhögskolan Le Saulchoir. En biograf i ett dominikankloster – det är ett typiskt uttryck för föreningen mellan tro och liv i dagens Frankrike. Här får man en levande bild av vad man i dag kan uppfatta som fransk teologi: prästens, munkens, teologens närvaro i aktuellt kulturskeende. Ja, än mer, genom biograflokalen i den teologiska högskolan blir den moderna kulturen anvisad en plats i själva klostret, här möts det 2000-åriga evangeliet och Pasolini, Bergman eller Bunuel.

Le Saulchoir ansågs under 50- och 60-talen som själva prototypen för anspråksfull teologi. Le Saulchoir, som en gång var dominikanernas högskola i provinsen, i en gudsförgäten bygd, var en plats där man fann ro, forskning, grundlighet. Här har Yves Congar och Marie-Dominique Chenu förberett det Andra Vatikankonciliet med sina banbrytande ecklesiologiska verk. I klostrens avskildhet kunde man då få tid inte bara till grundlig forskning, utan också till beaktansvärda editionsföretag. Man kan ju bara tänka på texterna ”Sources Chretiennes”, vilka röner uppskattning i hela fackvärlden och för vilka jesuiterna i Lyon har ansvaret.

För några år sedan flyttade den teologiska fakulteten Le Saulchoir till Paris. Teologerna ville vara hos människorna och framför allt, vara tillgängliga för människorna. Studieplanen blev förändrad: föreläsningar och seminarier skulle inte längre vara öppna bara för de få ordensstudenterna, utan för alla intresserade, vare sig de var kristna eller inte. Också vad innehållet anbelangar ändrade man en del. Man önskade inte längre långdragna systematiska avhandlingar, varje professor skulle snarare under kvällsseminarier låta åhörarna få inblick i sin aktuella forskning, och låta dem lära känna en ”teologi i vardande”. Åhörarna är för övrigt här aldrig blott åhörare, utan de förmedlar inspiration och perspektiv för denna teologi från sina aktuella livserfarenheter.