Meddelanden från yttervärlden

Generalsynoden i Church of England avbröt i början av november processen som kunde leda fram till beslut om att ge kvinnor tillträde till prästämbetet. Synoden består av tre ”hus”, biskoparna, valda representanter för prästerskapet och valda representanter för lekmännen, vilket här innebär kyrkfolket, de ca 2,5 milj som låtit uppföra sig på de s k Electoral Rolls. Denna synodala ordning anses motsvara den anglikanska uppfattningen om auktoritet och medinflytande inom kyrkan. Generalsynoden (tidigare Church Assembly) har delvis fått nya uppgifter under 70-talet i och med att det direkta statliga inflytandet genom regering och parlament nästan helt avskaffats. Regeringen har dock sista ordet vid biskopsutnämningar. Ännu i slutet av 20-talet förkastade parlamentet mot den kyrkliga opinionen en ny kyrkohandbok. I dag är situationen en helt annan, även om någon genomgripande legal revision av förhållandet stat-kyrka inte förekommit.

Biskoparna var med stor majoritet för reformen, 35-17, prästerna med stor majoritet emot 149-94, lekmännen med knapp majoritet för 120-106. För tre år sedan uttalade generalsynoden som sin mening att det inte fanns avgörande dogmatiska skäl mot kvinnans tillträde till prästämbetet. Sedan den omröstningen hade främst opinionen förändrats bland prästerskapet. Då var majoriteten knappast bland lekmännen. För att frågan nu skulle gå vidare hade krävts enkel majoritet i de tre husen. Därefter skulle reformen behövt tillstyrkas av samtliga stiftssynoder för att sedan gå tillbaka till generalsynoden och bli kyrklig lag om den i varje hus fick två tredjedels majoritet.

Argument om kvinnopräster

Hur argumenterade man då kring detta beslut? Referaten av den vältaliga men måttfulla debatten i generalsynoden och den rikliga presskommentaren ger ung. denna bild. Den avgörande frågan kom alltmer att bli den ekumeniska. Dvs. skulle ett anglikanskt initiativ allvarligt förändra villkoren för en kyrkornas återförening?

De som nu motsatte sig reformen menade att det rörde sig om en kyrkoordningsfråga, som inte på egen hand kunde regleras av en gren av den universella kyrkan. Och den universella kyrkan innebär bland anglikaner främst de stora förreformatoriska kyrkorna, inte topptjänstemännen i Kyrkornas Världsråd. Varningarna till de anglikanska kyrkorna har varit åtskilliga. Skarpast från ortodoxt håll, där man i stort förklarat att framstegen i det ortodox-anglikanska enhetsarbetet skulle omintetgöras om reformen infördes. Påfallande entydig har också reaktionen från gammalkatolsk sida varit. I USA har flera gammalkatolska kyrkor upphävt nattvardsgemenskapen med episkopalkyrkan efter det att denna dotterkyrka till C of E infört kvinnliga präster.

Från katolska kyrkan har också gjorts tydliga markeringar. Offentliggörandet av troskongregationens deklaration Inter insigniores får delvis förstås som ett inlägg i den ekumeniska debatten. Frågan anses inte kunna avgöras endast av bibliska argument; en majoritet av den påvliga bibelkommissionen har den synen. Däremot fann troskongregationen att mot två årtusendens tros- och kyrkomedvetande hade de moderna argumenten inte tillräcklig vikt för att omvandla ämbetets struktur. Ärkebiskop Hume har också klargjort att för utvecklingen i England en förändring av det anglikanska ämbetet skulle innebära besvärande komplikationer.

Givetvis finns det åtskilliga inom Church of England för vilka de ekumeniska argumenten väger lätt, antingen man är för eller emot. Men det intressantaste i debatten var att också förespråkarna i så stor utsträckning diskuterade de ekumeniska konsekvenserna. Så kunde man i The Times dagarna före omröstningen finna en lång artikel av deh’kyrklige medarbetaren som analyserade Inter insigniores. Vad sade egentligen deklarationen om det katolska avgörandets slutgiltighet? Framgick entydigt av texten att vigning av kvinna skulle betraktas som sakramentalt ogiltig eller endast jurisdiktionellt? För svensk opinion kan det förefalla ytterst främmande att katolska kyrkans hållning på kort och på längre sikt tillmättes en avgörande betydelse för Church of Englands beslut i kvinnoprästfrågan. Men det beror i så fall sannolikt på, att man underskattar de framsteg som gjorts i de officiella katolsk-anglikanska lärosamtalen. Konkreta steg till ett återställande av den kyrkliga enheten är inte längre en diffus framtidsvision. Och under denna utveckling har det inträffat en perspektivförskjutning i ekumeniken. Reunionen mellan anglikaner och metodister som efter lång förberedelse knappt avvisades av den anglikanska kyrkoledningen (främst lekfolket), förefaller nu helt ute ur bilden.

Fria kyrkor

Trots vad som ofta sägs om likheter i historia och kyrklig struktur mellan Svenska kyrkan och Church of England slås man i detta fall av det totalt annorlunda debattläget. Det universalkyrkliga argumentet har ju här spelat en underordnad roll, även om troskongregationens deklaration fick en viss uppmärksamhet. (Det har dock varit populärare att återge katolsk kritik av detta, ofta obegriplig utan tillgång till den kritiserade texten.) Men den stora skillnaden i förutsättningarna för diskussionen är dock en annan: frånvaron av hotet om statliga påtryckningar. Genom auktoritetsstrukturen och beslutsordningen i Church of England har alla varit hänvisade till att diskutera en kyrklig fråga, där för de flesta ordningar och opinioner i andra kyrkor varit mera relevanta än jämställdhetsargumenten från den allmänna samhällsdebatten. När man är överens om legitimitetsfrågan, kommer de sakliga argumenten naturligt att dominera över maktspråk, på båda sidor.

Givetvis måste ytterligare en skillnad nämnas: lekmannarepresentationen. När dess väljarunderlag är det aktiva kyrkfolket blir dess röst uppenbarligen en helt annan än om den bygger på kyrkokommunala val.

Lägg dock märke till att räknat i procent av de döpta i Svenska kyrkan resp. Church of England, är skillnaden i valdeltagande till kyrkofullmäktige resp. generalsynoden tämligen obetydlig (12-15 resp. 9-10%). I flera frågor har lekfolket visat sig kyrkligt mer konservativt än biskopar och präster. Ett förslag om att frånskilda under vissa villkor skulle få kyrklig vigsel tillstyrktes stort av biskopar och präster, men förkastades av lekfolket i generalsynoden.

Frågan om kvinnans tillträde till prästämbetet befinner sig i Finlands kyrka delvis i samma läge som i Church of England. Det förefaller sannolikt att den kyrkliga opinionen i frågan inte väsentligt skiljer sig från förhållandena i Svenska kyrkan. Av biskoparna som utnämnts av regeringen är sju av åtta förespråkare för en reform, medan den nödvändiga majoriteten bland präster och lekmän i kyrkomötet ännu inte uppnåtts. Några entydiga tecken på en ytterligare opinionssvängning som skulle ge den nödvändiga två tredjedels majoriteten förefaller inte föreligga. Den finländska diskussionen har också fått sin särprägel i förhållande till den svenska av att hotet om statligt ingripande inte föreligger, då avgörandet helt ligger inom kyrkomötets kompetens.

Statskyrklig incident i Norge

I Norge är det direkta statliga inflytandet över kyrkans ordning större än i Sverige. Den Norske kirke saknar egna organ motsvarande kyrkomötet och för biskopstillsättning finns endast ett slags nominationsrätt. Den som följer norsk kyrkodebatt möter en krisstämning snarare allvarligare än inom Svenska kyrkan. I Kirke og Kultur 1978:8 fanns en inträngande analys av polariseringstendenserna av Per Lonning. Denne kritiserade lika starkt kvinnoprästmotståndarna, som drar uppmärksamheten till sekundära frågor från den centrala kristna utmaningen, och de

moraliska relativisterna, som gått emot kyrkans ställningstagande i t ex abortfrågan, och som på sitt sätt svikit uppgiften att vara’ salt och ljus.

Konstigt eller typiskt är att den statskyrkliga cause celebre som inträffade i Norge strax före midsommar överhuvud inte omnämnts i svenska media. Tunsbergs stift skulle få ny biskop. Bispedommerådet lämnar tänkbara namn till regeringen. En lekmannaledamot nominerade den kände nytestamentlige exegeten Jacob Jervell, för norska förhållanden synnerligen radikal och liberal. När regeringen kungjorde sin avsikt att utnämna Jervell möttes det av protester från kyrkliga organisationer i Tunsbergs stift och från de flesta biskopar. I en presskonferens framträdde då statsminister Nordli och förklarade att statskyrkosystemet innebär, att det inte endast är regeringens rätt men dess plikt att utan hänsyn till kyrkliga opinionsyttringar till biskop utnämna den regeringen finner bäst. Statsministern tillade att hade någon kvinna varit nominerad, hade han med nöje utnämnt henne till biskop i Tunsbergs stift. Uttalandena uppfattades, föga förvånande, som arrogant maktspråk och de kyrkliga protesterna fick en omfattning, som nödgade Jervell att avsäga sig kandidaturen. Regeringen utnämnde sogneprest Andersen, vilken prompt förklarade att han inte ämnade ordinera kvinnor.

Det förefaller uppenbart att inte bara den inomkyrkliga polariseringen utan också motsättningarna om statskyrkosystemet skärpts i Norge. De inremisjonskretsar som länge funnit statskyrkosystemet vara en praktisk ram kring den ”egentliga” kristna verksamheten, förefaller mindre övertygade för det fall att utnämningspolitiken skulle ensidigt komma att gynna liberal kulturprotestantism. Å andra sidan finns tendenser till en starkare uppslutning kring statskyrkosystemet från den statliga teologiska fakulteten, vilken har lika många lärare som teologistuderande. Den fria Menighetsfakulteten dominerar helt prästutbildningen. (Statsfakultetens liberalitet har dock gränser: en katolik som sökte kyrkohistorieprofessuren förvägrades nyligen dispens från konfessionskravet.)

Legitimitet och legalitet

Något som helst stöd för uppfattningen att endast statlig inblandning och påtryckning skulle garantera kyrklig frid och enhet, står nog inte att finna utomlands. Allt tyder på raka motsatsen. Och det är ju knappast märkligt att för ett allmänt accepterande av förändringar krävs en konsensus om vilka organ som är legitima beslutsfattare i frågan. (Legitim är en term med vidare betydelse än endast legal.) Med den snart generella insikten om att statskyrkosystemet inte är förenligt med religionsfrihetsprincipen, kommer givetvis statliga ingrepp att förvärra motsättningar i sakfrågor med makt- och legitimitetskonflikter.

En lösning är givetvis den som också har företrädare på högsta nivå: att Svenska kyrkan efter eget fritt och demokratiskt val ställer sig under fortsatt statligt förmynderskap. Därmed skulle dess karaktär av offentlig myndighet för religionsvården befästas. Och då borde man väl slippa alla besvär med bibliska motiveringar och ekumeniska hänsyn.