Människan som sina handlingars herre

Om man bortser från Sylvester II, påve 999-1003, en för sin tid enastående matematiker, astronom och naturfilosof, och Johannes XXI, påve 1276-77, som i sin ungdom författat ett kompendium i logik som blev en så pyramidal succé att vissa delar därav fortfarande återklingade i de svenska gymnasierna in på 1900-talet, så har tills nu ingen filosof av facket innehaft Petri stol. Inte ens när Karol Wojtyla blev biskop (1958), ärkebiskop (1964) eller kardinal (1967) lämnade han sin lärostol i etik vid det katolska universitetet i Lublin. Han har också haft tid att utveckla ett rikt författarskap. I de båda huvudverken Kärlek och ansvar. en etisk studie (1960) och framför allt Person och handling (1969), av vilka den förra finns översatt till franska, italienska och spanska, har han framlagt huvuddragen i sin filosofiska uppfattning. (Påvens vetenskapliga produktion omfattar hittilldags något över 80 titlar.)

Utgångspunkten för Wojtylas filosofiska arbete är en analys av människans medvetande och handlingsliv. Han är förankrad i den aristotelisk-thomistiska traditionen men intresserad av att konfrontera denna med nya erfarenheter och tankeströmningar. I sin doktorsavhandling om begreppet tro hos den helige Johannes av Korset (död 1591) analyserar Wojtyla tron som teologisk dygd i dess yttringar i den kristna erfarenheten. Som tema för sin habilitationsavhandling i ämnet etik valde han den tyske filosofen Max Scheler (död 1928) och dennes fenomenologiska etik som potentiell grundval för en kristen etik. Resultatet utfaller negativt. Visserligen är Schelers s k materiala värdeetik (en värdeskala från det angenäma och det ädla till den intellektuella tillfredsställelsen och den absoluta religiösa kärleken) väsentligt rikare är den kantska formalismen (som reducerar moralens motiv till respekt för ett kategoriskt imperativ). Men enligt Wojtylas bedömning gör Scheler värdena till tänkta föremål för känslovärderingar och inte till eftersträvansvärda mål för mänskligt handlande. Enligt hans egen ”realistiska” och dynamiska uppfattning om personen är de etiska värdena gott och ont i första hand egenskaper hos mänskliga handlingar och därigenom sekundärt hos handlande personer. För Wojtyla är denna medvetet handlande person, som genom uppövandet av moraliska beteenden av positiv eller negativ art själv formar sin etiska profil, det som står i centrum för etiken. Han menar att den traditionella aristoteliska metafysiken med dess dynamiska spänningsfält mellan potentialitet och förverkligande är den enda filosofiska modell som lyckats utveckla användbara instrument för att uttrycka individens handlande som en utveckling till självförverkligande. Den nya tidens filosofi har alltifrån Descartes till fenomenologin på 1900-talet opererat bort handlingsbegreppet ur filosofin och reducerat denna till en spekulation över medvetandets innehåll.

I ljuset av dessa undersökningsresultat är det föga förvånande att Wojtyla i ”Kärlek och ansvar” inte längre tar sin utgångspunkt i den nyare filosofin utan i stället utvecklar sin thomistiska grundsyn utifrån sina erfarenheter som själasörjare och evangeliets principer. På grund av sin höga uppfattning av den mänskliga personen och människans plikt att fullkomna sina inneboende möjligheter till moralisk mognad under iakttagande av den rätta ordningen mellan de etiska värdena kommer han fram till samma slutsatser som Paulus VI i Humanae vitae.

Metodiskt syftar ”Kärlek och ansvar” till att visa, att det specifikt mänskliga kommer till uttryck först i den av ansvarstagande och kärlek präglade människan och hennes medvetna handlande. I det filosofiska huvudverket ”Person och handling” vänder Wojtyla på perspektivet. I stället för att som etiker påvisa att det mänskliga handlandets egenart först kommer till sin fulla rätt om den ses som en del av en personfilosofi skriver han här en filosofisk antropologi, som vill visa att personen endast blir synlig i sina handlingar. Här ger Wojtyla en högst originell analys av medvetandet. Han skiljer mellan ett ”attributivt” och ett ”substantivt” medvetande. Å ena sidan finns ett medvetet (attribut) handlande, å andra sidan det medvetande (substantiv) som vi har om våra handlingar, om världen och om vårt eget medvetande om detta. Detta substantiva medvetande är av två slag, dels upplevelse, dels återspegling. Återspeglingen får inte förväxlas med kunskapsakten: kunskapsakten är en handling av den handlande mänskliga personen. Endast människan som helhet, och inte bara medvetandet, taget för sig, kan vara handlande subjekt. Det är, enligt filosofen Wojtyla, den nyare filosofins grundläggande misstag att inte förstå detta.

I bokens tre övriga delar behandlas det mänskliga handlandet som uttryck för personens autonomi, personens integration av kropp och själ (en utvecklingsprocess), samt personens självförverkligande genom delaktighet i den mänskliga gemenskapen.

Betecknande nog fördrev Wojtyla tiden vid de utdragna omröstningarna under den konklav som skulle göra honom till påve med att läsa en vetenskaplig uppsats om marxistisk teori. På frågan från en kollega om han inte tyckte det vara ett helgerån att släpa med sig marxistisk litteratur till Sixtinska kapellet svarade han bara ”Mitt samvete är rent”.

Johannes Paulus II är alltså ingen ”världsfrämmande” filosof. Han har på thomistisk grundval strävat efter att utveckla en kreativ filosofi i medveten diskussion med andra filosofiska riktningar. I sina försök att sätta medvetandet i samband med handlingen är han ingalunda ensam. Praxis intar i våra dagar samma centrala plats i filosofin som en gång hos Aristoteles. Det är ett nyckelbegrepp i marxismen, den filosofi som inkarnerad i ett oböjligt politiskt system tvingat filosofen Wojtyla att ta ställning i praktiken och att reflekterat avlägga räkenskap för sin ståndpunkt som fackfilosof och som kyrkoledare. Det är en erfarenhet som han i sin nya ställning som påve förvisso inte har gjort förgäves.