Oremus – igår, idag, imorgon

Några önskemål inför arbetet på en ny bönbok
Några önskemål inför arbetet på en ny bönbok
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I juni 1978 sände katolska liturgiska nämnden ut ett förslag till ny bönbok för Stockholms stift på remiss till församlingarna. Man var angelägen om att förslaget skulle behandlas av representanter för så många olika grupper som möjligt. Remisstiden utgick enligt de första planerna i november, men har sedermera utsträckts till 1 januari 1979.

Förslaget är alltså tänkt som underlag för en bönbok, som skall ersätta den gamla Oremus, vars första upplaga utkom 1909 och vars nu gällande tredje upplaga stadfästes 1940 (oförändrat omtryck 1964). Det är ett känt faktum, att Oremus varit och är en kär följeslagare för många inom och utom den katolska kyrkans synliga gränser. Åtskilliga kan vittna om hur Oremus varit den första förmedlaren av katolskt andligt liv och att den genom sin enhetliga disposition och föredömliga klarhet inte bara ställt bönetexter till förfogande, utan också och framför allt (lex orandi lex credendi) initierat sina brukare i ett kristet beteende och en kristen världsbild som innesluter hela livet från vaggan till graven med såväl dess sublima som dess vardagsbanala händelser.

Måste då en sådan bönbok ersättas? Nej. Ingen instans i världen kan eller vill dekretera att något med stort andligt värde inte längre får brukas. Man får väl svara dem som motsätter sig införandet av en ny bönbok på samma sätt som dem som inte vill ha någon nyöversättning av bibeln: ingen förbjuder den som vill att fortsätta att bruka det gamla och beprövade. Man avskaffar inte det gamla för att man inför det nya.

Dock inser de flesta att man, när den gällande upplagan av Oremus nu tagit slut, inte kan nöja sig med ännu ett nytryck. Detta först och främst av språkliga skäl. Men viktigare är dock att åtskilliga delar av Oremus inte längre överensstämmer med kyrkans praxis. Ordningen för mässan, för sakramenten och andra förrättningar, kyrkoårets struktur och bibelläsningar är en annan nu än när Oremus kom till. Den s.k. sångmässan (som innebar att församlingen sjöng psalmer under det att den officierande prästen tyst reciterade missalets texter) har helt förlorat sitt existensberättigande, likaså seden att läsa privata böner ”simultant” med den officiella gudstjänsten. Redan denna innehållsliga aspekt torde innebära, att en försvarlig del av Oremus måste omredigeras för att överensstämma med nuvarande liturgiskt skick och bruk.

Därtill kommer en mer grannlaga och potentiellt konfliktladdad synpunkt, som måste vägas in. Andra accenter har satts i teologin, inte bara i teologernas teologi, utan även i läroämbetets. Förenklat kan saken uttryckas så, att påskens mysterium återfått något av den centrala ställning som det intog åtminstone fram till 1100-talet. Maria och övriga helgon har på ett mera organiskt sätt inordnats i kyrkans gemenskap. Man har strävat att förankra spiritualiteten, det andliga livet, i den medmänskliga och den kyrkliga gemenskapen.

Parallellt med dessa teologiska linjer, fast i motsatt riktning, löper en sekulariseringsprocess inom och utom kyrkan. Man frestas till antagandet att de värden som man nu medvetet utbildar teorier om är på väg att försvinna i samma mån som man får större begreppslig klarhet om dem. Samtidigt som vi tror oss veta allt om påskmysteriet, försvinner känslan för Guds närvaro och försyn i världen. När man nu äntligen vet helgonens verkliga plats i frälsningshistorien, anropas inte längre deras hjälp. När man utreder frågan om kristen frälsning och mänskligt framsteg, känner allt färre människor kravet på sig att förena dessa båda dimensioner (ora et labora).

I detta perspektiv kunde man mycket väl föreställa sig den paradoxala möjligheten av en ”vetenskaplig” bönbok grundad på omfattande enkäter om folks andliga preferenser, där varje rad vore statistiskt motiverad, varje bön stilistiskt granskad och befunnen oförvitlig av Språkvårdsnämnden och slutprodukten i sin helhet och alla sina enskildheter stadfäst och gillad av ett antal kommittéer med solid representation av samtliga sociologiskt registrerbara intressegrupper. En bönbok som sedan skulle visa sig komplett oduglig i det levande livet, därför att den inte byggde på någon levande människas erfarenheter. En skrivbordsprodukt, eller ännu värre, en sammanträdesprodukt.

Erfarenhet av sanningen

Men ämnet är för allvarligt för att man skall avfärda det med ironins hjälp. Sekulariseringsprocessen innebär nämligen inte alls något minskat intresse för andliga ting; man kan på goda grunder anta det motsatta förhållandet. En sak tycks kunna sägas med säkerhet: i samma mån som kristenhetens talesmän (och – kvinnor) börjat sväva på målet i tro att därigenom tillfredsställa flera potentiella adressater för sitt budskap eller, i förekommande fall, på grund av egen osäkerhet om hållfastheten i sin egen barnatro, i alldeles samma utsträckning har dessa tilltänkta mottagare med likgiltighet eller avsmak vänt sig åt annat håll, kanske bara inåt, för att söka ledning i de fundamentala andliga frågor som är mänsklighetens eviga följeslagare. I våra dagar förslår det visserligen inte att hänvisa till auktoriteter, i synnerhet inte beträffande de osynliga tingen, men ännu mindre upprättar man en kommunikation genom ett hjälplöst eller inställsamt ”rätta-mig-om-jag-har-fel”. Det enda som duger är en egen, självförvärvad, självprövad och beprövad andlig erfarenhet hos den som ger sig ut för att vara läromästare i dessa ting. Det gäller profeter och predikanter. Det gäller också officiella kyrkodokument: den personliga erfarenheten måste lysa igenom, om orden skall verka trovärdiga (om man än en gång vågar ta detta mycket missbrukade ord i sin mun; här är det åtminstone på sin plats.)

En bönbok är i eminent grad ett officiellt kyrkligt dokument. Den skall vara en skola i bönen, men härigenom fungerar den också som katekes, alldeles avgjort – mycket mera verksamt än de böcker som kallas så. Detta kräver att varje bön skall vara vägd på guldvåg och inte bara något som under vissa omständigheter har förutsättningar att tilltala en viss kategori av människor. En bönbok idag måste vara klar: både klart disponerad och otvetydig i sina ordalag. Den måste bäras av en övertygelse om trons bärkraft och inre konsistens – med andra ord om dess sanning -, den måste lysa av en viss enkelhet och djärvhet i sina anspråk, något som inte är det samma som triumfalism utan uttryck för en erfarenhet som vädjar till den oerfarne att söka göra samma erfarenhet. Den skall vara en inbjudan till att vidga perspektivet, att lämna det småskuret egennyttiga för att kasta sig i Guds famn och erbjuda honom vad man själv är och äger. Den skall kasta ljus över livets svåra situationer; den skall ge ord åt glädjen, när allting tycks lätt och självklart. Den skall visa på hur vardagliga och allmänmänskliga situationer kan bli vägar till Gud. Den skall inte bara förmedla riktiga tankar, den skall förlösa vår längtan, ångest, glädje, otillfredsställelse, och så vidare, till förhållningssätt, attityder av tro, hopp och kärlek. Den skall övertyga oss om att Guds försyn omfattar också det minsta och att det ingenting finns som inte slutligen förklaras i påskens ljus.

Förslaget

Att omarbeta en bönbok är med andra ord inte gjort i en handvändning. Det räcker alltså inte med god teologi och säker stilkänsla. En personlig erfarenhet måste kunna utlyssnas i varje ord. Detta utesluter att en ny bönbok endast blir en samlingspärm för ett stort antal vackra, tänkvärda och i bästa fall upprepningståliga texter.

Här är inte platsen att recensera det utsända förslaget till ny bönbok för Stockholms stift, eftersom de flesta av Signums läsare inte torde ha tillgång till det. Här skall, endast uttryckas några önskemål inför den förestående revisionen på grundval av det ovan sagda.

En kortfattad översikt till läsarens orientering: förslaget är uppdelat i två huvuddelar, en allmän och en liturgisk. Den allmänna avdelningen är i första hand avsedd för enskilt bruk, även om den innehåller åtskilliga moment som också kan användas för offentligt gudstjänstbruk. Den har fem sektioner: Dagliga böner, Böner för veckans dagar, Kyrkoåret, Böner vid skilda tillfällen, I de heligas gemenskap, samt Välsignelse- och bordsböner. Den liturgiska delen innehåller mässans fasta delar, och de viktigaste momenten ur sakramentsliturgin (dop, bekräftelse, bikt inklusive biktspegel och ordning för botandakt, de sjukas smörjelse och sista vägkost, vigsel och vigningar) samt ordning för jordfästning och upptagningen i kyrkans fulla gemenskap.

Här skall inte behandlas den liturgiska delen, eftersom denna så gott som uteslutande är bunden till officiella förlagor och därmed har sin givna form. Man kan hysa sina tvivel på det lämpliga i att alls ändra på den nu gällande, provisoriska översättningen av mässliturgin, när den nya översättningen av Nya testamentet samt revisionen av Svenska kyrkans huvudgudstjänst (inklusive åtskilliga med den katolska mässan gemensamma texter) ännu är i stöpsleven. Men kritiken av nu gällande ordning och föreslagen nyordning kan i stort sett bara gälla språkliga frågor, och saken lämnas här därhän.

Vi riktar därför uppmärksamheten på den ”allmänna” delen, som alltså är ett förslag till bönbok i det ordets vanliga mening. Det är vår uppfattning att man skulle vinna på att göra en strängare skillnad mellan de partier, som endast är avsedda för enskilt bruk och sådana böner, som skall användas vid offentlig gudstjänst. Det synes lämpligt, att den senare typen av texter samlas till en (preliminär) handbok för stiftets bruk utan att den tills vidare ges någon mer ambitiös typografisk utstyrsel. Här kunde sakramenten, förrättningarna och andakterna samlas tillsammans med formulär för prästerliga välsignelser och liknande. Man finge då vad som traditionellt kallas ett rituale eller manuale, lämpligen i ett pärmutförande, som kunde revideras löpande och kompletteras av den enskilde prästen. Frågan om ett officiellt stiftstryck av dessa liturgiska texter kunde då ställas på framtiden.

En väsentligt mer angelägen fråga, som kräver snar lösning, är hur man skall förfara med den egentliga bönboken för enskilt bruk. Följande punkter är enligt vår mening värda att framhållas.

Några önskemål

Den skall innehålla alla viktigare beprövade traditionella böner. Detta krav ställs inte bara med tanke på den äldre generationen. Vi lever numera i en miljö som systematiskt försvårar möjligheterna till inre samling och därmed bön. Härigenom har familjens gemensamma bön så gott som försvunnit, och all formell bön har kommit att förläggas till kyrkolokalen. Det ingår alltså inte längre i allmänbildningen, så att säga, att kunna de vanligaste kristna bönerna utantill, och därför måste en ny bönbok börja med att lägga denna grund på precis samma sätt som bönböcker gjort i alla tider. Sannolikt måste man numera vara mera explicit. Därför är korta teologiska notiser (i fin stil) på sin plats. Förutom korstecknet, Fader vår, trosbekännelsen, de teologiska dygderna och doxologin bör man också ha med korta allmängiltiga böner för de döda, anvisningar om Angelus och Rosenkransen, ”den goda meningen” och den andliga kometunionen. Knapphet och klarhet bör alltid eftersträvas.

Den skall täcka alla väsentliga aspekter av tron. Våra dagliga rutiner är uppsplittrade på tusentals delmoment som motverkar behovet av koncentration. Tiden är dyrbar, och vi vill och måste snabbt hitta igen det vi väntar oss. Bönboken skall fungera som ett kompendium i tron, kanske det enda som står till buds för dem som inte har lust eller krafter att inhämta teologisk allmänbildning via böcker (och det torde vara de allra flesta). I bönboken bör man kunna återfinna knapphändiga sammanfattningar av den katolska läran om Treenigheten, skapelsen, återlösningen, den helige Ande, livet i kyrkan, nådens verkan, dödens mysterium, de heligas gemenskap, de yttersta tingen, för att nämna några av de viktigaste punkterna. Här bör också katoliker och utanförstående kunna finna korta och precisa uppgifter om sådana vanligen missförstådda ting som helgonkult och avlat. Om man av strävan efter ekumeniskt samförstånd helst vill sopa sådana ämnen under mattan, bidrar man bara till ökade missförstånd och språkförbistring. Naturligtvis skall alla dessa teman uttryckas i korta och precisa böner. Varje ord skall hålla måttet vid en teologisk granskning.

Den skall täcka alla väsentliga mänskliga livssituationer. Om kravet på ett allsidigt återgivande av det ”utifrån” kommande budskapet är oeftergivligt, så gäller detta lika mycket beträffande människans ofrivilliga eller fritt valda situationer i livet. Härmed avser vi allt ifrån den alldagliga belägenheten att man på morgonen blir medveten om sitt ansvar och ställer dagen i ett större sammanhang, att man påbörjar sitt arbete och helgar det till Guds ära, att man tackar för maten och övriga livsnödvändiga gåvor (att man alltså fostrar sig själv till en ”eukaristisk”, en tack-sägande hållning) ända till situationer av mer enstaka och avgörande karaktär inför milstolpar i livet som skolgång, pubertet, militärtjänstgöring, yrkesval, äktenskap, vid barns ankomst, vid mottagandet av olika sakrament, när man blir ensam, vid pensionsålderns inträdande, vid sjukdom, vid dödsfall och i den egna dödens närhet. Alla dessa situationer kan och skall formas till bön, de kan alla helgas. Här måste en modern bönbok visa större fantasi och förutseende än den gamla traditionella devotionslitteraturens förutsättningar i ett statiskt agrart eller borgerligt ståndssamhälle gav utrymme för. Denna aspekt av bönboken måste göra rättvisa åt situationer som man tidigare inte tänkt, på i dessa sammanhang: fritiden, den utbredda ensamheten, arbetslösheten, turismen, familjelivets svårigheter, ansvaret i trafiken, ansvaret i politiken, solidaritet med andra grupper i samhället. Gamla kristna bruk som fasta och meditation har fått oväntad ny aktualitet. Där äldre bönböcker talade om allmosan måste en bönbok i våra dagar peka på den personliga insatsen som är nödvändig utöver det allmännas sociala service. Där äldre bönböcker talade om plikter mot husbönder och tjänstefolk måste en bönbok idag ha något att säga om det personliga ansvaret för familjen, för barnen och för de gamla. Inga pekpinnar får sticka fram: bön är aldrig en läxa som skall läras, bön är ett sätt att få kraft att göra det självklara.

Den skall underlätta inövningen i en kristen livstil. Detta krav innesluts egentligen i vad som redan sagts. Bönboken skall innehålla sådant som gör det möjligt att integrera och interiorisera det ”utifrån” kommande budskapet, det transcendenta erbjudandet om att leva ett liv med inriktning mot Gud, en Gud som står över och utanför gränserna för vad denna värld kan erbjuda, med de konkreta situationer som de enskilda människorna står i. Att leva som kristen, det är samtidigt en gåva och en uppgift. Den uppgiften åvilar oss under hela livet, och den omfattar alla sidor av vår person med dess naturliga förutsättningar. Att leva som kristen, det är vidare, enligt katolsk syn, att leva i kyrkan. Nya mönster i boendet (väldiga förortsområden och villasamhällen med långa avstånd mellan bostad och arbetsplats/centralort) och i användningen av tiden (femdagarsvecka, längre semester, oregelbundna arbetstider) motverkar kyrkseden i stegrad takt. I Sverige ställer diasporasituationens väldiga geografiska avstånd och miljötryck alldeles särskilda krav på enskilda och familjer. Bönboken måste vara en hjälp att leva i kyrkans gemenskap trots att man ofta måste avstå från den konkreta kyrkobyggnadens gemenskap. Den måste erbjuda en möjlighet att på egen hand följa med i kyrkans liturgi och kyrkoåret. Den bör antyda ordningen för tidegärdens morgon- och aftonböner. Utan större typografiska olägenheter kan den (i ett bihang) ange de bibeltexter som läses i mässan. Den bör med korta introduktioner och böner markera de olika kyrkoårstidernas speciella karaktär. Begreppet ”andlig kommunion” blir i detta sammanhang särskilt angeläget och får en djupare mening än förr.

Den skall ha en enhetlig konception. Låt oss flytta blickpunkten från innehåll till form. En funktionell bönbok tillhör en särskild litterär genre. Den är inte en meditationsbok, som mer lösligt erbjuder material från olika håll, som kan tjäna som underlag för andlig betraktelse.

Den är inte en diktsamling, en psalmbok eller en sångbok. Den skall inte utgöra ett lapptäcke av olika tankemönster och språkstilar. Här gäller i hög grad vad som redan sagts ovan: varje ord skall hålla måttet vid en närmare granskning, varje uttryck skall kunna utsägas med lika stort allvar och eftertryck. Man måste kunna vara ärlig när man tar en viss bön, som enligt sin rubrik är tillämplig på ens egen situation, i sin mun. Detta innebär inte alls att bönerna inte får innehålla stötestenar, som tvingar till eftertanke och självrannsakan; det är just det som är en av dess funktioner. Men den får inte heller vara en tummelplats för diverse olikartade, mer eller mindre situationsbetingade teologiska eller litterära egenheter, efemära uttryck eller tankar som efter tio år låter hopplöst antikverade och ”ute”, stilistiska grepp som ironier och avancerade metaforer, som kräver en viss litterär erfarenheter för att kunna begripas på rätt sätt. Bönbokens redaktör bör med fast hand redigera stoffet och se till att accenterna faller på rätt plats. Man bör vara sparsam med citat från namngivna författare: bättre är oftast att parafrasera, eller att rycka ut den absolut väsentliga formuleringen i t.ex. en text från en kyrkofader.

Varje text, som uppges vara av en viss författare, skall naturligtvis vara en korrekt och inte en efter nutida smak ”förbättrad” version. Varje bönetext skall göra samma intryck av att vara ett avslutat helt, och inte bara ett citat ur ett större sammanhang.

Den bör ges en tilltalande typografisk utformning. Genom den estetiska utformningen visar man vilket värde man tillmäter något som man anser väsentligt. Med ”tilltalande” har vi uteslutit det påkostat vräkiga, ett alternativ som väl torde vara uteslutet också av rent ekonomiska skäl. En ny bönbok bör vara präglad av samma kvaliteter som konciliet uppställde som liturgins adelsmärke: en ”nobel enkelhet”. Allt talar också för att man låter en härtill skickad konstnär (man tänker i sammanhanget genast på Kaj Beckman) bidra till utsmyckningen. På det sättet kunde bönboken bli en ständig personlig följeslagare och – som en gång les livres d’heures – ett uttryck för något som man inte kan kalla med ett bättre ord än kärlek.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Några önskemål inför arbetet på en ny bönbok
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I juni 1978 sände katolska liturgiska nämnden ut ett förslag till ny bönbok för Stockholms stift på remiss till församlingarna. Man var angelägen om att förslaget skulle behandlas av representanter för så många olika grupper som möjligt. Remisstiden utgick enligt de första planerna i november, men har sedermera utsträckts till 1 januari 1979.

Förslaget är alltså tänkt som underlag för en bönbok, som skall ersätta den gamla Oremus, vars första upplaga utkom 1909 och vars nu gällande tredje upplaga stadfästes 1940 (oförändrat omtryck 1964). Det är ett känt faktum, att Oremus varit och är en kär följeslagare för många inom och utom den katolska kyrkans synliga gränser. Åtskilliga kan vittna om hur Oremus varit den första förmedlaren av katolskt andligt liv och att den genom sin enhetliga disposition och föredömliga klarhet inte bara ställt bönetexter till förfogande, utan också och framför allt (lex orandi lex credendi) initierat sina brukare i ett kristet beteende och en kristen världsbild som innesluter hela livet från vaggan till graven med såväl dess sublima som dess vardagsbanala händelser.

Måste då en sådan bönbok ersättas? Nej. Ingen instans i världen kan eller vill dekretera att något med stort andligt värde inte längre får brukas. Man får väl svara dem som motsätter sig införandet av en ny bönbok på samma sätt som dem som inte vill ha någon nyöversättning av bibeln: ingen förbjuder den som vill att fortsätta att bruka det gamla och beprövade. Man avskaffar inte det gamla för att man inför det nya.

Dock inser de flesta att man, när den gällande upplagan av Oremus nu tagit slut, inte kan nöja sig med ännu ett nytryck. Detta först och främst av språkliga skäl. Men viktigare är dock att åtskilliga delar av Oremus inte längre överensstämmer med kyrkans praxis. Ordningen för mässan, för sakramenten och andra förrättningar, kyrkoårets struktur och bibelläsningar är en annan nu än när Oremus kom till. Den s.k. sångmässan (som innebar att församlingen sjöng psalmer under det att den officierande prästen tyst reciterade missalets texter) har helt förlorat sitt existensberättigande, likaså seden att läsa privata böner ”simultant” med den officiella gudstjänsten. Redan denna innehållsliga aspekt torde innebära, att en försvarlig del av Oremus måste omredigeras för att överensstämma med nuvarande liturgiskt skick och bruk.

Därtill kommer en mer grannlaga och potentiellt konfliktladdad synpunkt, som måste vägas in. Andra accenter har satts i teologin, inte bara i teologernas teologi, utan även i läroämbetets. Förenklat kan saken uttryckas så, att påskens mysterium återfått något av den centrala ställning som det intog åtminstone fram till 1100-talet. Maria och övriga helgon har på ett mera organiskt sätt inordnats i kyrkans gemenskap. Man har strävat att förankra spiritualiteten, det andliga livet, i den medmänskliga och den kyrkliga gemenskapen.

Parallellt med dessa teologiska linjer, fast i motsatt riktning, löper en sekulariseringsprocess inom och utom kyrkan. Man frestas till antagandet att de värden som man nu medvetet utbildar teorier om är på väg att försvinna i samma mån som man får större begreppslig klarhet om dem. Samtidigt som vi tror oss veta allt om påskmysteriet, försvinner känslan för Guds närvaro och försyn i världen. När man nu äntligen vet helgonens verkliga plats i frälsningshistorien, anropas inte längre deras hjälp. När man utreder frågan om kristen frälsning och mänskligt framsteg, känner allt färre människor kravet på sig att förena dessa båda dimensioner (ora et labora).

I detta perspektiv kunde man mycket väl föreställa sig den paradoxala möjligheten av en ”vetenskaplig” bönbok grundad på omfattande enkäter om folks andliga preferenser, där varje rad vore statistiskt motiverad, varje bön stilistiskt granskad och befunnen oförvitlig av Språkvårdsnämnden och slutprodukten i sin helhet och alla sina enskildheter stadfäst och gillad av ett antal kommittéer med solid representation av samtliga sociologiskt registrerbara intressegrupper. En bönbok som sedan skulle visa sig komplett oduglig i det levande livet, därför att den inte byggde på någon levande människas erfarenheter. En skrivbordsprodukt, eller ännu värre, en sammanträdesprodukt.

Erfarenhet av sanningen

Men ämnet är för allvarligt för att man skall avfärda det med ironins hjälp. Sekulariseringsprocessen innebär nämligen inte alls något minskat intresse för andliga ting; man kan på goda grunder anta det motsatta förhållandet. En sak tycks kunna sägas med säkerhet: i samma mån som kristenhetens talesmän (och – kvinnor) börjat sväva på målet i tro att därigenom tillfredsställa flera potentiella adressater för sitt budskap eller, i förekommande fall, på grund av egen osäkerhet om hållfastheten i sin egen barnatro, i alldeles samma utsträckning har dessa tilltänkta mottagare med likgiltighet eller avsmak vänt sig åt annat håll, kanske bara inåt, för att söka ledning i de fundamentala andliga frågor som är mänsklighetens eviga följeslagare. I våra dagar förslår det visserligen inte att hänvisa till auktoriteter, i synnerhet inte beträffande de osynliga tingen, men ännu mindre upprättar man en kommunikation genom ett hjälplöst eller inställsamt ”rätta-mig-om-jag-har-fel”. Det enda som duger är en egen, självförvärvad, självprövad och beprövad andlig erfarenhet hos den som ger sig ut för att vara läromästare i dessa ting. Det gäller profeter och predikanter. Det gäller också officiella kyrkodokument: den personliga erfarenheten måste lysa igenom, om orden skall verka trovärdiga (om man än en gång vågar ta detta mycket missbrukade ord i sin mun; här är det åtminstone på sin plats.)

En bönbok är i eminent grad ett officiellt kyrkligt dokument. Den skall vara en skola i bönen, men härigenom fungerar den också som katekes, alldeles avgjort – mycket mera verksamt än de böcker som kallas så. Detta kräver att varje bön skall vara vägd på guldvåg och inte bara något som under vissa omständigheter har förutsättningar att tilltala en viss kategori av människor. En bönbok idag måste vara klar: både klart disponerad och otvetydig i sina ordalag. Den måste bäras av en övertygelse om trons bärkraft och inre konsistens – med andra ord om dess sanning -, den måste lysa av en viss enkelhet och djärvhet i sina anspråk, något som inte är det samma som triumfalism utan uttryck för en erfarenhet som vädjar till den oerfarne att söka göra samma erfarenhet. Den skall vara en inbjudan till att vidga perspektivet, att lämna det småskuret egennyttiga för att kasta sig i Guds famn och erbjuda honom vad man själv är och äger. Den skall kasta ljus över livets svåra situationer; den skall ge ord åt glädjen, när allting tycks lätt och självklart. Den skall visa på hur vardagliga och allmänmänskliga situationer kan bli vägar till Gud. Den skall inte bara förmedla riktiga tankar, den skall förlösa vår längtan, ångest, glädje, otillfredsställelse, och så vidare, till förhållningssätt, attityder av tro, hopp och kärlek. Den skall övertyga oss om att Guds försyn omfattar också det minsta och att det ingenting finns som inte slutligen förklaras i påskens ljus.

Förslaget

Att omarbeta en bönbok är med andra ord inte gjort i en handvändning. Det räcker alltså inte med god teologi och säker stilkänsla. En personlig erfarenhet måste kunna utlyssnas i varje ord. Detta utesluter att en ny bönbok endast blir en samlingspärm för ett stort antal vackra, tänkvärda och i bästa fall upprepningståliga texter.

Här är inte platsen att recensera det utsända förslaget till ny bönbok för Stockholms stift, eftersom de flesta av Signums läsare inte torde ha tillgång till det. Här skall, endast uttryckas några önskemål inför den förestående revisionen på grundval av det ovan sagda.

En kortfattad översikt till läsarens orientering: förslaget är uppdelat i två huvuddelar, en allmän och en liturgisk. Den allmänna avdelningen är i första hand avsedd för enskilt bruk, även om den innehåller åtskilliga moment som också kan användas för offentligt gudstjänstbruk. Den har fem sektioner: Dagliga böner, Böner för veckans dagar, Kyrkoåret, Böner vid skilda tillfällen, I de heligas gemenskap, samt Välsignelse- och bordsböner. Den liturgiska delen innehåller mässans fasta delar, och de viktigaste momenten ur sakramentsliturgin (dop, bekräftelse, bikt inklusive biktspegel och ordning för botandakt, de sjukas smörjelse och sista vägkost, vigsel och vigningar) samt ordning för jordfästning och upptagningen i kyrkans fulla gemenskap.

Här skall inte behandlas den liturgiska delen, eftersom denna så gott som uteslutande är bunden till officiella förlagor och därmed har sin givna form. Man kan hysa sina tvivel på det lämpliga i att alls ändra på den nu gällande, provisoriska översättningen av mässliturgin, när den nya översättningen av Nya testamentet samt revisionen av Svenska kyrkans huvudgudstjänst (inklusive åtskilliga med den katolska mässan gemensamma texter) ännu är i stöpsleven. Men kritiken av nu gällande ordning och föreslagen nyordning kan i stort sett bara gälla språkliga frågor, och saken lämnas här därhän.

Vi riktar därför uppmärksamheten på den ”allmänna” delen, som alltså är ett förslag till bönbok i det ordets vanliga mening. Det är vår uppfattning att man skulle vinna på att göra en strängare skillnad mellan de partier, som endast är avsedda för enskilt bruk och sådana böner, som skall användas vid offentlig gudstjänst. Det synes lämpligt, att den senare typen av texter samlas till en (preliminär) handbok för stiftets bruk utan att den tills vidare ges någon mer ambitiös typografisk utstyrsel. Här kunde sakramenten, förrättningarna och andakterna samlas tillsammans med formulär för prästerliga välsignelser och liknande. Man finge då vad som traditionellt kallas ett rituale eller manuale, lämpligen i ett pärmutförande, som kunde revideras löpande och kompletteras av den enskilde prästen. Frågan om ett officiellt stiftstryck av dessa liturgiska texter kunde då ställas på framtiden.

En väsentligt mer angelägen fråga, som kräver snar lösning, är hur man skall förfara med den egentliga bönboken för enskilt bruk. Följande punkter är enligt vår mening värda att framhållas.

Några önskemål

Den skall innehålla alla viktigare beprövade traditionella böner. Detta krav ställs inte bara med tanke på den äldre generationen. Vi lever numera i en miljö som systematiskt försvårar möjligheterna till inre samling och därmed bön. Härigenom har familjens gemensamma bön så gott som försvunnit, och all formell bön har kommit att förläggas till kyrkolokalen. Det ingår alltså inte längre i allmänbildningen, så att säga, att kunna de vanligaste kristna bönerna utantill, och därför måste en ny bönbok börja med att lägga denna grund på precis samma sätt som bönböcker gjort i alla tider. Sannolikt måste man numera vara mera explicit. Därför är korta teologiska notiser (i fin stil) på sin plats. Förutom korstecknet, Fader vår, trosbekännelsen, de teologiska dygderna och doxologin bör man också ha med korta allmängiltiga böner för de döda, anvisningar om Angelus och Rosenkransen, ”den goda meningen” och den andliga kometunionen. Knapphet och klarhet bör alltid eftersträvas.

Den skall täcka alla väsentliga aspekter av tron. Våra dagliga rutiner är uppsplittrade på tusentals delmoment som motverkar behovet av koncentration. Tiden är dyrbar, och vi vill och måste snabbt hitta igen det vi väntar oss. Bönboken skall fungera som ett kompendium i tron, kanske det enda som står till buds för dem som inte har lust eller krafter att inhämta teologisk allmänbildning via böcker (och det torde vara de allra flesta). I bönboken bör man kunna återfinna knapphändiga sammanfattningar av den katolska läran om Treenigheten, skapelsen, återlösningen, den helige Ande, livet i kyrkan, nådens verkan, dödens mysterium, de heligas gemenskap, de yttersta tingen, för att nämna några av de viktigaste punkterna. Här bör också katoliker och utanförstående kunna finna korta och precisa uppgifter om sådana vanligen missförstådda ting som helgonkult och avlat. Om man av strävan efter ekumeniskt samförstånd helst vill sopa sådana ämnen under mattan, bidrar man bara till ökade missförstånd och språkförbistring. Naturligtvis skall alla dessa teman uttryckas i korta och precisa böner. Varje ord skall hålla måttet vid en teologisk granskning.

Den skall täcka alla väsentliga mänskliga livssituationer. Om kravet på ett allsidigt återgivande av det ”utifrån” kommande budskapet är oeftergivligt, så gäller detta lika mycket beträffande människans ofrivilliga eller fritt valda situationer i livet. Härmed avser vi allt ifrån den alldagliga belägenheten att man på morgonen blir medveten om sitt ansvar och ställer dagen i ett större sammanhang, att man påbörjar sitt arbete och helgar det till Guds ära, att man tackar för maten och övriga livsnödvändiga gåvor (att man alltså fostrar sig själv till en ”eukaristisk”, en tack-sägande hållning) ända till situationer av mer enstaka och avgörande karaktär inför milstolpar i livet som skolgång, pubertet, militärtjänstgöring, yrkesval, äktenskap, vid barns ankomst, vid mottagandet av olika sakrament, när man blir ensam, vid pensionsålderns inträdande, vid sjukdom, vid dödsfall och i den egna dödens närhet. Alla dessa situationer kan och skall formas till bön, de kan alla helgas. Här måste en modern bönbok visa större fantasi och förutseende än den gamla traditionella devotionslitteraturens förutsättningar i ett statiskt agrart eller borgerligt ståndssamhälle gav utrymme för. Denna aspekt av bönboken måste göra rättvisa åt situationer som man tidigare inte tänkt, på i dessa sammanhang: fritiden, den utbredda ensamheten, arbetslösheten, turismen, familjelivets svårigheter, ansvaret i trafiken, ansvaret i politiken, solidaritet med andra grupper i samhället. Gamla kristna bruk som fasta och meditation har fått oväntad ny aktualitet. Där äldre bönböcker talade om allmosan måste en bönbok i våra dagar peka på den personliga insatsen som är nödvändig utöver det allmännas sociala service. Där äldre bönböcker talade om plikter mot husbönder och tjänstefolk måste en bönbok idag ha något att säga om det personliga ansvaret för familjen, för barnen och för de gamla. Inga pekpinnar får sticka fram: bön är aldrig en läxa som skall läras, bön är ett sätt att få kraft att göra det självklara.

Den skall underlätta inövningen i en kristen livstil. Detta krav innesluts egentligen i vad som redan sagts. Bönboken skall innehålla sådant som gör det möjligt att integrera och interiorisera det ”utifrån” kommande budskapet, det transcendenta erbjudandet om att leva ett liv med inriktning mot Gud, en Gud som står över och utanför gränserna för vad denna värld kan erbjuda, med de konkreta situationer som de enskilda människorna står i. Att leva som kristen, det är samtidigt en gåva och en uppgift. Den uppgiften åvilar oss under hela livet, och den omfattar alla sidor av vår person med dess naturliga förutsättningar. Att leva som kristen, det är vidare, enligt katolsk syn, att leva i kyrkan. Nya mönster i boendet (väldiga förortsområden och villasamhällen med långa avstånd mellan bostad och arbetsplats/centralort) och i användningen av tiden (femdagarsvecka, längre semester, oregelbundna arbetstider) motverkar kyrkseden i stegrad takt. I Sverige ställer diasporasituationens väldiga geografiska avstånd och miljötryck alldeles särskilda krav på enskilda och familjer. Bönboken måste vara en hjälp att leva i kyrkans gemenskap trots att man ofta måste avstå från den konkreta kyrkobyggnadens gemenskap. Den måste erbjuda en möjlighet att på egen hand följa med i kyrkans liturgi och kyrkoåret. Den bör antyda ordningen för tidegärdens morgon- och aftonböner. Utan större typografiska olägenheter kan den (i ett bihang) ange de bibeltexter som läses i mässan. Den bör med korta introduktioner och böner markera de olika kyrkoårstidernas speciella karaktär. Begreppet ”andlig kommunion” blir i detta sammanhang särskilt angeläget och får en djupare mening än förr.

Den skall ha en enhetlig konception. Låt oss flytta blickpunkten från innehåll till form. En funktionell bönbok tillhör en särskild litterär genre. Den är inte en meditationsbok, som mer lösligt erbjuder material från olika håll, som kan tjäna som underlag för andlig betraktelse.

Den är inte en diktsamling, en psalmbok eller en sångbok. Den skall inte utgöra ett lapptäcke av olika tankemönster och språkstilar. Här gäller i hög grad vad som redan sagts ovan: varje ord skall hålla måttet vid en närmare granskning, varje uttryck skall kunna utsägas med lika stort allvar och eftertryck. Man måste kunna vara ärlig när man tar en viss bön, som enligt sin rubrik är tillämplig på ens egen situation, i sin mun. Detta innebär inte alls att bönerna inte får innehålla stötestenar, som tvingar till eftertanke och självrannsakan; det är just det som är en av dess funktioner. Men den får inte heller vara en tummelplats för diverse olikartade, mer eller mindre situationsbetingade teologiska eller litterära egenheter, efemära uttryck eller tankar som efter tio år låter hopplöst antikverade och ”ute”, stilistiska grepp som ironier och avancerade metaforer, som kräver en viss litterär erfarenheter för att kunna begripas på rätt sätt. Bönbokens redaktör bör med fast hand redigera stoffet och se till att accenterna faller på rätt plats. Man bör vara sparsam med citat från namngivna författare: bättre är oftast att parafrasera, eller att rycka ut den absolut väsentliga formuleringen i t.ex. en text från en kyrkofader.

Varje text, som uppges vara av en viss författare, skall naturligtvis vara en korrekt och inte en efter nutida smak ”förbättrad” version. Varje bönetext skall göra samma intryck av att vara ett avslutat helt, och inte bara ett citat ur ett större sammanhang.

Den bör ges en tilltalande typografisk utformning. Genom den estetiska utformningen visar man vilket värde man tillmäter något som man anser väsentligt. Med ”tilltalande” har vi uteslutit det påkostat vräkiga, ett alternativ som väl torde vara uteslutet också av rent ekonomiska skäl. En ny bönbok bör vara präglad av samma kvaliteter som konciliet uppställde som liturgins adelsmärke: en ”nobel enkelhet”. Allt talar också för att man låter en härtill skickad konstnär (man tänker i sammanhanget genast på Kaj Beckman) bidra till utsmyckningen. På det sättet kunde bönboken bli en ständig personlig följeslagare och – som en gång les livres d’heures – ett uttryck för något som man inte kan kalla med ett bättre ord än kärlek.