Parapsykologin ett nytt forskningsfält

När vi hör ordet ”parapsykologi” tänker vi antagligen på fjärrskåderi och klarsyn, på telepati, bordsdans eller för att nämna några konkreta exempel från de senaste åren, på Uri Geller eller kanske på Jean-Pierre Girard och på böjda skedar. Parapsykologin definierar sig som en vetenskap, som sysslar med att studera och ge förklaringar på av det mänskliga psyket betingade händelser av ovanligt slag och vilka ej kan förklaras med hjälp av den vanliga forskningen. Denna definition på ordet parapsykologi är rätt grov och kräver utveckling och förklaring. Men definitionen anger likväl vad som är parapsykologins mycket vidsträckta arbetsfält. Parapsykologin täcker sålunda – vilket framgår av definitionen – ett större verksamhetsfält än man vanligen brukar räkna med. Vi får sålunda också finna oss i att även de extraordinära fenomen, som i de flesta religioner tillmäts betydelse, räknas till parapsykologins arbetsområde. Hit räknas mirakler, profetior och visioner. Likaså studeras trolldom och ockulta ting. Det som studeras är fenomenens struktur och form men inte innehåll och djupare betydelse. Särskilt gäller detta fenomen inom kristendomen. För dessa gäller att det iakttagbara händelseförloppet är sekundärt. Naturens eget sätt att vara samt de extraordinära fenomenens betydelse och roll inom helheten ligger dock helt utanför vad som behandlas inom parapsykologin.

Behöver vi spilla många ord på parapsykologin?

Den som tycker att han bör använda sin tid till att studera något annat än parapsykologi och s k psi-fenomen behöver inte fundera länge för att finna goda skäl härför. Ett sådant skäl är att den som försöker sig på att studera dessa ting riskerar sitt vetenskapliga anseende och löper fara att göra sig löjlig. Flertalet forskare har redan från början sin mening klar. Man menar då att det rör sig om ett sysslande med humbug och bedrägerier, som imponerar på svaga personligheter med böjelse för mysticism.

Studiet av parapsykologins metoder och resultat skulle kunna leda till att man kommer fram till att det rör sig om fåfäng och onyttig kunskap. Men att bevisa att så är fallet skulle också rättfärdiga arbetet med att studera parapsykologins metoder och resultat. Det duger inte att man utan att studera saken förkastar allt som heter parapsykologi och psi-fenomen. Detta sätt att hantera frågan möter vi alltför ofta hos parapsykologins många motståndare. Men det finns en hel del av dem som ogillar parapsykologin, vilka dock har ett annat sätt att närma sig problemet. Dessa är inte bergfast övertygade om att allt inom parapsykologin beror på en kombination av godtrogenhet och bedrägeri.

Ett fruktbärande sätt att närma sig parapsykologin finns numera hos åtskilliga vetenskapsmän – ett fåtal visserligen, men ändå. Dessa finner att de parapsykologiska fenomenen förtjänar ett noggrannt studium och de är själva beredda att sätta till arbetstid samt att därjämte sätta sitt vetenskapliga anseende på spel.

Ända fram till tiden för Andra världskrigets utbrott hade parapsykologin över lag ett synnerligen dåligt anseende. Med all rätt kan man tycka. Efter det stora kriget har dock ett vetenskapligt studium av de parapsykologiska fenomenen utbildats. I detta studium värjer man sig mot den godtrogenhet, som tolkar varje händelse som stöter mot naturens ordning som ett mirakel. Naturliga förklaringar till sådana händelser brukar ofta kunna ges. Dessutom värjer man sig mot den hantering, som bedrivs inom ockulta och esoteriska kretsar.

Den parapsykologi, som drevs under 1800-talet och under den första tredjedelen av vårt århundrade, saknade helt vetenskaplig förankring. Den kallades då med en term – som man tog i bruk år 1889 – för ”metafysik”. En våg av intresse för det övernaturliga började i USA med den av Mary Baker grundade rörelsen ”Kristen Vetenskap” och med spiritismen, som hade Allan Kardec som främste tillskyndare. I denna verksamhet fanns det gott om tveksamma inslag. Man frambesvor avlidnas andar och man lockade spöken att materialisera sig. Bedrägerier var inte ovanliga.

Den spiritistiska vågen nådde Europa 1852 och intresset stod på höjdpunkt under 1880-talet. Under denna tid sysslade man med dansande bord, framvällande ”ektoplasma” (substans varigenom spöken och andar materialiserar sig) och levitationer (levande varelsers höjande över jordytan i strid med den allmänna gravitationslagen) samt satt och lyssnade på berömda medier i trans. Bland dessa medier kan nämnas Douglas Home, Eusebia Pallandino, Willi Schneider och Eva Carriere, vilka studerades av respektive fysikern William Crookes, astronomen Camille Flammarion, baron Schrenck-Notzing och fysiologen Charles Richet. Man missbrukade mer än en gång dessa forskares namn. Detta missbruk blev endast till en del känt av dem själva.

Den vetenskapliga halten i dessa experiment var mer än tvivelaktig. Likväl föranledde de tryckta redogörelser och man grundade föreningar samt höll kongresser vid vilka de egenartade händelserna och experimenten dryftades. Det kan vara av intresse att konstatera att flera av dåtidens mest framstående forskare inom psykologi och psykiatri – bland dem Sigmund Freud, Carl Gustav Jung, William James och Paul Janet – intresserade sig för experimenten.

Inte förrän på 1930-talet fick parapsykologin en mer allvarlig inriktning och detta först sedan den hade frigjort sig från samröret med den spiritistiska rörelsen. Vid denna tid började man använda naturvetenskapliga metoder. Man satte igång med att göra noggranna observationer av både sådana parapsykologiska fenomen, som inträffade ute i det fria och sådana som skedde vid laboratorieexperiment. Särskilt under de senaste tio åren har framsteg gjorts inom denna forskning.

Den senaste tidens forskning

I det följande skall några antydningar ges om den senaste tidens forskning. Redovisningen har disponerats geografiskt.

Förenta staterna. J. B. Rhine börjar 1934 sina forskningar vid Duke University, vilka 1965 flyttades till Durham-universitetet. Dessa arbeten har – även om de är livligt omstridda – stort värde. Rhine har i New York skapat ”Parapsychology Foundation” och har där startat utgivningen av ”Journal of Parapsychology”. Antalet amerikanska för parapsykologi intresserade fysiker, psykiatriker och psykologer har ökat. En del av dessa tror att det rör sig om fenomen utanför de kända naturlagarna. Andra däremot söker naturliga förklaringar till fenomenen. De senare har år 1976 bildat en stående kommitte för att undersöka fenomen, som påstås vara övernaturliga.

Västeuropa. Professor Heinrich Bender grundade 1950 ett institut för forskning inom gränsområdet för vad som hör till psykologi och mentalhygien vid universitetet i det tyska Freiburg i Breisgau. Sedan 1:953 innehar han en professur i psykologi med parapsykologi vid Freiburguniversitetet. I Storbritannien förtjänar särskilt fysikern J. B. Halsteds forskningar att uppmärksammas. Denne, som är prefekt för fysiska institutionen vid Birbeck College i London, har bl a gjort försök med mediet JeanPierre Girard. I Danmark har H. C. Mattuck – som forskar i kvantmekanik vid Örstedinstitutet – studerat paranormala förflyttningar av föremål. Vid Utrechts universitet i Holland sysslar professor Tenhaeff med att studera de parapsykologiska fenomenens psykologiska aspekter. Denna forskning bedriver Tenhaeff framför allt i samarbete med ett anmärkningsvärt ”forskningsobjekt” vid namn Gerard Croiset. Vid det statliga universitetet i Mons i Belgien forskar och undervisar psykologiprofessorn Jean Dierkens i parapsykologi. Beträffande läget i Frankrike kan det vara skäl att framhålla det ställningstagande till förmån för den parapsykologiska forskningen, som den mycket energiske experten på djurens psykologi och sociologi, professor Remy Chauvin har gjort. Vidare har ett par forskarlag av fysiker gjort en del experiment inom det aktuella området.

Man har dels forskat vid universitetet i Grenoble under ledning av professor Remy Chauvin, som är föreståndare för avdelningen för grundforskning inom institutionen för kärnfysik. Det andra laget har arbetat vid Pechiney-Ugine-Kuhlman-laboratoriet under ledning av bergsingenjören Charles Crusard. Det kan också vara skäl att nämna den forskning, som sedan 1975 har funnits vid universiteten i Toulouse och Bordeaux. Även de teoretiska arbeten, som har utgivits av den välkände specialisten på kvantmekanik Olivier Costa de Beauregard är värda uppmärksamhet.

Östeuropa. I Tjeckoslovakiens huvudstad Prag lyckades Z. Rejdak år 1973 samla den första internationella kongressen för psykotronik – en ny term för parapsykologi som vi för vår del finner vara olyckligt vald men som likväl tycks slå igenom. Vid denna kongress beslöt man att stifta en internationell organisation för psykotronisk forskning. Denna organisation höll sin första kongress i juni 1975 i Monaco. I Sovjetunionen har man påverkats av de arbeten, som har utförts av ett forskarlag i Prag. Sedan fem år tillbaka bedrivs en tvärvetenskaplig psykotronisk forskning i Sovjetunionen – särskilt i Moskva och Leningrad – med anknytning till neurologi, biofysik och energetik.

Latinamerika. I de latinamerikanska länderna vimlar det av hemliga sekter och ockulta samfund. Intresset för parapsykologisk forskning är också stort. Ett latinamerikanskt centrum finns i Sao Paulo i Brasilien. Centret, som inrättades 1970, leds av en jesuit, pater Gonzalez Quevedo. (Se Signum 1975/5.) Det finns också ett institut för parapsykologisk forskning vid universitetet i Cordoba i Venezuela. Detta institut leds av en annan jesuit, pater Enrique Novillo Pauli.

Antalet internationella kongresser för parapsykologisk forskning har ökat. Detsamma gäller antalet böcker och tidskrifter som ägnas ämnet.

Parapsykologin har ännu inte erkänts som en vetenskap bland andra. Detta trots att det förekommer en allvarligt syftande forskning och att ett allt större antal vetenskapsmän – fysiker, biologer, psykologer, sociologer m fl – intresserar sig för denna forskning. Ren fientlighet och vägran att ta notis om den parapsykologiska verksamheten utan diskussion är sällsynt.

Flertalet psykologer, psykiater och psykoanalytiker brukar finna att även om många fenomen är både påtagliga och oförklarliga så behöver de dock inte därför vara paranormala. Man finner att egenartade händelser bör förklaras genom iakttagarnas och försökspersonernas själsliv, det medvetna och det omedvetna. Denna hållning stärks genom att många experiment och händelser, som till helt nyligen tillskrevs paranormal karaktär, har kunnat förklaras genom beteendevetenskapernas – och då särskilt psykiatrins – framsteg på sistone. Ett och annat som igår ansågs vara övernaturligt har sålunda idag kunnat passas in som delar av ett naturligt händelseförlopp. Även om man för dagen inte kan ge en naturlig förklaring till ett visst fenomen så kan man alltid säga sig att det gäller att ge sig till tåls och bida. Den enkla och begripliga förklaringen till ett fenomen kommer att dyka upp förr än vi anar. Sociologer, socio-psykologer och folklivsforskare bedriver inom sina respektive fack forskning rörande folktro, seder och bruk med anknytning till paranormala företeelser. Man studerar trolldom, besatthet, läkande undermedel m.m. När man forskar om detta måste man också fråga sig om de redovisade fenomenen på något sätt kan ha en verklighetsanknytning. Man studerar framför allt den sociala ramen kring fenomenen samt redovisar därvid rådande förväntningar och tolkningar, såväl individuella som kollektiva. Man studerar deras betydelse för den enskilde och inom den sociala gruppen samt försöker visa hur fenomenen har mottagits.

En liknande inställning finns hos dem, som sysslar med religiösa frågar, när det gäller att tolka ovanliga och märkliga fenomen. Sådana fenomen har i och för sig stor betydelse inom religionen vare sig det nu gäller mirakler, profetior, mystik eller visioner. Detta gäller alldeles särskilt inom kristendomen. Teologer och andra, som har till yrke att utlägga trons sanningar, har alltför ofta – i syfte att därmed ge stöd och försvar åt tron – endast varit inriktade på fenomenens innehåll och innebörd. Man har till och med missbrukat fenomenen genom att töja ut deras innebörd. Man har därvid inte alltid tillräckligt noga givit akt på fenomenens plats inom en viss religiös ram. Härigenom har man också gått miste om tillfället att rätt tolka deras fullständiga och egentliga innebörd. Nu rådande lust att råda bot på gångna tiders fel har dock ofta lett till att man försummar att bekymra sig om det gällande fenomenets säregna innehåll och att man i desto högre grad studerar ramar och sammanhang. Bakstöten mot forna fel har gjort att man begår nya och andra när man vill tolka ovanliga religiösa fenomen.

Paranormala fenomen, psi-fenomen

I det föregående har begreppet parapsykologiskt fenomen definierats helt kort. Det kan nu vara skäl att utveckla definitionen närmare och försöka ge en något bredare och djupare beskrivning av det som termen täcker.

Psi-fenomenet är ett specialfall av paranormalt fenomen. Även termen paranormalt fenomen tarvar förklaring. Det som särskiljer psi-fenomenet är att det kräver ett mänskligt psykes deltagande. Någon av länkarna i en kedja av paranormala händelser som utgör psi-fenomen måste alltid vara ett aktivt mänskligt subjekt. Något dylikt subjekt är exempelvis inte med i spelet när det gäller s k UFO – oidentifierade flygande objekt, detta självfallet under förutsättning att det nu inte verkligen är utomjordiska varelser som är i farten. Inte heller himlakropparnas påstådda inverkan på människornas liv kan räknas dit. Människan själv är i dessa båda fall helt passiv. När vi definierar psi-fenomenen måste vi göra det på två nivåer. Den ena nivån gäller de drag som dessa fenomen har gemensamma med alla andra paranormala fenomen. Den andra gäller psi-fenomenets särskiljande egenskaper, som beror på det mänskliga psykets medverkan.

De paranormala fenomenen

Begreppet ”paranormal” kan användas på två sätt. I det ena fallet menar man att det inte finns en godtagbar vetenskaplig förklaring till ett visst fenomen, i det andra att något händer, som inte ligger i linje med vad som brukar hända.

Om man använder sig av den första definitionen kommer man att innesluta ett mycket större antal fenomen än de som plägar avses med begreppet ”paranormal”. Man får då med allt, som vetenskapen idag inte ger någon förklaring på, låt vara att hoppet om kommande förklaringar ofta skymtar.

Om man slår ihop definitionerna finner man att de båda tillsammans ej täcker fler fenomen än om man nöjer sig med att använda endast den första. Mycket av det som vetenskapen för dagen ej kan förklara är ju också så beskaffat att det påtagligt avviker från det som finns eller brukar hända. Och vi vet alla att gårdagens gåta rätt som det är kan bli löst. En gång ansågs röntgenstrålarna vara ytterst gåtfulla till sin natur. I dag räknas de väl inte som mer märkvärdiga än åtskilligt annat som finns i vår verklighet. På samma sätt har det varit med många andra företeelser.

Någon god och för praktiskt bruk användbar definition på vad som är paranormalt finns i själva verket inte. Vi bör också besinna att antalet fenomen, som påstås eller har påståtts vara paranormala, minskar i takt med forskningens framsteg. Men behovet av en definition kvarstår dock. Vi kommer därför att här använda oss av båda de i det föregående återgivna definitionerna med tillägg av att de kommer att styras och inskränkas med ledning av den forskning och vetenskapliga kunskap, som är tillgänglig för oss idag. Härvid kommer vi också självfallet att besinna att pågående eller framtida forskning kan komma att ge svaret på många av dagens gåtor. Den tid då det myllrade av järtecken och under är dock oåterkallerligen förbi. Men man kanske likväl kan våga sig på att hävda att fenomen, som dels märkbart och påtagligt avviker från vad som är naturligt och normalt och som vid upprepade undersökningar har trotsat vetenskapens försök att ge en rimlig förklaring, bör kunna betecknas som ”paranormala”. Sådana fenomen bör också utmärka sig genom en särprägel, som lämnar föga hopp om att en s k naturlig förklaring någonsin skall kunna ges.

Psi-fenomenomenet och dess typologi

Vi kommer i det följande att uteslutande sysselsätta oss med de paranormala fenomen inom vilka det mänskliga psyket har en funktion. Dessa fenomen kan delas i två grupper. För den ena gruppen gäller att varseblivning eller gärningar krävs. För den andra är detta inte fallet.

Till den första sorten hör särskilt väsentligen psykiskt orienterade fenomen som visioner, tungomålstalande (glossolali) samt sådana psyko-somatiska fenomen som stigmatiseringar och paranormal helbrägdagörelse inom en religiös ram eller som ett resultat av kloka gubbars verksamhet.

Den andra typen av psi-fenomen är betydligt svårare att frilägga än den förstnämnda. Här spelar sättet för kommunikation och överföring av information in. Det är redan svårt att se vad som verkligen händer när allt går sin gilla gång. Att märka när något avviker, och om den mänskliga organismens sinnen och muskelkraft då påverkas, är inte lätt. Dessa fenomen – som ej märkbart påverkar våra sinnen – brukar kallas för extrasensoriska psi-fenomen.

De extrasensoriska psi-fenomenen kan i sin tur delas i två väsensskilda grupper.

1. Den första gruppen innehåller de psi-fenomen, som är av rent kommunikativ art och som inte ger annat än materiella yttringar. Denna grupp sönderfaller i två undergrupper. Dels är det fråga om sådan informationstrafik mellan personer som kallas för telepati och dels är det fråga om att på övernaturligt sätt skåda något som har hänt, händer eller skall hända samt att uppdaga förborgade föremål. Fjärrskåderi och förmågan att upptäcka dolda saker brukar betecknas som ”klarsyn” eller ”synskhet”.

2. Den andra gruppen av de extrasensoriska fenomenen gäller sådana som medför materiella effekter. Det är fråga om förflyttningar, förstörande och förändringar av föremål: till exempel de krökningar av metallföremål, som under de senaste åren så livligt har diskuterats. Hit hör också levitationerna, vilka ofta har omvittnats i samband med helgonens liv. Dessa fenomen brukar betecknas som ”psykokinetiska fenomen”.

Hur man undersöker och försöker finna bevis

Vi väntar med frågan om psi-fenomenens natur och försöker nu först överväga på vilket sätt vi skulle kunna avgöra om ett fenomen, som påstås vara ett psi-fenomen, verkligen är ett sådant. Undersökningen bör göras i två steg, vilka noga bör hållas isär.

Det första steget gäller sakfrågan. Det gäller att så noga som möjligt beskriva vad som har hänt och vad som har följt av det som hände.

I det andra steget gäller det att försöka förklara vad det är som har hänt och att utröna innebörden med hjälp av tillgänglig vetenskap.

Om varje försök att ge en vetenskaplig förklaring misslyckas bör man kunna ha rätt att antaga att det rör sig om ett psi-fenomen.

Det är vidare tydligt att allt, som sålunda kan visas vara psi-fenomen, inte kan behandlas inom parapsykologin. En stor del av fenomenen är svåra att både iakttaga och urskilja. Det kan också vara svårt att se om inte vissa fenomen skulle kunna härledas från någon naturlig orsak.

Parapsykologin bör därför begränsa sig till ett jämförelsevis litet antal fall. Man bör inrikta sig på sådana fall där man i förväg kan kontrollera villkor och förlopp samt tillfälle till att göra goda iakttagelser och utföra mätningar finns. Detta innebär att man i första hand bör sysselsätta sig med laboratorieexperiment.

Även om vetenskaplig renlevnad inom den parapsykologiska forskningen för närvarande tycks vara anbefalld bör man dock inte helt försumma egenartade händelser, som förekommer i det levande livet även om iakttagelserna endast är medelbart tillgängliga för forskarna. Det finns rätt många i detta sammanhang intressanta händelser, om vilka det finns trovärdiga berättelser. Vi tänker härvid särskilt på de många ovanliga händelser, som sker i religiösa sammanhang. Likaså bör man beakta alla de fall av telepati, om vilka det finns tydliga och klarläggande redogörelser från vittnen, som har varit både psykiskt normala samt – det må tilläggas – på intet sätt i övrigt inblandade i parapsykologisk verksamhet.

Laboratoriestudier av psi-fenomenen

Även om studiet av psi-fenomenen – såsom har sagts i det föregående – inte helt och hållet bör begränsas till laboratorieexperiment så förtjänar laboratorieförsöken otvivelaktligen en alldeles särskild uppmärksamhet. Skälet härför är främst att laboratorierna kan omgärda både försök och iakttagelser med garantier, som inte står till buds ute i det fria. Eftersom iakttagelserna vid laboratorieförsöken blir säkrare bör också värdet av slutsatserna skattas högre. Ett annat skäl för att närmare redovisa de parapsykologiska laboratorieförsöken är att de under senare tid har blivit vanliga samt att deras kvalitet har stigit. Vi vill i sammanhanget påminna om de försök, som har gjorts med Uri Geller och Jean-Pierre Girard. De förändringar på metallstycken, som har åstadkommits av och genom dessa personer, syns vara både signifikanta och av stort värde för forskningen. Vi kommer här att nöja oss med att nämna två försöksserier, som har utförts med anlitande av Jean-Pierre Girard. Den ena försöksserien utfördes under ledning av professor Bernhard Dreyfus vid institutionen för kärnfysik i Grenoble, den andra vid Pechiney-Ugine-Kuhlmann-laboratoriet i Paris under ledning av Charles Crussard. Såväl använda metoder som resultat har allmänt intresse. Följande må noteras vad gäller åtgärder som användes för att säkra försöken:

– att noggranna protokoll fördes, vari alla förberedelser, omständigheter och händelser antecknades;

– att observatörer av erkänd skicklighet och med gott anseende genom sina specialkunskaper täckte olika områden vid försöken såsom fysik, fysiologi, psykologi och att dessutom en trollkonstnär var med för att säkra emot bedrägeri;

– att man i registrerings- och kontrollsyfte under försöken höll igång minst två videokameror;

– att kroppsvisitation gjordes före försöken och att man därutöver använde detektorer i syfte att utröna om något instrument eller redskap hade dolts;

– att försökspersonen fick arbeta med uppkavlade skjortärmar;

– att åtgärder vidtogs för att hindra smussel med ersättningsföremål av lika sort som använda försöksobjekt, de härvid brukade metallstängerna märktes på ett sätt som försökspersonen inte skulle kunna efterapa;

– att försöksserierna lades upp på så sätt att den väntade effekten ej skulle kunna härledas ur någon naturlig orsakskedja eller kunna åstadkommas genom bedrägeri.

De kända och ofta upprepade experimenten med de böjda skedarna skulle ej hålla måttet för dessa försök. De försök med rätt kraftiga metallstänger, som nu under laboratoriemässiga former gjordes under ledning av Charles Crussard, visade dock samma positiva resultat.

De stänger, som försökspersonen Jean-Pierre Girard fick i sin hand, var så kraftiga att de endast med stor möda skulle kunna böjas av en mycket stark person. Försökspersonen – som hela tiden stod under noggrann kontroll – visade under försöken aldrig någonsin tecken på fysisk ansträngning. Trots detta deformerades metallstängerna. Även trollkonstnären James Randi – som har en mycket kritisk inställning till herrarna Uri Geller och Jean-Pierre Girard och som själv tycker att han är lika duktig i konsten att böja metallbitar – har aldrig någonsin lyckats med att böja metallstycken av den kaliber, som nu användes vid försöken med Girard. Vid de många försök, som gjordes under Crussards ledning, lyckades Girard påverka metallföremålens inre struktur på ett sätt som eljest skulle ha krävt en temperatur av 600 C. Även andra förändringar av metallstyckena, som förekom i sammanhanget, syns ha skett genom för vår kunskap okända processer. Det må noteras att dessa metallurgiska förändringar hittills aldrig har uppträtt när trollkonstnären Randi ger sken av att han böjer metallbitar på ett paranormalt sätt.

Det skulle vara logiskt om den som godkänner sättet varpå experimenten utfördes också skulle medge att de visar att psi-fenomenen förekommer. Som så ofta när det gäller livligt omstridda vetenskapliga resultat så angriper man dock inte främst sättet varpå försöken sker eller resultaten utan man använder sig av svepande och värdeladdade omdömen. Några vill nedsätta försökens värde och andra vill använda försöken för att bevisa mer än de rimligen kan ge anledning till. Sådana reflexioner utan saklig anknytning till försöken får stå för tänkarnas egen räkning. Anmärkningarna från kritikerna gäller dels forskarnas trovärdighet och dels de använda försökspersonernas.

Vad det gäller forskarnas trovärdighet så bör man väl rimligen kunna anse att forskare, som i andra sammanhang är kända för sin vetenskapliga skicklighet och allmänna hederlighet, inte gärna kan frånkännas dessa egenskaper så snart de sysslar med parapsykologi. Eftersom den parapsykologiska forskningen till sin natur är ytterst känslig spelar forskarnas karaktär och insikter en betydande roll. Det gäller att dra slutsatser på grundval av egenartade serier av händelser, som på ett eller annat sätt står i förbindelse med varandra. Forskarens egen känslighet – en egenskap som givetvis är närmast odefinierbar – och tidigare erfarenheter är av väsentlig betydelse för experimentens goda gång och resultat. Att endast observera vad som händer ger inte tillräckligt för att forskningen skall göra framsteg.

Likväl är det så att man i den vetenskapliga striden om psi-experimentens värde inte sällan ser att försök, som har utförts av erkänt förfarna och hederliga forskare, ifrågasätts. Grunden härför har varit att forskaren själv trodde på psi-fenomenens existens och på ett för denna tro positivt försöksresultat. En sådan hållning bör emellertid inte tålas. Den som påstår att försöken görs på fel sätt bör också visa detta. Ogrundade beskyllningar styrker själva intet och bör utan vidare kunna avfärdas.

Men det finns en hake när det gäller två av de mest kända försökspersonerna. Både Uri Geller och Jean-Pierre Girard har i samband med vissa experiment överbevisats om bedrägeri. Enligt den parapsykologiska forskningens många belackare har de två medierna därmed gjort sig omöjliga i varje vetenskapligt sammanhang. Varje försök, vari de har medverkat, bör enligt kritiken förkastas såsom varande på förhand misstänkt. En sådan inställning gör att man även vill förkasta de mest noggranna försök – vid vilka hinder lagts för varje tillstymmelse till bedrägeri. Är detta rimligt?

Vi för vår del är av annan mening. Hur olustigt det än är måste vi inse att medial begåvning väl låter sig förena med oärlighet. Hos rätt många personer med begåvning för att framkalla psi-fenomen syns den autentiska fallenheten härför vara sammankopplat med lust för bedrägeri. Självfallet besvärar detta den parapsykologiska forskningen. Mot försöken med Jean-Pierre Girard har rests invändningarna att denne dels är en yrkestrollare – han återfinns i trollkonstnärernas medlemsförteckning – och dels att han på bar gärning har blivit beslagen med bedrägeri i samband med allvarligt syftande försök. Men det finns också medier hos vilka man aldrig någonsin har funnit det minsta försök till svek. Detta gäller om exempelvis den tidigare nämnde Gerard Croiset, som har en märklig förmåga att finna dolda föremål.

Det som har sagts i det föregående rörande både kunskapsteoretisk utgångspunkt och metoder räcker inte för att ge svar på det spörsmål, som ligger till grund för denna redogörelse. Finns verkligen psi-fenomenen? Frågan är väsentlig. Vid varje mer granntyckt berättelse om skilda typer av psi-fenomen har det visat sig att de gjorda redovisningarna har givit rum för både positiva och negativa slutsatser. Frågan blir då närmast vad som bör ges vitsord. Enligt vår egen mening är det de slutsatser, vilka styrker att psi-fenomenen existerar, som bör ges företräde. Vid försöken har det visats att psi-fenomenen till sin natur är ytterst flyktiga och att en fientlig omgivning hindrar fenomen från att utvecklas. En illvillig eller misstrogen omgivning försvagar, stävjar eller till och med hindrar fenomenen. Detta gör att samma medium ibland lyckas med att framkalla fenomen ibland icke. Omgivningens inställning påverkar försöken.

Om nu försöken hade varit helt utan vank skulle man – med en omkastning av filosofen Poppers kända sats – kunna säga att en enda positiv slutsats räcker för att rättfärdiga teorin men att ett stort antal negativa alls inte gör den om intet.

Men försök kan aldrig vara alldeles fullkomliga. Samma försök kan aldrig upprepas under lika villkor. När det gäller om ett visst slag av psi-fenomen verkligen finns till måste man beakta samtliga allvarligt syftande undersökningar rörande just detta fenomen. Det duger inte att försmå eller förringa undersökningar, vilka har kommit till sådana resultat, som motsäger den egna meningen. Det gäller självfallet vare sig man tror på eller tvivlar på gällande psi-fenomens existens.

Slutsats

De upplysningar och överväganden, som har redovisats i det föregående, har låtit läsaren ana att den som skriver dessa rader själv tror på psi-fenomenens existens. Och visst är det så. Författaren vill utan omsvep säga att han själv är övertygad om fenomenens verklighetsförankring.

Denna personliga deklaration bör dock förklaras lite närmare. Innan ställning togs har författaren bemödat sig om att så fördomsfritt som möjligt och med iakttagande av största möjliga noggrannhet gå igenom tillgängliga rapporter rörande vetenskapligt utförda undersökningar angående psi-fenomen. Härvid har särskilt de argument, som har anförts för ett påstående om att fenomenen inte skulle existera, noga beaktats. Det må erkännas att åtskilligt av vad som har anförts till förmån för fenomenens existens inte tål kritisk prövning. Många experiment har varit illa förberedda och utförda. Men likväl återstår – sedan med klen noggrannhet gjorda iakttagelser och dåliga experiment har avförts – en kärna av märkliga och egendomliga händelser, som det inte går att ge någon normal vetenskaplig förklaring på. Man kan om dessa inte påstå, att kontrollen har varit slapp, att det rör sig om taskspeleri eller att det däri finns andra omständigheter, som berövar de positiva rapporterna halt och värde. Beträffande dessa fenomen syns det stå klart, att åtminstone dagens vetenskap saknar förklaringar.

Men även om författaren själv anser sig vara rätt fast i sin nuvarande ståndpunkt så är han inte oemottaglig för skäl. Varje på vetenskaplig forskning grundad övertygelse måste kunna rubbas genom forskningsresultat som stöder sig på än mer djuplodande undersökningar. Något resultat som skulle kunna undanröja vår nuvarande ståndpunkt har dock ännu ej visat sig.

Vari består då den av vetenskapen oförklarade kärnan av psi-fenomen? De oförklarade fenomenen tillhör inte ett enda slag. Det finns flera typer av psi-fenomen, som har trotsat alla förklaringsförsök. Väsentligen är det fråga om telepati, spårande av dolda ting, paranormal förändring och flyttsting av saker samt levitationer av personer. En rad fall har redovisats på ett betryggande sätt inom varje sort. Och inom varje sort har fenomen påvisats i samband med ett mycket stort antal försökspersoner. Till denna kärna räknar vi också ett stort antal fall inom religiösa ramar, vilka har inträffat i både nuvarande och i historisk tid.

Man har märkt att telepatins gåva är mycket vanlig. Den är så vanlig att frågan är om vi alla är en smula telepatiska. Desto sällsyntare är psykokinesin eller förmågan att genom psykisk påverkan flytta saker.

Brist på vetenskaplig förklaring har dock ej räckt för att nu vi för vår del skulle räkna en händelse till den i sammanhanget intressanta kärnan av oförklarade fenomen. Detta gäller även för händelser, vilka sedan man har forskat vidare och djupare, kanske kommer att räknas dit. För en mängd parapsykologiska fenomen gäller, att de helt enkelt inte har studerats tillräckligt för att man skall kunna uttala sig närmare om dem. Detta gäller exempelvis om varsel, trolldom och en hel del somatiska fenomen såsom helbrägdagörelse, stigmatisering och att vissa lik inte ruttnar. Beträffande en del påstådda fenomen finns det mycket starka skäl för att vara på sin vakt. Detta gäller påståenden om att det skulle finnas nu levande människor, vars själar skulle kunna lämna kroppen och färdas utomlekamligt och samtal med döda samt förmåga till närvaro på två skilda ställen vid samma tidpunkt.

Vi vill också i detta sammanhang understryka – även om vi för vår del godtager att det existerar verkliga psifenomen – att vi på intet sätt vill nedvärdera den normala naturvetenskapliga forskningens betydelse. Att med stöd av förnuft och prövad erfarenhet forska i naturens hemligheter måste alltid anses vara högst lovvärt. Däremot ogillar vi det osunda intresse för allsköns ockultism och hemlighetsmakeri som för närvarande blommar. Vi finner den återgång till en svunnen tids enfaldiga godtro, som kan spåras i dagens samhälle, vara en synnerligen bedrövlig sak. Allehanda skojare – liksom en viss del av pressen – utnyttjar detta på ett ytterst anstötligt sätt till egen vinning.

Vi begär av oss själva och vi begär det också av andra att man städse skall besinna vad det innebär att man erkänner att psi-fenomenen är något som existerar. Detta innebär enligt vår mening att vi erkänner att det utöver den vanliga verkligheten – som allmänt kan iakttagas och som utforskas av naturvetenskapen – finns en annan verklighet av artskild natur. Inom religionen och filosofin har man alltid erkänt att det finns en verklighet, som inte kan nås av naturvetenskapens forskande öga. Men denna andra verklighet gäller inte fenomen, låt vara att den på omvägar kan påverka fenomenen ute i naturen. När det gäller psi-fenomenen ligger saken annorlunda till. Dessa ger sig till känna på ett sätt som påminner om de vanliga naturliga fenomenen. Likväl har de inte någon plats inom den vanliga forskningens landamären. Det är

därför föga förvånande att många forskare inte vill höra talas om psi-fenomen och att de försöker vifta bort saken när de hör berättas härom. Men likväl finns fenomenen och de pockar på förklaringar. Vi måste rimligen finna oss i detta och inte skygga för att närmare studera dessa naturens gåtor även om vi i samband härmed måste ompröva vår egen verklighetsuppfattning. Vår syn på tingen och verkligheten får inte vara låst och forskningen kan inte ständigt drivas i samma invanda hjulspår. Den som är kunskapsteoretisk materialist är övertygad om att allt som finns också kan studeras med hjälp av den på erfarenhet och förnuft grundade, hävdvunna naturvetenskapliga forskningens metoder. För dem som anser att verkligheten också har en andlig sida gäller däremot att denna verklighet grovt kan delas i tre delar, nämligen den fysiska verkligheten, tankens och abstraktionernas värld samt det som tillhör det övernaturliga området.

Det är förvisso föga förvånande att parapsykologin än så länge hålls för att vara en snyltgäst, som har nästlat sig in i vetenskapens hus och där för en del oväsen. Forskningen om psi-fenomenen betraktas som något som är främmande för den egentliga vetenskapen. Men även den, som själv tvivlar på psi-fenomenen, men som har öppna ögon och ett fördomsfritt sinne, bör kunna medge att parapsykologin förtjänar att behandlas med respekt samt att den har mycket av intresse att bjuda på.

Översättare: Bengt Rur