Religionsfriheten i praktiken

Tre år har gått sedan Francos död. I början av december röstar det spanska folket om den nya konstitution som parlamentet antagit i nästan total enhet. Som ett naturligt och oumbärligt led i statens och samhällets demokratisering har lagstiftarna också uppfattat införande av full religionsfrihet. Statskyrkosystemet avskaffas därför uttryckligt i den nya författningen genom den särskilda bestämmelsen att ingen konfession äger statlig karaktär.

Men efter århundraden av intim sammanvävning av kyrkligt och statligt finns också praktiska problem att lösa. Medan man i Sverige ännu efter tjugo års oavbrutet utredande inte synes nått ända fram, finns sedan början av november ett preliminärt förslag till finansiell reglering kyrka-stat i Spanien. De historiska banden och de praktiska komplikationerna kan knappast ha varit lättare att lösa i den nymornade demokratin. Däremot förefaller nitälskan om religionsfriheten varit starkare. Det finns några ultrareaktionära biskopar som slår vakt om statskyrkosystemet och går emot religionsfriheten. De är dock relativt fåtaligare än sina svenska motsvarigheter, 8 av 80, resp. 2 av 13.

Redogörelsen här nedan för utkastet till ett finansiellt samarbete mellan staten och samfunden på religionsfrihetsprincipens grund är hämtad ur El Pais.

Självfinansiering med statens hjälp

Katolska kyrkan avser att själv uppbåda de nödvändiga resurserna för sina ekonomiska behov i Spanien i framtiden. Detta framgår av det slutgiltiga förslaget till de speciella överenskommelser kyrka-stat, som definitivt skall ersätta konkordatet av 1953, när de en gång godkänts av de ytterst ansvariga i Vatikanen och den spanska regeringen. Detta är utan tvivel den mest betydande politiska konsekvensen av den fjärde speciella överenskommelsen (de övriga tre behandlar kyrkans ställning som juridisk person, undervisningen och den militära själavården), den som gäller statens ekonomiska stöd till katolska kyrkan. De nya avtalen skall ersätta det gamla bidraget till kulten och prästerskapet med ett system av ickeobligatorisk direkt eller indirekt pålaga, vilken i tecknet av den religionsfrihet som den nya författningen föreskriver, ger de skilda konfessioner som finns i Spanien lika möjligheter till finansiellt understöd.

Den ekonomiska överenskommelsen innehåller tre väsentliga avsnitt: ett om kyrkans rätt att ta emot allmosor och ekonomiska tillskott och att organisera insamlingar, det andra anger de skattebefrielser som kyrkliga aktiviteter och egendom för gudstjänstbehov skall åtnjuta, men som inte gäller för kyrkans kommersiella verksamhet, som är underkastad skattelagarna för s k icke-vinstgivande bolag. Den tredje och viktigaste upprättar ett finansiellt samarbetssystem kyrkastat, liknande det som finns i Förbundsrepubliken Tyskland, på grundval av principen om försvar för religionsfriheten.

Konfession på deklaration

Följande teman synes vara de väsentliga.

1. Staten lovar att samarbeta för finansiellt underhåll till kyrkan under absolut respekt för religionsfrihetsprincipen, vilken indirekt beaktar statens stöd till övriga konfessioner på spanskt territorium.

2. Staten verkställer detta bistånd från 1981 genom ett system av direkt eller indirekt ”beskattning”, en procentsats på inkomsten eller förmögenheten, medelst ett avdrag från den vanliga skatten eller en tilläggsavgift. Dvs regeringen lyfter i princip från varje skattskyldigs normala skatt en procentsats avsedd att stödja de skilda konfessionerna. De skattskyldiga kan i sin självdeklaration ange till vilken konfession staten skall anvisa denna procentsats, eller lämna rutan blank. Detta innebär i en första etapp ingen ny pålaga utan att staten avsätter en del av varje skattebetalares inbetalning till den konfession som angivits i deklarationen. Naturligtvis förbehåller sig varje regering rätten att omvandla denna indirekta gottskrivning till ett tillägg och inte en del av den vanliga skatten.

3. Under de tre första åren efter avtalets ikraftträdande (1979, 1980, 1981) lovar staten att vidmakthålla den aktuella bidragsnivån på 6 miljarder pesetas (370 mkr) genom en direkt statlig kompensation ur budgeten. Dvs om under de tre första åren ett uttag på en eller två procent av varje katolsk skattskyldigs inbetalning för kyrkans underhåll ger en totalsumma som inte täcker de förutsedda 6 miljarderna pesetas, påtar sig staten mellanskillnaden. Efter de tre åren kan utfallet anvisa vilken procentsats som är nödvändig för att täcka det aktuella behovet. Från och med det tredje året ökar eller minskar biståndet lika för alla konfessioner, allt efter antalet katoliker, protestanter etc. som beslutar att i sin deklaration ange till vilken konfession staten skall lämna hans bidrag. Motsvarande del från skattebetalarna som inte angett någon konfession stannar i den allmänna budgeten.

4. Statens bidrag till de skilda konfessionerna lämnas generellt att fördelas och utnyttjas på samfundens egna kriterier.

Tillägg eller avdrag

5. Den ekonomiska överenskommelsen, den mest omdiskuterade av förhandlingarna kyrka-stat under de senaste månaderna, har godkänts av förhandlarna ad referendum till respektive beslutande organ. I utkastet finns ännu några punkter där man söker en sista kompromiss, även om de gäller redigeringsproblem. Så finns t ex fortfarande hopp om en sammanjämkning i en meningsmotsättning om pålagesystemet. Den spanska regeringen önskar att texten innehåller termen tilläggsavgift, vilket kyrkan bedömer som onödig, med tanke på den negativa effekten på allmänheten.

I spanska politiska och diplomatiska kretsar förklarar man att förslaget till ekonomisk överenskommelse utgör ett viktigt steg i kyrka-stat-relationerna, framför allt därför att det understryker religionsfrihetsprincipen. Likaså hänvisar man till att förslaget ger alla konfessioner jämlikhet i mottagandet av ekonomiskt och finansiellt stöd. Därmed elimineras den katolska kyrkans exklusiva privilegier. Den spanska regeringen lämnas möjlighet att underlätta detta stöd genom en speciell pålaga som medger varje troende att lämna prov på sitt intresse eller genom ett bidrag som kommer ur statens budget.

Sammanfattning

Det förefaller alltså som om man är överens om principen att bidrag via den statliga uppbörden skall gå till de olika samfunden i proportion till det antal skattskyldiga som uppgett resp. konfession på deklarationsblanketten. Under en treårsperiod har staten garanterat att den katolska kyrkan årligen skall erhålla 370 mkr. Därefter skall en realistisk avgiftsprocent kunna fastställas. Frågan om denna avgift skall läggas på den statliga skatten eller frånräknas denna, står fortfarande öppen. Kyrkan önskar inte att alternativet tilläggsavgift uttryckligen nämns i förslaget. Staten har förbehållet varje kommande spansk regering att besluta om samfundsstödet skall vara en tilläggsavgift eller ej. Från 1982 är i princip de finansiella villkoren desamma för den katolska kyrkan och övriga samfund.

Eja, vore vi där!