Tal av Moder Teresa vid hedersdoktorspromotion i Cambridge

En hindu tillfrågades om vad kristendom är. Han svarade: ”Det är att ge.” Gud älskade världen så mycket att han gav den sin son. Han gav den Maria för att hon skulle vara hans moder. Han blev en människa som du och jag i allt, utom i synd. Också Jesus bevisade sin kärlek till oss i det han offrade sitt eget liv, hela sin existens. Han var rik och blev fattig för dig och mig. Han utgav sig helt och hållet; han dog på korset, men innan han dog gjorde han sig till livets bröd för att mätta vår hunger efter kärlek. Han sade: ”Om ni inte äter mitt kött och dricker mitt blod så har ni inte liv i er.” I sin gränslösa kärlek blev han själv den hungrige som sade: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta” och ”Om ni inte äter mig kan ni inte få evigt liv”.

Det är Kristi gåva. Också idag älskar Gud världen. Han sänder ut dig och mig för att bevisa att han älskar världen, att han fortfarande har medkänsla med världen. Vi måste vara hans kärlek, hans medkänsla med världen här och nu. Men för att kunna älska måste vi ha tro; ty sann tro är kärlek och sann kärlek är tjänande. Jesus gjorde sig själv till livets bröd för att vi skall kunna äta det och leva och igenkänna honom i de fattiga. För att kunna älska måste vi kunna se och känna och därför gör Jesus, som det står i Bibeln, de fattiga till hopp om nåd för dig och mig. Han sade: ”Vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”

Därför är arbetet hos Missionaries of Charity så underbart. Jag tror inte vi är socialarbetare i ordets egentliga mening, utan vi är kontemplativa mitt i dagens värld, då vi begrundar Jesu ord: ”Jag var hungrig, naken, hemlös och ni tog er an mig.” Så berör vi Honom verkligen 24 timmar om dygnet, och därför är kontemplationen och Kristi berörande i de fattiga så vackert, så verkligt, så underbart. De fattiga behöver inte sympati och medlidande, utan kärlek och medkänsla. Och vi måste veta att de fattiga är människor värda att älskas, storartade människor; den vetskapen hjälper oss att älska dem och tjäna dem.

Känner vi verkligen våra fattiga? Här hos oss! Kanske finns de i vår egen familj, ty kärleken börjar ju därhemma. Känner vi dem? Känner vi de ensamma, de oönskade, de bortglömda? Jag tog vara på en kvinna jag fann i en soptunna. Hon hade brännande feber; hon hade bara ett par dagar kvar att leva och upprepade hela tiden: ”Min son har gjort detta mot mig!” Jag drog ut henne, tog henne med hem och förde henne till konventet. På hemvägen försökte jag få henne att förlåta sin son. Det dröjde länge innan hon sade: ”Jag förlåter min son.” Kort innan hon dog kunde hon säga det helt ärligt. Hon var inte bekymrad över att hon var döende eller över att hon hade feber eller över att hon måste lida så mycket. Vad som tryckte hennes hjärta var att hennes son inte ville ha henne. Detta är något som ni och jag måste förstå. Johannes skriver: ”Hur kan du säga att du älskar Gud som du inte ser om du inte älskar din broder som du ser?” Han tar till mycket kraftiga ord då han skriver: ”Du är en lögnare om du säger att du älskar Gud och inte din broder.” Jag tror att vi alla måste förstå att kärlek börjar därhemma’. Idag blir vi alltmera varse hur allt lidande i världen har börjat i hemmet. Idag har vi inte ens tid att se på varandra, att tala med varandra, att glädja varandra, inte ens när våra barn förväntar sig det av oss eller när mannen förväntar sig det av sin hustru eller hustrun av sin man. Vi är mera och mera borta från hemmet och får allt mindre och mindre kontakt med varandra.

För en tid sedan kom en stor grupp professorer från USA som bad mig: ”Säg oss något som kan hjälpa oss.” Jag sade: ”Le mot varandra.” Jag måste ha sagt det väldigt eftertryckligt, ty en av dem frågade mig: ”Är Ni gift?” ”Ja, och jag finner det ofta svårt att le mot Jesus, för han kan vara mycket fordrande.” Jag tänker mig att här börjar kärleken; den börjar hemma. Var finns i dag våra åldringar? De är på ålderdomshem. Var är det ofödda barnet? Var? Dött. Förbi. Varför? Därför att vi inte vill ha det. Jag tycker det är en stor, stor fattigdom att i västerlandet, här i detta land, ett barn måste dö därför att vi är rädda för att livnära och fostra ett barn till. Barnet måste dö innan det är fött. Är inte det en stor fattigdom? Rädslan för att man i familjen måste ta hand om ytterligare en gammal människa gör att människan blir förskjuten; och dock måste vi en dag möta Herren. Vad skall vi svara honom då han frågar efter det lilla barnet, efter våra gamla föräldrar, som alla är hans skapelse, Guds barn? Hur skall svaret lyda? Gud har lagt ner all sin kärlek i skapelsen av människolivet, därför har vi ingen rätt att förstöra det, isynnerhet inte vi som vet att Kristus har dött för att frälsa varje människa. Kristus har dött och offrat allt för barnet; och om vi verkligen är kristna, då gäller också för oss hinduns ord: ”Kristendom är att ge.”

Vi måste ge tills det gör ont. Sann kärlek måste göra ont. Det gjorde Jesus ont att älska oss; det gjorde Gud ont att älska oss, ty han måste offra, han offrade sin egen son. Idag är vi här hos varandra – jag kan inte ge er någonting, jag har inget att ge – men det skulle jag vilja av er, att vi ser oss om, och när vi ser de fattiga i våra egna familjer, att vi då börjar att älska därhemma, älskar tills det gör ont. Var beredd att le, ha tid för medmänniskorna! När vi känner dem vet vi vem vår nästa är. Känner vi människorna i vår omgivning? Det finns många ensamma.

En dag då jag gick på gatan kom en man fram till mig och sade: ”Är Ni moder Teresa?” Jag svarade ”Ja.” Då bad han: ”Snälla Ni, sänd några av era systrar hem till oss. Jag är halvt blind och min fru är nästan sinnessjuk; vi längtar helt enkelt efter att höra en mänsklig röst. Vi har allt,tom . . .” Då jag skickade dit systrarna fann de att det var sant. De hade allt -, men det fanns en stor ensamhet hos de två – och inga som de kunde kalla sina anhöriga. Deras söner och döttrar var långt borta. De var bara oönskade, så att säga inte användbara längre, ingenting mera att ha, och så måste de dö i stor ensamhet.

I London gick jag ut en dag med systrarna och vi träffade en ung pojke på gatan. Jag sade till honom: ”Du skall inte vara här utan hemma hos dina föräldrar.” Han svarade: ”Ja, men min mamma vill inte ha mig för att jag har långt hår. Varje gång jag kommer hem kastar hon ut mig.” – Vi gick vidare. När vi kom tillbaka var han kvar. Han hade tagit en överdos narkotika. Vi tog honom till sjukhuset. – Jag var ett ögonblick frestad att tänka att kanske hans mamma var mycket ivrig att samla in pengar och göra något för de hungrande i Indien, men hon hade ingen tid och ingen kärlek för sin egen son. Så sårar vi ofta Jesu heliga hjärta. Han älskade till det gjorde ont. Hur kan vi älska de fattiga om vi inte först älskar våra egna barn? Kärlek börjar hemma.

Våra systrar tar sig an de fattigaste bland de fattiga: krymplingar, blinda, själssjuka. Vi har ett hem för sjuka och döende. Detta år firar vi silverjubileum för vårt första hem för döende i Calcutta. Under dessa 25 år har vi hämtat upp över 36 000 människor från gatan och över 16 000 har dött hos oss. Jag tänkte att det skulle vara mycket meningsfullt att fira silverjubileet den första november, på allhelgonadagen. Jag är fast övertygad att alla som har dött hos oss är i himmelen; de är verkligen heliga, de är i Guds närhet. De var visserligen oönskade här på jorden, men de är Guds älskade barn. Och så ber jag er att be till Gud och tacka för allt det goda som våra systrar gjort i hemmet för de döende. Även om hemmet är inhyst i en del av Palis tempel – fruktans gudinna – så är det ändå en glädjens plats där vi människor hjälper varandra att dö i frid med Gud. Ni skulle bli överraskade över hur vackert de dör.

Man förde in en man från gatan. Han var halvt uppäten av maskar. Han sade: ”Jag har levt som ett djur på gatan, nu dör jag som en ängel, älskad och ompysslad.” Och han dog som en ängel, omgiven av kärlek och omsorg. För några dagar sedan gick jag ut på gatorna tillsammans med systrarna på kvällen och vi tog hem fyra människor, däribland en kvinna som var i mycket dåligt skick. Jag tog hand om henne medan systrarna tog hand om de andra. Sedan jag gjort allt jag kunde för henne lade jag henne till sängs. Hon höll min hand och jag har aldrig sett ett så vackert leende som det hon gav mig. . Hon sade bara ett ord: ”Tack” – och sedan dog hon.

Jag rannsakade mitt samvete vid hennes dödsbädd och frågade mig: ”Vad skulle jag ha gjort i hennes ställe?” Mitt svar var uppriktigt; jag skulle ha försökt dra all uppmärksamhet till mig. Jag skulle ha sagt: ”Jag dör, jag är hungrig, jag fryser.” Men hon gav mig sin förstående kärlek. Därför säger jag att de fattiga är storartade människor.

En kväll kom en man till oss och sade: ”En hindu-familj har sedan flera dagar inget att äta och de har åtta barn.” Jag tog med nog med ris för en måltid och gick till dem.

Till min förvåning tog, modern riset, delade det i två delar och gick ut. Jag kunde se på barnens ansikten att de verkligen var hungriga. När modern kom tillbaka frågade jag henne: ”Vart gick Ni? Vad gjorde Ni?” Hon svarade: ”De är också hungriga.” Hon visste att de var hungriga i grannfamiljen också. Att hon visste det gjorde ett djupt intryck på mig. Känner vi verkligen våra fattiga? Vet vi att våra grannar behöver vår kärlek? Vet vi att våra grannar behöver vår omsorg? Vet vi det?

Då jag kom dit med ris på kvällarna tog jag inte med mera än första gången därför att jag ville att de skulle få känna glädjen av att dela med sig, glädjen av att ge. Det var en sådan frid och glädje i familjen. Även om var och en bara fick en sked full med ris kände de glädjen av att dela med sig och att ge. För en tid sedan var det ont om socker i Calcutta. Jag vet inte hur nyheten ”moder Teresa har inget socker till sina barn” spred sig, men ett litet barn sade till sina föräldrar: ”Jag vill i tre dagar inte äta något socker utan ge det till moder Teresa i stället.” Föräldrarna som tidigare inte varit hos oss tog med barnet till oss. Barnet hade med sig en flaska full med socker och sade: ”Jag skall inte äta socker på tre dagar, ta detta till dina barn.” Det lilla barnet kunde knappt tala, det var väl knappt mer än fyra år gammalt, men det hade en stor kärlek. Det älskade till det gjorde ont.

Jag vill inte att ni ger av ert överflöd; ge mig så att det gör ont. Vi har valt att leva i gemenskap med de fattiga för att vara helt beroende av Guds försyn. Och om jag finge vara här en hel dag och en hel natt skulle jag kunna nämna tusentals bevis på Guds finkänsliga godhet och omsorg.

Vi försörjer tusentals människor, och ändå har det aldrig hänt att vi måste säga till någon: ”Tyvärr, men idag har vi inget . . .” I Calcutta måste vi dagligen utspisa 7 000 människor, och om vi inte gjorde det skulle de ingenting ha att äta. Jag kommer ihåg att en gång kom en syster till mig och sade: ”Moder, vi har inget ris för fredag och lördag; vi måste säga till folket att vi inget mera har.” Jag blev något överraskad, ty något sådant hade inte hänt på alla de 25 åren. Fredag morgon kl 9.00 kom en lastbil full med bröd. Ingen i Calcutta visste varför regeringen hade stängt skolorna, men skolorna var stängda, och allt bröd som därmed inte gick åt kom man till oss med. Så åt vårt folk i två dagar bröd och bröd och bröd! Jag visste varför Gud hade stängt skolorna! Han gjorde det för att människorna vi utspisade skulle veta att de är viktigare än gräset och fåglarna och blommorna på ängen; att de är värdefulla för honom. Detta är ett av de otaliga bevisen på Guds kärleksfulla omsorg om sitt folk.

För att kunna utföra detta arbete måste varje syster leva i nära förbindelse med eukaristin och med bönen. Vi får hundratals vädjanden från unga människor som känner sig kallade att ansluta sig till oss. De skriver i sina ansökningar mycket vackert. ”Jag skulle vilja leva i fattigdom, bön och offer och tjäna de fattiga.” Så är de unga; så fulla av kärlek och storslagenhet. De är alltid beredda att ställa sig till förfogande, att skickas vart som helst för att utföra ett anspråkslöst arbete. Det enda vi gör i vår gemenskap är detta: att utspisa den hungrige Kristus, att kläda den nakne Kristus, att sköta den sjuke Kristus, att ge ett hem åt den hemlöse Kristus. Det är glädjande att se de unga vara hängivna i denna uppgift; så fulla av kärlek till Guds fattiga. Vi avlägger de tre löftena, att ogifta helt ge vår kärlek till Kristus, att genom frivillig fattigdom leva i fullständig underkastelse och lydnad. Vi avlägger också ett fjärde löfte: att av hela vårt hjärta tjäna de fattigaste bland de fattiga; det innebär att tjäna Kristus i de fattigas gestalt. Vi behöver era böner för att inte fördärva Guds verk. Bed för oss att vårt arbete blir Guds verk och att vi helt och fullt ställer oss till hans förfogande.

Övers. Bengt Malmgren