En räddare i det tysta

Knappt hade kardinalen i Buenos Aires, jesuiten Jorge Bergoglio, den 13 mars 2013 valts till påve och tagit namnet Franciskus, så började ryktesspridningen. Det påstods att han under sin tid som jesuiternas ledare i Argentina (provinsial 1973–1979) skulle ha gjort vissa eftergifter till militärdiktaturen (1976–1983) genom att inte ställa upp för några fängslade medbröder. Ryktena visade sig vara falska och påståenden togs tillbaka. Däremot fick författaren till denna bok, den italienske journalisten och kriminalreportern Nello Scavo, några timmar efter att valet blivit känt höra av en gammal vän att ”Bergoglio har räddat många, fler, än han själv kan minnas”. Journalisten bad chefredaktören för sin tidning, Avvenire, om att få undersöka saken närmare. Resultatet av dessa undersökningar blev en artikelserie och boken ”Bergoglios lista: påven Franciskus och den argentinska militärdiktaturen. En berättelse om försvunna människor och räddade liv”.

Det märkliga var, att i början ville få eller inga av de tillfrågade, som kände Bergoglio under den aktuella tiden, uttala sig. Varför? En tystnadens sammansvärjning? Jag åter­kommer till den frågan. Först något om boken. Den har tre delar, förutom ett förord av Adolfo Pérez Esquivel, argentinsk pacifist och människorättsaktivist som 1980 mottog Alfred Nobels fredspris. Esquivel bemötte tidigt anklagelserna mot den nyvalde påven men uttryckte sig då – och även i förordet – kritiskt om delar av den katolska kyrkans roll under militärdiktaturen och påpekade behovet att återvända till Andra Vatikankonciliets anda. Att vissa delar av den katolska kyrkan, inklusive ärkebiskopen Antonio José Plaza i staden La Plata, stödde militärregimen och blundade för eller förnekade dess grymheter, ja, att några präster till och med deltog i dess förtryckarapparat, skildras i bokens första del. Det är en skrämmande läsning om en ond tid. Minst 30 000 människor försvann, mördades efter ofta grym tortyr. De kallades desaparecidos (”de försvunna”), främst människor med vänstersympatier och bland dessa även nunnor, präster och anställda inom kyrkan. Även en biskop bragtes om livet. Barn till mördade rövades och adopterades bort. I boken nämns även den 17-åriga svenskan Dagmar Hagelin som 1977 råkade komma i vägen för en av regimens värsta bödlar, ”dödsängeln” Alfredo Astiz som bland annat hade nästlat sig in i en kyrklig aktivist- och motståndargrupp.

Författaren citerar en av dem som räddades av jesuiternas ledare Bergoglio, den nu i Milano bosatte journalisten och politiske ekonomen Alfredo Somoza: under diktaturen föll kyrkan i Argentina isär i tre grupper: en mindre som gjorde aktivt motstånd, av vilka nästan alla mördades; en icke oväsentlig del av hierarkin som gjorde sig skyldig till medverkan i förtrycket; och de präster och ordensgemenskaper, oklart hur många, som undvek att uttala sig offentligt men som inte accepterade regimen och som i tysthet samtidigt räddade många människor undan militären. Till dessa räknar han Bergoglio och jesuiterna. Med andra ord: ett klassiskt förhållningssätt, känt inte minst från tiden för fascism och nazism.

Huvuddelen av boken handlar just om sådana räddningsoperationer, med jesuit­ledaren som central person. Hur många som räddades vet ingen, troligen inte ens Bergoglio själv. Med varje person som kom undan fängslande, förhör och tortyr, räddades troligen många fler som på detta sätt slapp an­ges. Som författaren skriver efter sina omfattande undersökningar och efter att till slut ha fått vittnen att tala, så använde sig provinsialen av många knep. Riskerna för honom och för hela jesuitprovinsen var betydande. Hade militären fått en mer handfast kunskap om vad som pågick (vissa aningar hade de), så hade många eller de flesta jesuiterna i landet fått betala dyrt, inte bara deras relativt unge ledare (född 1936) som oftast agerade utan att medbröderna visste vad han hade för sig när han till exempel körde förföljda på krokiga väga till jesuiternas centrum och högskola Colegio Máximo i San Miguel nära Buenos Aires och gömde dem där, ofta under sken av att de skulle dra sig undan för att göra andliga övningar. Det talas om 20 personer som ibland fanns där samtidigt.

Hur många de var, sammanlagt, är det alltså ingen som vet. Författaren menar att en lista skulle omfatta mer än hundra personer. Det handlar om teologer, lekmän och även antiklerikala aktivister. Vägen för att föra hotade och gömda ut ur landet ledde ofta via Brasilien, där jesuiterna hade skapat ett kontaktnät och där den katolska kyrkan var mindre anpasslig än delar av kyrkan i Argentina. Scavo skildrar några exempel mer ingående: en fackföreningsman härstammande från Uruguay, en kvinnlig domare, ovan nämnde Alfredo Somoza, jesuitmedbröder och andra präster, studenter, ett ungt par som var verksamt inom kyrkan som kateketer. Alla de som berättar nämner åter andra som räddades. En av dem som den blivande påven hade engagerat sig för var den nuvarande peronistiska guvernören i provinsen Córdoba, José Manuel de la Sota. Egentligen vill denne inte säga så mycket till den italienske journalisten, men sedan kunde han inte hålla sig: ”De få som talar illa om påven borde skämmas.”

I bokens tredje del återges först ett dokument som Amnesty International formulerade direkt efter påvevalet 2013 för att motverka omotiverad ryktesspridning. Sedan återges, förutom författarens egna slutsatser, större delen av det förhör som anställdes med Jorge Bergoglio, som nu blivit kardinal, den 8 november 2010 inom ramen för de undersökningar som genomfördes för att kartlägga militärdiktaturens brott. Förhöret tog nästan fyra timmar, och en av advokaterna ställde mycket tuffa, ja nästan oförskämda frågor. Resultatet blev det förväntade: det finns inget som talar för att kardinalen under sin tid som jesuiternas ledare skulle ha samverkat med militären. Inte ens det exempel som också hade anförts, gav något: Bergoglio hade nämligen vid ett tillfälle firat mässan i militärdiktatorn Videlas huvudkvarter, i stället för en annan vidtalad men nu på jesuitens uppmaning ”sjukskriven” präst. Skälet var att provinsialen ville komma nära generalen och vädja för sina båda av marinen fängslade medbröder. De släpptes senare efter ytterligare ett nu myc­ket uppbragt samtal mellan Bergoglio och amiralen Massera. – Det som är påfallande i förhöret (i de publicerade delarna) är att det inte heller nu kommer fram något om jesuitprovinsialens räddningsaktioner. Däremot är det enligt författaren uppenbart, att inte bara förfalskade fotografier (Bergoglio tillsammans med Videla) har spridits, utan att redan militärregimen såg till att söka kompromettera jesuiten i interna dokument som sedan släpptes ut.

Men till slut: varför talade kardinalen inte om sina insatser? Varför vill han, nu som påve, inte heller göra det? Och varför talar till att börja med även de som han räddade inte så gärna om händelserna? Nello Scavo ger själv förklaringen, en förklaring som han i sin tur har fått av ett vittne på sin visserligen långt ifrån fullständiga lista: påvens vänner (liksom han själv) tiger eftersom ”de inte vill låta misstanken uppkomma, att Bergoglio skulle vilja försöka manipulera händelserna under diktaturens år till sin fördel”. ”Du får själv försöka att få fram sanningen”, får journalisten höra. Och det är det han gör, och detta utan någon som helst hjälp från Vatikanen. Det handlar om en frihet, menar författaren, som påven gör anspråk på och som han önskar för alla andra. Ty fortfarande är det också så att många av de omedelbart drabbade har svårt att kunna tala. Sin rätt till anonymitet skall de få behålla – och det sista denne påve vill, det är att ”göra sig märkvärdig”, särskilt inte på andras bekostnad.

Klaus Misgeld är professor, historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.