Sven Stolpe i helbild

En allsidig biografi över Sven Stolpe med hänsyn tagen inte endast till hans böcker utan också det stora arkivmaterialet, har hittills saknats. Stolpe blev på slutet av sitt liv något av en tv-kändis, men frågan är om den bild av reaktionär kulturpersonlighet som då blev dominerande, gav ett rättvisande intryck. I Svante Nordins biografi framträder en komplex människa, och många läsare kommer nog att bli överraskade av flera inslag i bilden.

Stolpe kunde väcka motsägelse som få. Det är också lätt att i hans liv och skrifter finna många exempel på hätska utfall mot fiender, förenklade karakteristiker och i­bland rena missuppfattningar. Både som bilist och skribent präglades han av en våldsam framfart. Den fyndiga undertiteln till Nordins bok är för övrigt hämtad från hur Bertil Malmberg skildrade ett besök av Stolpe hemma hos sig.

Sven Stolpe förde dagbok hela livet, och i ett brev från 1963 beskriver han dagböckernas dåvarande omfång på detta sätt: ”ungefär 45 tusensidiga volymer med mycket stora sidor”. På ett undantag när har dagböckerna inte kunnat återfinnas. Tanken hissnar över vilket material som har gått förlorat. Mycket nog finns kvar, framför allt i form av brev, och enbart de böcker Stolpe skrev, redigerade eller översatte närmar sig hundra. Det krävs en person som är väl insatt i den tidens litteratur för att kunna skriva om detta. Svante Nordin dokumenterade sin eminenta förmåga redan i biografin över Fredrik Böök (1994) och denna bok är en värdig fortsättning av genren.

Här får vi först och främst en ingående skildring av Stolpes liv från uppväxten på söder i Stockholm, över studierna vid Stockholms då unga högskola, de första stegen som författare och genombrottet med I dödens väntrum (1930), redaktör för tidskriften Fronten, kulturskribent på Aftonbladet och slutligen åren som lektor i Mjölby. Risken med en alltför stor detaljrikedom har undvikits; det är de stora linjerna som framträder med stöd av väl valda brevcitat. De viktigaste av romanerna refereras. Inte minst värdefullt är att vi får en bild av receptionshistorien genom att ett urval recensioner också presenteras. Själv ansåg sig Stolpe ha två ärkefiender i svensk press: Olof Lagercrantz och Ivar Harrie.

Olof Lagercrantz kom att också på ett annat sätt spela en stor roll i Stolpes liv genom en förbindelse han inledde med Stolpes hustru Karin von Euler-Chelpin. Åtskilligt i Stolpes liv tycks kunna förklaras utifrån det lidande han därigenom tillfogades. Ett annat lidande av stor betydelse var hans sjukdom, den tuberkulos som var nära att ta hans liv. Det är märkligt att denna person, till synes frustande av vitalitet, kunde leva hela 91 år med denna sjukdom hängande över sig.

Stolpes plats i den svenska litteraturens och litteraturkritikens historia är central och belyses allsidigt. Det var inte minst som introduktör av fransk, katolsk litteratur som han fick betydelse. Men det var ändå den svenska litteraturen han ägnade sin största möda genom att ge ut Svenska folkets litteraturhistoria i åtta volymer under åren 1972–1984. Han fick till sist med sina båda favoritförfattare, Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf. Här är Nordin mera kortfattad, och det hade varit intressant att få veta lite mera om denna ganska enastående kavalkad genom den svenska litteraturen.

Inte minst är det bedömningen av August Strindberg som undergår en märklig förskjutning. När Stolpe under sin tid i Oxfordgrupprörelsen kommer in på Strindberg sägs denne vara den svenska litteraturens enda betydande kristna apologet, medan samma religiositet i Litteraturhistorien avfärdas som floskler och vidskepelse. Skillnaden är slående och svår att förklara. Själv har jag i en essä i Signum nr 8/1994, sökt förklaringen i Stolpes egen förändrade religionsuppfattning. När läsningen av Strindberg (särskilt De blå böckerna) skedde mot bakgrund av grupprörelsens värderingar var det viktiga att Strindberg dock genomgått en form av omvändelse och kämpat en moralisk kamp, men när förtrogenheten med autentisk kristen tradition prioriterades, blev resultatet ett annat.

Viktigt i varje bok om Stolpe måste bli frågan om varför han valde att bli katolik. Det fleråriga och intensiva engagemanget i grupprörelsen tycktes peka åt ett annat håll. Här skall det märkas att hans hustru Karin gick före och måste ha betytt åtskilligt. I den av Stolpe redigerade boken Varför jag blev katolik (1955) beskriver han sin konversion närmast som en intellektuell utveckling, där Thomas av Aquino spelade en stor roll. ”Jag längtade till det objektiva, det fasta, det vissa.” I kapitlet ”Uppbrott till katolicismen” fokuserar Nordin de båda romanerna Lätt, snabb och öm (1947) och Sakrament (1948), vilket leder till att det intellektuella momentet i någon mån tonas ner.

Däremot har Nordin rätt i att varje jämförelse med de franska litterära mästarna blir orimlig. Någon Mauriac eller Bernanos var inte Stolpe ens efter konversionen. ”Stolpe ville i sina katolska romaner vara en förkunnare snarare än en sökare och fick därför svårigheter att få med sig dem som inte delade eller omedelbart greps av förkunnelsen.” Här antyds en svaghet i flera av Stolpes romaner.

Bättre blir Stolpe i den mera lättsamma genren. Hans tre böcker på temat ”Låt mig berätta”, utgivna på Askild och Kärnekulls förlag, visar honom från hans bästa sida. De tre biografierna över stora kvinnogestalter – Jeanne d’Arc, drottning Kristina och heliga Birgitta – är förnämliga, men även den lilla volymen Svenska humanister (1962) förtjänar att räddas undan glömskan. Den innehåller tjugo miniporträtt av svenska humanister, ursprungligen publicerade i Aftonbladet, och visar en annan sida hos Stolpe: förmågan att generöst och rättvist kunna bedöma även sådant som stod honom ganska fjärran. Likaså lyfter Nordin med rätta fram boken Dag Hammarskjölds andliga väg (1964): ”I själva verket torde det vara svårt att peka ut någon annan svensk skribent som stod Hammarskjölds litterära intressen eller speciella lidandesmystik lika nära.”

Kanske de försvunna dagböckerna en gång återfinns och ger oss en ännu fylligare bild av ett nästan ofattbart rikt liv. Så myc­ket är i alla fall säkert: intill dess är Svante Nordins bok den definitiva biografin över Sven Stolpe.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.