Skrivande skapelse

En roman och en teaterpjäs, båda med Bibeln som utgångspunkt, har renderat författaren och dramatikern Niklas Rådström 2014 års Bibelpris.

Priset instiftades av Svenska Bibelsällskapet 2004 med anledning av den världsvida bibelsällskapsrörelsens 200-årsjubileum och ges årligen till ”en person verksam inom kultur, forskning, samhällsdebatt eller andaktsliv, och som i sin gärning bidra­git till att göra Bibeln känd och använd”.

Tidigare pristagare har varit Kerstin Ekman 2004, Anders Piltz 2005, Ylva Eggehorn 2006, Christer Åsberg 2007, Mikael Hansson 2008, Sven-David Sandström 2010, Michel Östlund 2011, Åsa Larsson 2012 och Kristian Lundberg 2013.

År 2014 var det alltså Niklas Rådströms tur och kommittén som nominerade honom hade följande motivering: ”I romanen Boken, liksom i teaterpjäsen Bibeln, låter Niklas Rådström Guds skapande ord liknas vid den dynamiska relationen mellan en författares litterära kreativitet och bokens alltmer självständiga romangestalter.”

Jag ska här jämföra de två olika uttrycken för hans tolkning av Bibelns berättelser.

Det ska genast sägas att Rådström förtjänar all respekt för sitt sätt att ta sig an Bibeln. Att han länge har brottats med dess innehåll och budskap är uppenbart. När han väl presenterar sina verk gör han det oförskräckt och i kraft av sin konstnärliga frihet men med ödmjukhet och utan spår av ironi mot texterna. Dock är varken pjäsen eller romanen något för bokstavstroende, inte heller för dem som helt saknar insikt om Bibelns innehåll.

Låt oss börja med pjäsen, med titeln Bibeln, som Rådström skrev efter ett förslag från Göteborgs stadsteater. När den gavs där, våren 2012, var den fyra timmar och 40 minuter lång. Stockholms stadsteaters uppsättning, som just har haft sin sista föreställning, hade kortats till tre timmar.

Jag har sett Stockholmsversionen och kan konstatera att Rådström har haft god hjälp av regissören och scenografen Åsa Kalmér, kostymören Ann Bonander Looft, ljussättaren Patrik Bogårdh, tonsättaren Niko Röhlcke och en helhjärtat utspelande ensemble på 18 personer som gör sammanlagt 50 roller.

På en jättelik gråslät scen blir världen och tiden oändlig. I den första akten lyser fondens enorma skiva för ömsom solen, ömsom månen över myllret av vilsna männi­skor, ständigt på vandring. De släpar på sitt bohag, sina djur, sina barn, letande efter ett hem, efter varandra, efter kärlek, efter livets mening, grubblade över olyckor och obegripliga händelser.

I denna jämmerdal blandas olika öden, språk och kulturer, olika nivåer av företagsamhet och maktbehov, olika temperament, överlevnadsstrategier och reaktioner på livets kriser. Givna är associationerna till vår tids terror, maktmissbruk och flyktingströmmar, men här finns naturligtvis också djupare anspelningar på vandringar genom de existentiella villkoren.

Vi möter välkända personer och händelser från Gamla testamentet, i snabba, starkt stiliserade scener. Trots skildringarna av prövningar saknas inte humorn. Riktigt farsartad är scenen med Noas ark som i form av ett bord på hjul stojigt rullas in med djur som har fått karaktärer av ansikten i wellpapp!

Inför andra akten antyder scenografin – på fondväggen ett rosettfönster, i ett hörn en ljusbärare – att Nya testamentet har brutit in. Men riktigt så enkelt gör inte Rådström det för oss. Figurer ur Gamla testamentet intar väsentliga platser och kronologin sätts ur spel.

Mest remarkabelt är att akten inleds med kostfästelsen. Denna sker längst bak på scenen och beskrivs lite i förbifarten, flyktigt som alla andra händelser. Jesus kommer tillbaka inte i uppstånden gestalt utan i olika situationer som man mer eller mindre känner igen från hans jordeliv. Födelsescenen kommer sist.

För den som ser korsfästelsen, döden och uppståndelsen som Bibelns både höjdpunkt och vändpunkt, dess monumentala peripeti, är det vanskligt att Rådströms pjäs inte får samma uppbyggnad. Vad menar han?

En tanke kan vara att allt i Bibeln är lika viktigt för honom att berätta och att han därför låter Jesus vara en av många aktörer. Han tar sig an ett angeläget material och gör teater av det, handskas med ett centralt budskap men skriver det inte publiken på näsan.

Så är Gudskärlekens frälsande kraft också mycket vagt antydd medan kärleken mellan man och kvinna framhävs. Jesus som person är nedtonad. Han rör sig i vimlet bland alla andra och den som ikläder sig hans roll, Joaquin Olsson, gör inte anspråk på att sticka ut. Den sceniska utstrålningen är minimal och av gudomlig karisma finns inte ett spår.

En annan tanke kan vara att Rådström tvärtom vill ge Jesus Kristus en mycket stor betydelse och visar hans närvaro över alla tider och rum, densamme i går, i dag och i morgon. Därav hans möten med aktens gammaltestamentliga aktörer.

Bland dessa måste ett par skådespelare nämnas, Anders Johannisson och Lennart Jähkel som med djup inlevelse och förbluffande plastik gestaltar Job respektive Jona.

Väsentliga figurer är de tre änglarna som följer människorna genom tiderna, griper in i skeenden, kommenterar, profeterar. En av dem är Lucifer, den fallne ängeln som förför och förstör om vartannat. Kontrasten är givetvis Herrens ängel, spelad med varm auktoritet av Gunilla Röör.

Vi ska inte glömma musikens bärande funktion som medlidande, upphetsande eller enbart stämningsskapande. Niko Röhlcke har komponerat storartat inom flera genrer, bland dem rock, pop och ballad. Några enstaka instrument, såsom trummor och klockspel, förtätar atmosfären.

Hur kan då scenverket Bibeln sammanfattas? Ja, sett ur ett dramaturgiskt perspektiv är det utmärkt. Rådström är tveklöst en professionell dramatiker som med goda partners och alla tänkbara sceniska redskap driver handlingen framåt. Ändå är det något flackt och blackt över pjäsen. Den har ambitionen att berätta tidernas historia men blir alltför schematisk, alltför utslätad, alltför översiktlig. Det som sker berör inte på djupet. Vi vågar konstatera att Bibeln inte låter sig rättvist återges i en scenproduktion som är tre timmar lång, inte ens i en som är fyra och en halv.

Nu över till romanen Boken (Albert Bonniers förlag 2013) som Rådström skrev efter sitt scenverk. I det att han utgår från samma grundmaterial känns naturligtvis mycket igen från Bibeln: vandringarna, vedermödorna, våndorna hos enskilda personer. Men skillnaderna mellan teaterformen och romanformen är himmelsvida.

I Boken får rörelserna genom tid och rum färger och dofter och variationer i ljus, luft och tempo. Översiktligheten får detaljer, konturerna fylls med substans, antydningarna förvandlas till berättelser där händelser blir angelägna och personer reellt betydelsefulla.

Boken har tre viktiga element som inte finns i pjäsen och som ger den dess behållning. Det första är närvaron av en skrivare, en varelse som till en början framställs som en gestalt, ”… knappt mer än en känsla, ett stråk dimma, en kort utandning”. Denna gestalt blir så småningom tydligare – en Gud i mänsklig form som skriver människornas historia – men sedan mer diffus, ihopsmält med Bibelns aktörer som tar över pennan och bestämmer romanens innehåll.

I gestalten finns möjligen också Rådström själv som lär känna sina aktörer så väl att han vill framhäva deras betydelse och därför ger dem allt större friheter.

Bibelfigurernas agerande kan då tolkas både som Guds vanmakt över hur hans skapelse går sina egna vägar och Rådströms personliga öppenhet, kanske rent av vilsenhet, inför Bibelns mångbottnade innehåll.

Han använder till och med grafiska knep för att uttrycka hur Boken berättar sig själv.

Det andra elementet är Rådströms relation till det kristna budskapet som tycks ha förändrats och fördjupats mellan Bibeln och Boken och även under skrivandets gång. Kanske var hans tidiga ambition att hålla sig främst till Bibelns historiska, allmän­mänskliga och politiska aspekter. Men följande citat kan bland många tas som exempel på att han uppenbarligen är tagen av Jesu öde: ”Han hade först tänkt att historien skulle gälla en hel mänsklighet, sedan kom den att följa ett utvalt folk, och nu hakar han gång på gång upp sig på detaljer om denne fånge, vars öde han redan känner … Anblicken av honom, upphängd på en tvärbjälke mot en rest trästock, blödande ur sidan och med en krona av törnen på huvudet, kommer gång på gång för honom. Vad i den gestaltens liv har fört honom hit?”

Jesusgestalten är i romanen lika inlemmad bland de andra som i pjäsen, men de avsnitt där han figurerar, ja medverkar, står här i relief mot de övriga på ett helt annat sätt. Det är också i skildringarna av Jesu lidande som Rådström lyckas bäst med att relatera till andra bibelställen, exempelvis Psaltarens psalm 22.

Det tredje elementet är, som redan framgår av citatet ovan, den lyriska klangen som fullständigt genomsyrar romanen. Här ett annat citat, från inledningen då ”den där gestalten” just har börjat ta sig för med sitt skrivande: ”Det är den stund då ingenting existerar, då inte ens tiden finns som mer än ett flyktigt infall och då ingenting av det som ska röra sig genom den ännu har liv. Den stund då gestalten vid bordet fortfarande sitter dröjande som har han eller hon ännu inte vaknat och drömmarna från en helt annan värld, som ingen av oss någonsin kommer att känna, alltjämt utövar sitt anspråk på henne eller honom.”

För att återge en sådan atmosfär behövs det skrivna ordet, precis som det behövs för att berätta hur de tre änglarna färdas genom tiderna och platserna. De inte bara för handlingen framåt utan gör skildringen full av poesi: ”Hur färdas änglar? De färdas som stunden kräver av dem: i ett andetag och en kastby, tålmodigt vandrande genom is och öken. De är där ingen väntar dem och de väntar där ingen önskar dem … Nu sitter Herrens ängel intill Mannen, lutad mot väggen i en kall och fuktig fängelsehåla.”

Romanens röda tråd är den något svärmiska berättelsen om paret, Adam och Eva. De övergår till Mannen och Kvinnan och slutligen till Josef och Maria som föder ett barn.

I all sin skönhet är språket stundvis övermåttan romantiskt och ordrikt, men det är onekligen betagande.

Boken är en gigantisk litterär bearbetning av Bibeln. Att lyckas med något sådant kräver Rådströms kaliber. Han har haft både närheten och distansen till originalet för att åstadkomma ett eget verk. Naturligtvis har han tagit en risk med att ge sin bibeltolkning två olika uttryck. Han tävlar ju med sig själv. Men det är i mina ögon som romanförfattare han vinner.

Birgit Ahlberg-Hyse är journalist och kulturkritiker verksam i Västerås.