Bibelläsning med 3D-glasögon

Uttåget ur Egypten, symbolen för all befrielse genom alla tider, har blivit amerikansk storfilm med fantastiska specialeffekter i 3D, hög upplösning och med hur många döda som helst. Den välrenommerade regissören Ridley Scott, bland annat känd för Gladiator (2000), har satt tänderna i berättelsen om hur Gud befriar sitt förslavade folk så att de under Moses ledning kan påbörja sin vandring mot Kanaans land. Exodus är ett annat namn för Andra Moseboken, denna films litterära förlaga.

Den bibliska berättelsen är välkänd och tämligen lätt att känna igen i filmen, även om den har gjorts mer detaljerad och utbroderad. Vi kastas snabbt in i handlingen och möter den vuxne Mose vid farao Setis hov. I anslaget får vi veta några saker om honom: han är som en son för farao som föredrar honom framför sin egen son Ramses, han är skeptisk mot den egyptiska vidskepligheten och väldigt lojal mot farao och dennes statsapparat och han är en duktig krigare. Han anförtros ett svårt diplomatiskt uppdrag där han måste samtala med några av de äldsta hebréerna. Mose själv och alla omkring honom tror att han är egyptier, men en av de äldste informerar Mose om att han inte är det utan hebré, något som han tycker är befängt och inte vill tro på. Seti dör och Ramses blir ny farao. Sanningen om Moses hebreiska ursprung uppdagas och kommer som ett slag både för honom och för Ramses. Han kommer i onåd och tvingas fly till Midjan där han gifter sig och får en son. Här får han sin första Gudsuppenbarelse. Gud kommer till Mose som en malak, budbärare i gestalt av en pojke som talar till honom. Mose drabbas av sitt uppdrag, att leda de förtryckta hebréerna ut ur Egypten. Han tolkar det som ett väpnat slavuppror och börjar träna en armé men Gud tycker att Mose angriper problemet på fel sätt och börjar hjälpa till med att sända plågor som drabbar egyptierna. Efter mycket kamp får farao nog och kastar ut hebréerna ur landet. De påbörjar sitt uttåg. Farao, ångrar sig, kommer efter och vill hämnas. Röda havet delar sig, hebréerna klarar sig över medan faraos armé kommer för sent och drunknar. Väl på andra sidan hugger Mose in de tio budorden på stentavlor och filmen tonar ut, nästan som en cowboyfilm, med att hebréerna försvinner bort mot horisonten.

Så hur blir Andra Moseboken i modern populärkulturell tappning? Det är en hyfsat svår förlaga för en modern film; den är full av obegripligheter, motsägelser och har en stil som är väldigt blandad och arkaisk för vår tid. Den innehåller visserligen en berättelse som kan beskrivas som episk, men den är uppblandad med stamtavlor och lagtexter och dess författare har haft annat för ögonen än de detaljer som guidar en modern läsare. Vid varje filmatisering av en text måste man göra en iscensättning som blir mer konkret än sin förlaga; text framkallar inre bilder, medan filmens bilder presenteras materiella framför oss. Allt obegripligt måste göras begripligt, i synnerhet i konventionell amerikansk Hollywoodfilm. Modern mainstream-dramaturgi följer dessutom mycket tydliga regler som bibelförfattare inte alltid bryr sig om. Hypotetiskt hade filmens tolkning kunnat göras på miljoner sätt, man kan ju som bekant läsa Bibeln precis hur som helst. Hur filmskaparna har valt att göra säger en del om vad som är viktigt i vår egen tid.

I Bibeln råder inga tvivel om att Mose är hebré, varken för honom eller för faraos hov, men i filmen framställs karaktären Mose som en man som hamnar i en etnisk och religiös identitetskris. Han trodde sig vara religionskritisk egyptier. Flera gånger uttrycker han skepsis mot religiös tro, först hos egyptierna och sedan hos hebréerna. Som egyptier fnyser han åt faraos prästinna och uppmanar den äldste hebrén att sluta drömma om Kanaans land. Som hebré får han bannor av sin fru Sippora för att han lär sin son att tro på sig själv i stället för på Gud. När han sedan blir drabbad av Gud, kapitulerar och börjar samtala med pojken som representerar Gud, kommer han att lida av Guds tystnad, lite som i en Bergmanfilm, då pojken plötsligt inte dyker upp. Konceptet Guds tystnad bidrar till att göra gudsdialogen till något av en inre konflikt hos Mose. Det känns inte igen från bibelberättelsen där Herren talar till Mose precis så mycket som behövs. Denna etniska och religiösa kris är en tydlig dramaturgisk motor i filmen. En annan detalj som skiljer filmens Mose från Bibelns är att han i filmen är hjälte redan från början; välformulerad, rättrådig och duglig. I Bibeln tvivlar han på sin förmåga, saknar ordets makt och får därför sin bror Aron som nära följeslagare. I filmen är Aron en knappt synlig bikaraktär.

En annan dramaturgisk motor är relationen mellan Mose och Ramses. De framställs som två bröder som älskar varandra, men som splittras och blir varandras fiender. Mose var inte den alla trodde att han var och Ramses blir korrumperad av sin makt när han blir farao. Det är intressant i filmen att Ramses efter splittringen längtar efter Mose och att han har en ambivalent inställning till sitt maktbegär. Detta stämmer på något sätt överens med bibelberättelsen där Gud låter farao säga ja och sedan med förhärdat hjärta säga nej, upprepade gånger. I Bibeln använder Gud farao för att demonstrera sin makt, i filmen uttrycks detta som en problematisk syskonrelation. I Bibeln talar Mose och farao fritt med varandra, i filmen gömmer de sig för varandra.

I denna karaktärsutveckling och i denna relation har handlingen sin drivkraft. Befrielsen ur fångenskapen har en helt underordnad betydelse. Personligen gjorde denna yttre ramberättelse inte mer intryck än att känslor av komik plötsligt infann sig vid dramats absoluta höjdpunkt. Sexhundratusen hebréer har precis klarat sig undan, Mose kravlar sig upp ur Röda havet och ofrivilligt går tankarna till Michael Palin i vinjetten till Monty Python’s Flying Circus. Man förväntar sig att höra John Philip Sousas marschmusik, men i stället suckar Ramses II självironisk över sin egen storhet från andra sidan stranden.

En amerikansk undersökning utförd av en organisation som heter Faith Driven Consumers visar att 74 procent av alla amerikaner kan tänka sig att se en film som Exodus om den är bibeltrogen, medan 68 procent inte kan tänka sig att se den om den inte är bibeltrogen. Vad menas med en bibeltrogen film? Finns det? Man kan göra många olika tolkningar av en berättelse som Exodus, säga nästan vad man vill. Handlar det om Guds storhet eller är det en plädering för att inte blanda olika etniciteter? Vid överföringar och omtolkningar är accenterna betydelsebärande. Filmskaparnas intentioner och förhållningssätt är intressanta.

Scott har kallat sig både ateist och agnostiker men understrukit att han har en stor respekt för alla troende. Han har fastnat för Mose som en icke-troende som successivt accepterar sitt öde men även fortsättningsvis ifrågasätter Gud. För Scott har det varit viktigt att undvika att framställa Gud som ”röster från bergen med mullrande moln och blixtar” och i gestaltningen av mirakler har han velat tona ner det övernaturliga. Scott har till exempel åberopat teorin om att Röda havets delning kan förklaras genom en tsunami orsakad av en jordbävning ca 3 000 f.Kr. I den här filmen finns inga moln och eldstoder. Christian Bale som spelar Mose har sagt att tron är som att cykla, man kan inte glömma den om man väl har fått den till sig som barn. Han har annars betonat ett schizofrent och lynnigt drag i Moses personlighet. Den tanken går i linje med Guds­dialogernas utformning i filmen. I en av dem tycker Mose att det är synd om egyptierna som får utstå svåra plågor. Gud argumenterar då för att hämnas alla år av förtryck. Gudsdialogen som en inre konflikt gör sig påmind igen. Min misstanke är att begreppet Gud inte har varit så intressant för Scott. Det är också slående hur lite av filmen som handlar om Guds relation till sitt folk, en av de stora poängerna i bibelberättelsen. Man kan i slutändan säga att Scott har gjort en film som handlar om en man som kämpar med sig själv, sin bakgrund och sin framtid. Exodus av i dag handlar om individen och självförverkligande.

Filmen har blivit förbjuden i flera länder, såsom Egypten, Marocko och Förenade Arabemiraten. Egyptens kulturminister Gaber Asfour har sagt att filmen ”ger en sionistisk historiebild och innehåller flera historiska felaktigheter”. Han syftar bland annat på att hebreiska slavar i filmen bygger pyramider som i verkligheten byggdes 500 år före Abraham. Filmen har dessutom fått skarp kritik för rasism eftersom man castat vita amerikaner, européer och australiensare i alla stora roller, precis som i gamla tiders bibliska mastodontfilmatiseringar.

Exodus: Gods and Kings är en visuell film full av anslående effekter och med mycket våld och död. Den ger ett ganska ytligt intryck och jag anar att det är tron på pengar, snarare än någon annan tro, som har varit avgörande för den här filmens tillkomst. Det är för all del spännande att se de välgjorda miljöerna från det gamla Egypten, särskilt i 3D, och detta ska inte föraktas; det är imponerande med så mödosamt rekonstruerade miljöer i tre dimensioner. Men det ogripbara i originalberättelsen lämnar mer till oss att meditera över än vad filmen gör med sin detaljerade slutenhet och relativa ytlighet. Lyckligtvis behöver man inte välja mellan det ena och det andra. Varje tolkning bidrar med sitt eget perspektiv och filmen kan nog stimulera fantasin för den invigde och kanske så ett frö hos den oinvigde. För de flesta kommer den inte att göra några större avtryck, den gör nämligen inte det.

Mattias Piltz är filmare och lärare inom filmlinjen vid Skurups folkhögskola.