Härdsmälta i Mellanöstern

Varhelst de dyker upp sprider de skräck och ödeläggelse omkring sig. ”Vi har inga gränser, bara fronter” och ”Islamiska staten – vi kommer att stanna och vi expanderar” – med sådana slagord formulerar de sitt credo, vilket de svarta ”gudskrigarna” sprayar överallt på murarna i de områden som de har erövrat. De ger ut egna pass och nummerplåtar, twittrar på sex olika språk och gör till och med reklam för sig på engelska med hjälp av den påkostade tidningen Dabiq. Sedan i somras är dessa jihadister från Syrien på frammarsch även i Irak. Andra områden som deras strateger har tagit sikte på är Libanon, Jordanien och Saudiarabien. Det ”islamiska kalifatets” trupper har lärt sig krigets hantverk under de gångna tre åren i Syrien och deras skickligaste instruktörer kommer från Tjetjenien. Över hela världen trollbinds människor av deras känslokalla brutalitet, deras manlighetskult och synbart ohejdbara dynamik. Numera ingår muslimer från 50 olika länder i deras led. Deras råa kalasjnikov-islam kommer att göra Mellanöstern till en helt annan plats än vad det en gång var.

Denna terrororganisation har nämligen inte sitt basläger bland Afghanistans berg och grottor – de härjar i hjärtat av den så kallade fruktbara halvmånen. Där uppfanns alfabetet, där skrevs de första dikterna, där finns mänsklighetens äldsta kulturella och politiska rötter. I denna civilisationens vagga plågar, korsfäster och halshugger nu dessa självutnämnda ”gudskrigare” sina muslimska trosfränder i islams namn, fördriver religiösa minoriteter såsom kristna, yezidier och turkmener från de områden som de har bebott under hundratals år, spränger sönder mängder av muslimska helgedomar, bränner ner kristna kyrkor, kloster och bibliotek eller ödelägger arkeologiska utgrävningar.

Den arabiska våren som för bara tre år sedan drog hela världens uppmärksamhet till sig framstår numera som en avlägsen dröm. Så gott som alla förhoppningar har gått om intet, många av deltagarna sitter fängslade. På grund av ”islamiska kalifatets” expansion genomgår Mellanöstern i stället en omvandling av ett helt annat slag: en härdsmälta av historiska mått som kommer att få konsekvenser för dessa religioners och kulturers samlevnad även i andra delar av världen.

Följderna av det brott som den islamistiska terrorn har lett till kan sägas ha tre dimensioner: För det första finns det risk att Mellanösterns flerspråkiga och kosmopolitiska arv försvinner, dess unika religiösa och etniska rikedom, dess babyloniska mångfald av språk och mångtusenåriga mångkultur. För det andra har de bräckliga, auktoritära och inte särskilt djupt rotade arabiska staterna drabbats av ett slag vars like inte skådats sedan det osmanska rikets fall. För det tredje har IS-krigarnas arkaiska barbari lett till att islam drabbats av sin allvarligaste trovärdighetskris under modern tid – inte minst eftersom många andliga ledare i regionen inte förmått möta denna ideo­logiska utmaning och i stället tagit skydd bakom en ogenomtänkt formelartad islam eller emellanåt även visat sympati för det ”islamiska kalifatet”.

”Islamiska staten” är mycket mer än bara en ny panarabisk terrormilis i al-Qaidas efterföljd. Organisationens propagandamakare har ett jihadistiskt statsprojekt för ögonen, en puritansk-monolitisk motpol till Mellanösterns inhemska civilisation som präglats av en kulturell och religiös mångfald. Dessa gudskrigare framställer sig som ett förkroppsligande av Allahs vrede på jorden och målet är att rensa denna jord från alla orenheter och förfalskningar, alla dem som avviker från den rätta tron, alla icke-troende och alla avfällingar. De tror sig ha ett mandat från Gud att verkställa den yttersta domen vid tidens slut. Alla de som inte hör till de rättrognas skara besudlar de rena muslimernas land, uppväcker Allahs vrede och måste utplånas från jordens yta. Skillnaden mellan rent och orent hör som bekant till religionernas mest fundamentala kategorier, men i mötet med IS och dess arkaiska doktriner muterar denna föreställning och blir ett dödligt gift, en mental källa till våld som kommer att få hela världen att hålla andan under de kommande årtiondena.

De som inte delar tron ställs genomgående inför valet att konvertera till islam eller avrättas. De som skonas förlorar sin egendom, tvingas fly eller måste betala en skyddsskatt. Kvinnors och minoriteters rättigheter räknas för intet. Mellanösterns 2 000 år gamla brokiga blandning av gudstro och kultur, av lärdom och dialog, bruk och fester är på väg att utraderas. Man demolerar systematiskt historiska lämningar, stänger teatrar, bibliotek, biografer och konserthus. Vid ett sammanträde i Paris kallade Unesco, FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur, nyligen islamisternas handlingar för en ”kulturell utrensning”. All undervisning inom musik, litteratur, konst eller sport har tagits bort från skolorna. Detta tankesätt står helt främmande inför idéen om alla religioners lika rättigheter och tolerans mot andra.

Påven Franciskus har redan varnat för ett ”stegvist tredje världskrig”. Den 20 oktober kallade han samman kardinalerna och den katolska östkyrkans patriarker till ett krismöte i Vatikanen för att diskutera läget i Mellanöstern. De kristna grupper som levt i Syrien och Irak under nästan två årtusenden och som utgör de äldsta kristna församlingarna i världen riskerar att försvinna.

Enligt den framstående saudiske journalisten Jamal Khashoggi består dessa inva­sionsarméer av ”rasande unga män vars sinne och världssyn är fullkomligt förvridna”. Han är en ensam stämma i sitt hemland. IS-krigarna trampar inte bara ner arvet från föregående århundraden utan även modernitetens landvinningar. ”Det är hög tid att vi börjar rannsaka oss själva. Alla de som fantiserar om utländska sammansvärjningar förtränger sanningen och blundar för våra egna misstag.” Enligt Khashoggi producerar Saudiarabien IS-rekryter på löpande band – ”unga människor med huvudet fullt av våldsamma och vidriga idéer”.

Ideologiskt sett hör IS:s gudskrigare till de salafistiskt-wahabitiska strömningarna inom islam, vars intellektuella rötter återfinns på Arabiska halvön. Kulturell mångfald uppfattas av dess anhängare som ett hot, något som skymmer och urvattnar Ko­ranens föregivet entydiga budskap och dess gudagivna moralföreskrifter. Förvisso hör bara en minoritet av världens muslimer till denna fundamentalistiska rörelse, men de som tror på en sådan religiös entydighet tvingar in omgivningen i en aggressiv kulturkamp i syfte att rena samhället från ”orena anslag”, ”vantro” eller ”västerländska lockelser”.

Ett spår av ödeläggelse genom hela Mellanöstern

Genom hela Mellanöstern drar därför ett spår av ödeläggelse överallt där de har dragit fram. I Egypten och Tunisien har salafisterna förstört minst 70 av sufiernas helgedomar. I Libyen har de demolerat en mängd islamiska helgedomar, begravningsplatser och romerska statyer, bland annat moskén i Zlintan där man vördat en lärd sufier från 1400-talet. Gärningsmännen försökte sedan gräva upp den helige mannen för att gömma undan kvarlevorna och därigenom förhindra att människorna fortsatte att vörda honom. Men trots att de grävde sig ner fem meter i golvet under sarkofagen fann de inga kvarlevor. I Syrien och Irak har IS-anhängarna än så länge jämnat minst 50 muslimska och kristna gudstjänstbyggnader med marken, bland annat profeten Jonas berömda mausoleum i Mosul. Den har under många århundraden stått som en symbol för hur sammanvävda religionerna och kulturerna är i regionen.

Men hotet mot de skatter som hör till Syrien och Mesopotamien och som är äldre än islam är minst lika stort. Statyer och mosaiker slås målmedvetet sönder, medan vissa utställningsobjekt skonas och säljs för att fylla krigskassan. I Syrien plundrade islamisterna museet i staden Raqqa där de har sitt högkvarter. I det ”islamiska kalifatets” irakiska del finns det bara i regionen Mosul ungefär 1 800 arkeologiska fyndplatser, bland annat fyra huvudstäder från den assyriska epoken och 250 forntida byggnader. I kungastaden Nimrod finns en utgrävd palatsbyggnad, smyckad med ristade stenplattor där bevingade varelser och inskrifter kan ses. Dessa unika reliefer lät IS-krigarna såga upp i småbitar för att kunna sälja dem på den internationella konstmarknaden. För den uppskrämda museipersonalen i Mosul förklarade de beväpnade besökarna att utställningens antika statyer var ”falska avgudar” och skulle förstöras.

Oavsett om den kulturkamp som de barbariska zeloterna bedriver med hjälp av bulldozrar och bomber äger rum i Tunisien, Mali, Libyen, Egypten, Syrien eller som nu Irak rättfärdigas den alltid på samma sätt: Varje mänsklig avbildning är en hädelse mot Gud, sufiernas extatiska danser är en heresi och vördnaden som visas vissa populära fromma personers gravar är oislamiskt eftersom det är ett mångguderi och avgudadyrkan. Man får bara tillbe Allah fastslår de och drömmer om att återvända till den ”enda sanna islam” så som den såg ut på Mohammeds och hans följeslagares tid. Männen låter sina skägg växa, bär traditionella fotsida dräkter och borstar sina tänder med kvistar av misswak-trä. För dem är endast Koranen och sharialagarna moraliskt bindande. Jihadisterna bland dem framställer sig som oövervinnerliga efterföljare till de panmuslimska fältherrar som var verksamma under den gyllene tidsålder då islam grundlades.

”Det här området har utgjort världens mittpunkt för alla de storriken som finns upptecknade i mänsklighetens historia”, sade Candida Moss, professor i Nya testamentet och kristendomens tidiga historia vid det katolska universitetet i Notre Dame i delstaten Indiana, USA. ”Här finns flera generationer av historia på en och samma plats som nu tillintetgörs med ett enda slag.”

Ett sammanbrott utan like för den arabiska statsformen

Parallellt med den systematiska kulturella förstörelsen håller arabstaterna på att brytas ner på ett sätt som aldrig tidigare skådats och som får hela Mellanösterns struktur att knaka i fogarna. Gränserna har redan börjat suddas ut. En tredjedel av Arabförbundets medlemmar utgörs av misslyckade eller sönderfallande stater, en tredjedel är svaga och vacklande och den sista tredjedelen hyperauktoritär. Ingenstans har man lyckats skapa en stabil demokrati, för att inte tala om en välfärdsstat. Där finns ingenting som liknar den moderna synen på myndiga medborgare. För 50 år sedan avslutades det koloniala tidevarvet i nära nog hela Mellanöstern med hjälp av militärkupper. Under sina första årtionden möjliggjorde de unga staterna en viss social rörlighet, ekonomisk tillväxt och utökade utbildningsmöjligheter. Men med tiden bleknade de revolutionära idealen och förvandlades till tröttkörda floskler. Denna oroshärd kom så sakteliga att styras med hjälp av sekulära despotier och det var dem som så många människor – till största delen förgäves – drog ut på gatorna för att protestera mot under den arabiska våren.

Den libanesiske journalisten Rami G. Khouri menar sig se hur ”de existerande arabstaterna står inför en katastrofal kollaps”. Han menar att den idévärld som IS bekänner sig till har fötts och växt sig stark på grund av ”de arabiska säkerhetsstaternas förbannelse och som sedan sjuttiotalet har behandlat sina medborgare som barn och framför allt lärt dem att lyda och hålla sig passiva”. För honom består den verkliga tragedin i det ”korrupta och amatörmässiga sätt som staterna beter sig på” över hela arabvärlden och även i ”den inblandning från utländska makter och deras militära övergrepp, vilket omfattar USA, vissa europeiska länder, Ryssland och Iran”.

Från Syrien har stora mängder flyktingar strömmat in i Libyen och Jordanien. Det oljerika Libyen börjar bli alltmer omöjligt att styra. Mer än 200 beväpnade miliser slåss om makten. Stammar, klaner och städer bekämpar varandra, förstör flygplatser och infrastruktur. I det utblottade Jemen hotar dricksvattnet att sina och huvudstaden Sanaa belägras av den shiitiska houthimilisen. Sedan några år tillbaka för Syriens Bashar al-Assad krig mot sitt eget folk med hjälp av scudrobotar, giftgas och egentillverkade splitterbomber. På medeltida vis låter han omringa hela städer, belägrar dem och svälter ut dem. Förstörelsen av Irak började redan 1980 när Saddam Hussein startade sitt krig mot Iran. Sedan dess har katastroferna följt varandra i spåren: angreppet på Kuwait, internationell isolering och slutligen USA:s invasion 2003. I Syrien och Irak är alla skyttegravar så djupa vid det här laget att nationerna troligtvis aldrig mer kommer att kunna fogas samman igen.

Militärkuppen i Egypten sommaren 2013 skedde med ett brett folkligt stöd och innebar ett dramatiskt och inom den överskådliga framtiden irreversibelt bakslag för alla som hoppats på demokratiska framsteg i regionen. Regimen i Kairo har återfallit i polisstatens beteendemönster och är i vissa avseenden ännu mer oberäknelig och hämningslös, ännu mer tvingande och mer laglös än föregångaren under Mubaraks ledning. Samtidigt är världens 200 miljoner araber, bortsett från den så lättillgängliga råoljan, inte särskilt produktiva i jämförelse med resten av världen. Man är ineffektiva och på efterkälken inom många vetenskapliga områden. Hade Gulfstaterna inte haft oljepengar att avlöna sin rekordstora armé av invandrare med, hade Gulfområdet fortfarande varit ett ogästvänligt utvecklingsområde. De arabiska stater som gränsar mot Medelhavet domineras av korruption, politisk inkompetens och en byråkrati vars metastasbildning inte känner några gränser. Det tycks inte finnas någonting inom civilsamhället, inga krafter av kulturellt-religiöst eller etiskt slag som skulle kunna påverka framtiden i en mer positiv riktning.

Dessutom har ”kalifatkrigarnas” mordiska härjningar tragiskt nog försatt islam i sin värsta legitimitetskris under modern tid och fått tron att framstå som en allt mindre stadig grund för etiskt handlande och politiskt tänkande. På det sätt som islam i dag är organiserat förmår den inte formulera, förmedla och förklara sitt huvudbudskap på ett sammanhängande vis. Gäller förbudet mot att döda eller inte? Varför växer självmordsbombarna i vår dagar som giftiga svampar ur marken? Är självmordsbombarna massmördare eller är de på väg mot paradiset? Är det en muslimsk lära att hugga av huvuden och kroppsdelar, att utdela piskstraff när någon begår ett religiöst brott? Varför kan vem som helst bli muslim medan det enligt sharia-lag är belagt med dödsstraff att lämna tron? Varför diskrimineras kvinnor av den muslimska äktenskapslagstiftningen än i dag? Varför får inte icke-muslimer resa till Mecka eller Medina? Varför får inte kristna bygga kyrkor eller ens fira gudstjänst i islams ursprungsland Saudiarabien? Är religiöst tvång tillåtet eller inte? Och hur förhåller sig islams lära till moderna föreställningar om tolerans mot dem som har en annan tro eller inte tror alls?

”Islamisterna har i princip inte uppfunnit något nytt. De har helt enkelt drivit den gängse tolkningen av islam till sin spets och radikaliserat den”, påstod nyligen palesti­niern Ahmad Mansour i en artikel i Der Spiegel. Han är medlem i tyska muslimska rådet och Moses Mendelsohn-pristagare. När det gäller deras syn på ”otrogna”, på umma, den religiösa gemenskapen bland muslimer, eller på mannen och kvinnans roller är det bara fråga om ”en gradvis skillnad, inte en principiell”. De radikala grupperna är därför enligt Mansour farliga inte på grund av att de skiljer sig från ”normal” islam utan därför att de liknar den så mycket.

I synnerhet i Mellanöstern framstår avståndstagandet från jihadisternas våldsbudskap ofta som halvhjärtat och otydligt. Den traditionella teologin och koranutbildningen förmår inte leva upp till den moderna tidens utmaningar. Utbildningsnivån bland arabiska predikanter är ofta miserabel. Många av dem är föga mer än statligt understödda religiösa ämbetsmän som njuter av sin höga status och med stora åtbörder hänger sig åt sin förment gudagivna auktoritet. Det sunnitiska etablissemanget i Mellanöstern förhåller sig lika defensivt och hjälplöst. Man har inte kunnat uppbåda ett ledarskap som tydligt och utan att vackla har kunnat visa vägen genom krisen. Inom den muslimska världen förekommer heller ingen debatt kring de radikala gruppernas intellektuella rötter. Och de miljoner och åter miljoner muslimerna i Mellanöstern beter sig som om allt detta inte hade något med dem att göra och nöjer sig med att hänvisa till sin religions inre mångfald.

Särskilt tabubelagt är den ideologiska kopplingen mellan Saudiarabiens salafistiska islamtolkning, vars missionärer är verksamma över hela världen, och IS-mördarnas handlingar. Varje år börjar tusentals unga män från hela världen studera vid universitetet i Medina, ofta med hjälp av frikostiga saudiska koranstipendier. Där undervisas de i salafismens grundidéer och skickas sedan tillbaka till sina hemländer på Balkan, i Afrika, Indonesien, Bangladesh eller Egypten, inte sällan med en doktorstitel i bagaget som ett belägg för deras kompetens. Med hjälp av sina fundamentalistiska predikningar börjar de sedan bekämpa de inhemska och djupt rotade varianterna av islam.

Till exempel krävdes det två månader och en ursinnig straffpredikan på tv från kung Abdullah om ”prästkastens lättja och förtegenhet” innan stormufftin Abdul Aziz al-Sheikh offentligt fördömde IS och kallade dem för ”islams fiende nummer ett”. Ahmad Mohammad al-Tayyeb kallade nyligen IS för en ”sionistisk sammansvärjning”, med syftet att få arabvärlden på fall. Al-Tayyeb är högste ledare för Al-Azhar-universitetet i Kairo, vilket är den viktigaste läroanstalten inom den sunnimuslimska världen. Den ena arabiska kommentatorn efter den andra har bjudit på liknande påståenden som har framförts som oemotsägliga självklarheter: IS har skapats av utländska underrättelsetjänster eller av Israel eller av USA – eller av dem alla tillsammans för att få islam att framstå i dålig dager och för att destabilisera regionen.

Bloggar, forum och religiösa hemsidor svämmar över av sådana hallucinationer. ”Hur skulle saudiska religiösa ledare kunna gå i strid mot grupper som förespråkar våld, halshuggningar och extremism?”, frågar sig Turki al-Hamad som är en liberalt inriktad intellektuell, och fortsätter: ”De har ju precis samma anti-pluralistiska, wahabitiska ideologi i huvudet.”

I synnerhet på den arabiska halvön förekommer emellanåt en fördold ideologisk sympati för de skenbart oövervinnerliga IS-trupperna. Många unga araber uppfattar Islamska statens framryckningar som en efterlängtad upprättelse som även riktar sig mot västvärlden och dess upplevda dominans i de egna hemländerna. De uppväxande sunnitiska generationerna i Europa och USA reser i stora skaror till Syrien och Irak för att få vara med i ett sådant hyperradikaliserat islamiskt awakening. ”IS gör precis det som vi har fått lära oss i skolan”, twittrade nyligen Ibrahim Al-Shaalan, en saudisk intellektuell. ”Om det inte finns något att kritisera i våra läroplaner, då handlar IS på rätt sätt. Men om det i stället är fel på dem, var ligger då skulden?” Det är en fråga som inte bara riktar sig till det muslimska etablissemanget i området utan även till dess auktoritära härskare och politiska kultur.

”De fredsälskande muslimer som utgör den stora majoriteten måste fråga sig vad det är som ligger bakom de skrämmande utvecklingar som har skett inom den egna religionsgemenskapen.” Detta krav kom nyligen från de tyska biskoparna som vanligtvis brukar vara mycket försiktiga när de har att göra med islam. ”Det är inte tillräckligt att bara peka på de misstag, försummelser och den skuld som finns utanför den muslimska kulturen.” När Barack Obama höll sitt senaste tal inför FN:s generalförsamling uttryckte han sig tydligare än någon annan amerikansk president gjort före honom: ”Att få slut på det religiösa våldet och extremismen är i slutändan en uppgift för en hel generation. Det är en uppgift för Mellanösterns folk.” Ingen utländsk makt kan åstadkomma en sådan omvändelse av sinne och hjärta förklarade han.

Hisham Melhem är chef för radiokanalen Al Arabiya i Washington och en av de myc­ket få kritiska rösterna. Han hävdade sammanfattningsvis: ”Vi araber ska inte låtsas. Den arabiska civilisation som en gång fanns är så gott som borta.” Dagens arabvärld är enligt Melhem våldsammare och instabilare, mer splittrad och driven av extremism än någonsin tidigare. Han menade vidare att den arabiska vårens löften om politisk delaktighet, politikens återkomst och ett nytt erkännande av den mänskliga värdigheten har trängts undan av inbördeskrig, etniska, religiösa och regionala splittringar, men även av det absolutistiska styrelseskicket. ”Islamiska statens jihadister har inte uppstått ur intet. De klev ut ur det ruttnande och ihåliga kadaver som utgör resterna av vår sammanstörtade civilisation.”

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Herder Korrespondenz nr 11/2014.

Martin Gehlen är dr i teologi, Mellanösternkorrespondent för ett flertal tyska, österrikiska och schweiziska tidningar, bosatt i Kairo.