En obekväm författare om ondska och tillit

Romaner om fattiga, grubblande och ensamma präster hör antagligen till det minst upphetsande i skönlitteraturen. Att då på nytt ge ut den i Sverige väl nästan bortglömde, nyligen dock åter uppmärksammade författaren Georges Bernanos Prästmans dagbok från 1930-talet är ett vågat företag. Det är en krävande, ja, utmanande roman, kanske svårsmält för den som inte är förtrogen med katolskt tänkande och ett religiöst och teologiskt laddat språk. Läsaren skall inte räkna med skildringen av en lantlig idyll. Tvärtom! Romanens kärna utgörs av huvudpersonens antecknade tankar, tvivel och känslor, och av hans samtal med mer eller mindre oförstående församlingsmedlemmar, bland dessa en odräglig greve och hans familj, och med några äldre medbröder. Den yttre handlingen är inte så viktig. Och de dialoger som prästen för med sig själv och med andra är inte alltid lätta att följa. Men de handlar om existentiella frågor. De berör.

En uppskattad bråkstake

Författaren Georges Bernanos (1888–1948) räknas till de stora i 1900-talets franska litteratur. Romanen om ”prästen på landet” är ett av hans mest centrala verk. Den kom ut i Frankrike 1936, på svenska 1947 i översättning av Sven Stolpe. Bernanos var en komplicerad person. Det var inte lätt att ha att göra med honom. Fram till början av 1930-talet var han aktiv i eller sympatiserade med synnerligen reaktionära Action Français som han emellertid bröt med. Han deltog i första världskriget, sårades och dekorerades. Sedan arbetade han några år som försäkringsinspektör, men gjorde sig både då och senare ett namn som journalist och essäist. Hans första roman utkom 1926: Under djävulens färla [piska/regim], som Axel Claëson 1928 översatte det franska originalets titel Sous le Soleil de Satan [egentligen ”Under Satans sol”]. Verket väckte stor uppmärksamhet. Det skildrar liksom författarens flesta romaner ondska och förfall, mot bakgrund av hans egna djupa gudstro. Den sista romanen med titeln Monsieur Ouine publicerades för första gången 1943 i Rio de Janeiro och utspelas i ”en död församling” som det heter i boken. 1951 utkom den på svenska (Herr Ouine, översatt av John Karl­zén). Men som hans bästa roman räknas i regel alltså Prästmans dagbok. Den blev 1951 även film i regi av Robert Bresson. Bresson filmade även Bernanos dystra Nouvelle histoire de Mouchette (1937; film 1966; översatt 1948 av Gunnel Vallquist: Den våldtagna). Mest känt hos oss är väl Karmelitsystrarna, en i Sverige vid flera tillfällen uppförd opera av Francis Poulenc (1949; uruppfört i Milano 1957; Bernanos text bygger på en novell av den tyska författarinnan Gertrud von Le Fort, 1931: Die Letzte am Schafott).

Georges Bernanos och hans hustru Jeanne Talbert d’Arc, som sades härstamma i rakt nedstigande led från en bror till Frankrikes nationalhelgon Jeanne d’Arc (1412–1431), fick sex barn, hade ofta dålig ekonomi och flyttade omkring en del. Åren 1934–1937 bodde de på Mallorca. Det var där han skrev den även av honom själv mycket älskade boken om ”bondprästen”. Men familjen fick hastigt lämna den spanska ön, eftersom författaren, efter att till att börja med på grund av förföljelser av präster och nunnor i den spanska republiken ha hyst sympatier för kuppmakaren Franco, snart upptäckte dennes och falangisternas blodiga framfart och inte skrädde orden i sina artiklar. Inte minst dräpande var hans kritik av den katolska kyrkans roll som stöd för Franco. Simone Weil, själv engagerad på den republikanska regeringens sida, berömde författaren mycket för dessa artiklar (och för Prästmans dagbok).

Under perioden 1938–1945 levde familjen i Brasilien. Därifrån skrev Bernanos en strid ström artiklar och via BBC utsända ställningstaganden för den franska motståndskampen mot Nazityskland och dess medlöpare i Vichy-Frankrike. År 1945 uppmanades han av general De Gaulle att återvända. Sedan bodde han både i Tunisien och i Frankrike men kunde inte förlika sig med det moraliska förfallet, materialismen och ett teknokratiskt tänkande som i hans ögon präglade den fjärde franska republiken. Även före kriget hade han hårt kritiserat ytligheten och den bristande andligheten i det samtida Frankrike, som enligt honom var grunden för det nationella och moraliska sammanbrottet under andra världskriget. Betecknande är att han avvisade mottagandet av den förnämsta franska orden, Hederslegionen, som erbjöds honom tre gånger.

Det var alltså en sammansatt och bråkig person som skrev prästmannens dagbok, en författare känd för sina vredesutbrott, därtill förtrogen med en djup ångest och alltid mycket medveten om dödens närhet. Så rojalistisk och konservativ han var under hela sitt liv, så tydlig var han samtidigt i sitt avståndstagande från inskränkt borgerlig kapitalism och fascism. Ett visst återsken av författarens politiska uppfattningar finns också i romanen, till exempel när den unge kyrkoherden under sina samtal kommer in på marxismen, som han inte sympatiserar med men visar förståelse för, eller när det med påven Leo XIII:s socialencyklika Rerum novarum (1891) kritiseras att arbetet behandlas som en vara. Detta inte minst mot bakgrund av huvudpersonens extremt fattiga uppväxt. Bernanos själv kände väl till fattigdomen, inte minst den på landet. Men han älskade livet. Just som författare ville han vara nära de människor han skildrade. Ett utmärkande drag var att han gärna skrev med vanligt folk omkring sig, på caféer eller på sina många resor i järnvägskupéer. På en känd karikatyr (av författaren själv!) sitter han sovande vid ett cafébord, på det står ett litet glas och en nästan tom butelj. Men han sov sannerligen inte när han betraktade sin samtid, vilket inte minst gällde den katolska kyrkan. Katolik var och förblev han, alltid hemma i kyrkan, men just därför kunde han kritisera hennes representanter mycket hårt, inte minst deras eftergifter inför världslig maktutövning och bugandet inför personer med inflytande.

Präst i en värld av leda

Det finns mycket mer att säga om denne orolige fransman med spanska rötter, om det som drev den gamle kavalleristen som älskade att köra motorcykel. Två allvarliga olyckor blev följden. I prästens dagbok finns för övrigt en nästan lyrisk, från den övriga texten rätt avvikande beskrivning av en blänkande tysk motorcykel och dess förare, den nyblivne främlingslegionären Olivier som utsätter kyrkoherden för tvivlarens närgångna frågor om kyrkan och Gud – ”en makt, som man kan trotsa”. Kyrkoherden får följa med den unge mannen ”i vanvettig fart”, sittande på bönpallen som den kallas på svenska (ordets ursprungliga innebörd är förstås inte den som man här associerar med), och är glad över att församlingsborna inte ser honom.

Bernanos var ingen världsfrånvänd person. Det var flera yrken han prövade på, bland annat att vara djurfarmare och bonde i Brasilien. Men att skriva var det viktigaste, särskilt artiklar i aktuella, inte minst politiska frågor. Bernanos nämnde någon gång att han inte betraktade sig själv som författare. Men det är ändå som romanförfattare han lever vidare, och det är som denne som jag uppskattar honom. Mer än 50 år har gått sedan jag läste både Bernanos Prästmans dagbok för första gången, och nästan alla hans andra romaner (i tyska översättningar). Nu har jag läst om ”dagboken”, föga överraskande med andra ögon, vilket inte bara beror på en annorlunda livssituation utan också på att det är så många andra böcker av helt annat slag som sedan dess har passerat. En sådan omläsning är inte oproblematisk. Håller ”klassikern”? I början var läsningen motig. För en icke-litteraturvetare som jag är det viktigt att en skönlitterär bok kan fängsla, även beröra. Men vad angår mig då denne cancersjuke unge kyrkoherde på den franska landsbygden i en församling eller värld som – med hans ord – präglas av leda? Han lider av ständigt magont, tål som föda nästan bara bröd och uppvärmt (billigt) rödvin, behandlas nedlåtande av omgivningen, förmanas ofta av sina medbröder och dör på en säng i hallen hos en vän som har lämnat prästämbetet. Döden meddelas av denne i ett brev som avslutar boken.

Att romanen har mycket att ge blir läsaren alltmer varse. Den saknar inte aktualitet. Trakter som den skildrade finns även på närmare håll: en bild av världen. Uppmanad därtill av sitt förlag noterade Bernanos 1926 vad han ville förmedla som sin ”grundtanke” eller ”grundtendens” för kommande böcker: ”Syndens hemska klagan, utan att vara bitter eller högtravande, men allvarlig, men rättroende, och av en sanningsenlighet som aldrig kan tystas.” Formuleringen finns i en brevsamling. På detta sätt ser prästen på världen, vars elände, förutom de egna misslyckandena, han försöker axla: utan stora åthävor och alltmer medveten om att det är nåden som besegrar högmodet. Även hans eget. Så slutar också den döendes sista anteckning med att det måste vara den största nåden ”att ödmjukt [kunna] älska sig själv som vilken som helst annan av Jesu Kristi lidande lemmar …” Ty det är vår första plikt, som han tidigare skrev, att försona oss med oss själva, vilket betyder att i all sin maktlöshet ”bevara sitt barnahjärta från förtvivlan”. Här talar författaren även om sig själv – och till oss alla.

Romanen utspelas i ett avkristnat land där andlighet inte längre har ett hem. Det onda råder, ”denna tomhetens, icke-varats oerhörda sugning”. En obegriplig ”torka i så många hjärtan”, som det heter på ett annat ställe. Den i grunden ordlösa församlingen, desillusionerade medbröder, ja även prästens ensamma vandringar mellan tre socknars ganska tomma kyrkor som inte längre har några egna herdar, manar fram ständigt malande frågor om Guds frånvaro. Det är förvånansvärt hur Bernanos lever sig in i denne präst. Själv hade han mycket medvetet valt bort prästyrket. Han menade att han som lekman kunde åstadkomma mer på fält där prästen inte förmår så mycket. Ändå spelar präster en huvudroll i flera romaner, och då kan det vara fråga både om medelmåttiga, heliga eller avfallna präster. Betecknande nog är Bernanos mycket återhållsam när det gäller skildringar av prästens firande av eukaristin – som om han ville undvika att röra vid den. Prästens motbild i denna och andra romaner är den agnostiske eller icke-troende intellektuelle, här en läkare. Denne tycks kunna förstå, men förblir distanserad; menar sig ha kommit till insikt, men förtvivlar och antyds ha tagit sitt liv. Och kyrkoherden vet ju också hur svårt det är och ibland omöjligt ”att komma åt” sin tro. Men egentligen är det inte så, menar han, att man förlorar sin tro, utan att tron ”slutar upp att prägla ens liv”.

Guds närvaro i frånvaron

Det onda står i vägen för tron och tvivlen blir en naturlig följd. Men därmed är inte sista ordet sagt. Insikten i det ondas mysterium paras med den unge prästens ödmjuka kärlek som låter hoppet förbli levande. ”Synden mot hoppet” är ”kanske den största dödssynden”, skriver han. Dess melankoli är så behaglig, ”djävulens allra mest mättande elixir, hans ambrosia”. I anslutning till dessa rader skriver han om ångesten, men river sedan ut sidan. Han ser sig själv som för alltid ”fånge hos den heliga dödsångesten i Getsemane”, som han senare noterar. En besökande, äldre medbroder tröstar: de dagliga plikterna skänker frid i allt detta. ”De är som liljorna på marken, förstår du.” Men prästens dåliga självförtroende, underblåst av omgivningens förtal och elaka sätt att kommentera hans tafflighet, otur och bristande erfarenhet, bidrar till att hans arbete trots hans goda vilja sällan bär frukt. Samtidigt skrev Bernanos 1936, när boken kom ut, att den var ”full av heliga”, just dessa församlingsbor och medbröder, och även de icke-troende. Det största helgonet, menar jag, är dock prästen själv.

Inte förvånande är fattigdomen ett återkommande tema i boken, även den materiella. De fattiga är ensamma, inmurade i ett liv utan förväntningar. Men det är kyrkans uppgift ”att värna fattigdomens ära”, och hon är ensam om att kunna ta på sig denna uppgift. Fattigdomen är ingen skam, men här har då kyrkan svikit, säger läkaren Delbende på ett ställe. Kyrkan borde ”förödmjuka” den rike och mäktige ”och få honom på rätt plats” på den bakersta bänken, inte böja sig för honom. Gör som era helgon! manar den icke-troende läkaren. Bondprästen verkar kanske vara svag, men han böjer sig inte, ser tvärtom sin uppgift i att utmana. Präster blir inte älskade, kommenterar en kollega. Deras uppgift är ändå att bidra till att kristendomen ger samhället en själ. ”Motsatsen till ett kristet folk är ett trist folk, ett folk av åldringar”, säger den äldre prästen. Även här är det tydligt nog Bernanos själv som talar.

Prästmans dagbok innehåller alltså kyrkoherdens nedtecknade tankar och samtal. Men anteckningarna utgör egentligen en ständigt pågående bön i prästens inre, en bön för människorna och för honom själv. Bönen är central i boken – inte minst en återkommande oförmåga att bedja. Den svåra bönen, ofta liksom ”inför en svart mur”. Vem känner inte igen sig: ”så rann min bön hela tiden ut i drömmar och fantasier”. Bönen handlar om tvivlande tillit vänd mot Gud, en ständig ”flykt undan ångesten”. Men denna bön är inte världsfrånvänd. Prästen tyngs av medlidande med och inkännande i människors plågade liv. Denna kärlek ger honom dock styrkan att i samtal med den bedragna, av ”själens tröstlöshet” drabbade grevinnan förmedla Guds ”fruktansvärda omsorg” så att hon kan få frid. Prästen hittar de rätta orden, trots sin egen känsla av maktlöshet och mörker som han menade att Gud hade kastat ut honom i. Här har skett ett ”de tomma händernas saliga under”.

Och prästen är inte oberörd av sitt eget öde heller, nej, han ”kommer inte att kunna dö utan tårar”, som han skriver mot slutet. Och så överlämnar han sig åt sin Gud vars ”fruktansvärda närvaro” han har accepterat för varje ögonblick av sitt liv. Men egentligen är det fel att säga att vi överlämnar allt till Gud. I stället ger vi, som när man låter något tas ifrån oss, tänker han. Då har han fått veta att slutet var nära. Men Gud vill att vi ”har medlidande med oss själva”. Det är Han som tar lidanden på sig! Den möjliggör vår försoning med oss själva. ”Vad spelar det för roll? Allt är nåd”, är prästens sista framviskade ord.

En kommentar om själva nyutgåvan

Det är ett uppskattat företag att ge ut denna bok. Men irriterande är att utgåvan saknar elementära uppgifter om verket, som när det har publicerats på franska och översatts till svenska. Sådant brukar nämnas åtminstone på copyright-sidan. Inte ett ord heller om författaren, hans verk och när han levde. En introduktion hade varit på sin plats, helst då översättaren Sven Stolpes egna korta rader 1947. Sven Stolpe (1905–1996) själv var ju en inte oviktig författare, essayist och föreläsare, en kulturpersonlighet som gjorde stora insatser för att introducera fransk litteratur i Sverige. – Det finns en rik litteratur om Bernanos, och nu en ny biografi av Philippe Dufay: Bernanos, Paris 2013. Men redan den schweiziske publicisten Albert Béguins Georges Bernanos, 1:a upplagan Paris 1954, är mycket användbar (finns även på tyska). Den innehåller en levnadsbeskrivning, bilder, utdrag ur brev och andra texter. (Om Sven Stolpe se Elisabeth Stenborg i Signum nr 2 & 3/2004 och recensionen på s. 56 i detta nr.)

Georges Bernanos: Prästmans dagbok (Journal d’un curé de campagne). Översättning av Sven Stolpe. Artos & Norma bokförlag 2013, 356 s.

Klaus Misgeld är professor, historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.