Kärleken utan Gud

Kärlek är ett mångtydigt fenomen, som gestaltar sig på olika sätt, både i livet och i litteraturen. Beskrivningarna varierar beroende på den form som kärleken uttrycker sig i, och tankens utgångspunkt blir avgörande för resonemang och argumentation. Den ateistiske tänkaren André Comte-Sponville (f. 1952) närmar sig frågan om kärlek utifrån filosofisk synvinkel där hans reflektion präglas av en rent materialistisk syn på både människan och tillvaron. I hans immanenta tänkesätt finns det inget utrymme för någon diskussion med transcendenta värderingar eller med någon andlig aspekt. Comte-Sponvilles beskrivning och resonemang kring kärleken saknar därför varje hänvisning till en gudomlig dimension. Kärleken är ett till fullo immanent fenomen, som ”uppfinner sin egen himmel”.

Låt oss tillsammans med filosofen försöka förstå hans kärlek utan Gud.

Först och främst skall det förtydligas att ateisten Comte-Sponville varken är psykolog eller historiker. Han betraktar kärlekens fenomen genom filosofiska glasögon, färgade framför allt av antikens tanke och tolkning. Grekerna hade olika ord för kärleken: eros, philia, storgè (tillgivenhet, ömhet särkilt inom familjen), philanthropia (kärleken till mänskligheten; en utvidgad philia), agape. Comte-Sponville väljer ut tre som han anser är huvudbegreppen: eros, philia, agape. Tre namn på en och samma kärlek, eller tre sätt genom vilka kärleken i människornas liv framträder. Han lyfter fram dessa begrepp, ställer dem mitt emot varandra och försöker tolka deras innehåll, men alltid i kärleksparets perspektiv.

Passionerad kärlek

En ung kvinna, gift sedan några veckor – berättar Comte-Sponville – ringer gråtande en dag till sin moder. ”Jag skall skiljas”, meddelar hon mellan två snyftningar. Mycket oroad frågar modern henne: ”Men vad händer? Är din man elak, våldsam, dricker för mycket?” – ”Nej”, svarar den unga kvinnan, ”han är till och med mycket snäll. Det är bara så att när han brukar komma hem från jobbet börjar mitt hjärta att bulta när jag hör hans steg i trappan. Och i går, när jag hörde honom komma, hände inget; hjärtat bultade inte alls. Du ser, jag älskar honom inte längre.” Vad är den riktiga, stora kärleken? Den är en passionerad kärlek som föds när två halvor möts och som sedan varar för evigt. Att älska på riktigt betyder att älska med passion. Det är i alla fall så som Platon tänker i sitt stora verk Gästabudet. Genom poeten Aristophanes röst, kallar han denna passionerade kärlek för eros. Här handlar det om en kärlek där de två älskande förenas och blir ett i stället för två. Detta skulle, enligt Platon, vara den största lycka som kunde uppnås här i livet. Comte-Sponville försöker diskutera denna myt om den passionerade kärleken där två som träffas lever tillsammans för evigt. Är det inte snarare tvärtom? frågar sig ateisten. Man älskar med passion den som man drömmer om och som man inte ännu känner till. Den tokiga kärleken, som Aristophanes talar om, finns endast när den saknar sitt objekt. eros grundas på avsaknaden, den grundas på det som fattas. Det är också det som Sokrates kommer att invända emot i fortsättningen av Gästabudet. I passionen älskar jag dig eftersom jag saknar dig. Jag älskar dig så länge du inte finns hos mig eller just därför att du inte finns hos mig. Om kärleken är avsaknad då har poeten Louis Aragon och filosofen Arthur Schopenhauer rätt, säger den franske filosofen: ”Det finns ingen lycklig kärlek.” Låt oss stanna här och meditera över det. Vad betyder det i själva verket att vara lycklig? Att ha det vi längtar efter att ha, skulle Platon svara. Men om kärleken är det som saknas, såsom Platon menar, då älskar jag det jag inte har, argumenterar Comte-Sponville. Jag har alltså aldrig det jag älskar eller kan inte längre älska det jag har. Hur skulle jag kunna vara lycklig då? Detta är enligt Comte-Sponville fällan med eros, uppfattad som avsaknad, vilket bara leder till lidande och som slutar med tristess (Schopenhauer) hos paret. När de älskande börjar leva ihop, försvinner lidandet eftersom saknaden inte finns längre och passionen tar slut. Det kan alltså inte finnas en lycklig eros-kärlek. Antingen älskar jag den jag saknar, men då lider jag av separationen, eller blir jag älskad av den jag älskar, men då är jag den som inte älskar. Passionerad kärlek hos paret förlorar sin dynamik, blir till slut ”tråkig” och ”dör”.

Det är anledningen till varför så många romantiska historier, både i livet och i litteraturen, i själva verket är historier om en omöjlig kärlek. En bra illustration kan vara berättelsen om Tristan och Isolde. Comte-Sponville hänvisar till tolkningen hos den schweiziske författaren Denis de Rougement, som frågar sig varför Tristan och Isolde anstränger sig för att hindra sin kärlek om de älskar varandra så mycket. Det är passionen de älskar, menar de Rougement, och om de skils från varandra, då är det därför att de vill att denna passion skall leva kvar. Filosofen Comte-Sponville håller med de Rougement och förklarar att Isolde inte kunde förbli kär utan det svärd som separerade henne från Tristan och från lyckan. Kärleken är full av passion just i det som saknas; den är denna avsaknad, skild från sitt objekt. Passionen livnärs av det som hindrar den. Den dör när alla hinder är borta.

Men eros-kärlek är enligt Comte-Sponville inte bara den kärlek som älskar det som den saknar, utan också den kärlek som älskar bara sig själv. Med andra ord, i den passionerade kärleken älskar man endast den bild man gör av den man älskar. Den andre fungerar här som en spegel. Den vi därför älskar i passionen är inte den andre utan återskenet av oss själva.

Kan de älskande vara lyckliga när de älskar med eros-kärlek? Diskussionen med Platons teori leder Comte-Sponville till slutsatsen att greken inte bara undviker att förklara detta utan även gör det obegripligt. ”De lever ihop; alltså de saknar inte längre varandra, alltså längtar de inte längre (eftersom längtan är avsaknad), alltså älskar de inte längre varandra (eftersom kärleken är längtan). Men att dela livet med någon man inte längre älskar, det är ingen lycka, det är en ren olycka eller något väldigt tråkigt.”

Glädjens kärlek

Kan det finnas en mänsklig kärlek som inte är passion och som gör de älskande lyckliga i längden? Svaret på denna fråga finner ateisten hos Aristoteles och Baruch Spinoza, som för honom tycks vara de bästa lärarna för våra kärlekshistorier. De representerar två ganska sammanfallande sätt, som avvisar platonismen och misslyckandet i talet om kärlek. De talar om philia, glädjens kärlek, som förstärker människans existens och handling.

Det handlar om den kärlek som uppstår när den passionerade kärleken tar slut. Med andra ord, en kärlek som inte är en kärlek grundad på avsaknaden. philia hos Aristoteles är en kärlek mellan två personer som älskar varandra i glädjen över den andres närvaro, och inte i lidandet av han eller hennes frånvaro. Det är just denna definition av kärlek, som ”ger paret chansen att lyckas”, menar Comte-Sponville. Det lyckliga paret blir då det som kunnat transformera avsaknad till glädje, det vill säga eros till philia. Enligt Platon längtar vi efter det vi saknar. Men det finns också hos människan en längtan, ett begär efter det som finns eller efter det som man har. I detta fall skulle begäret inte längre riktas mot det som saknas utan vara åtnjutandets kraft, kraften av att glädjas över det som finns. Sådan är Spinozas definition av längtan och begäret. Det lyckliga paret, säger Comte-Sponville, vet att älska betyder att njuta av att ”se, beröra, känna, lära eller föreställa sig den man älskar”. Den franske ateisten ansluter sig här helt och hållet till Spinozas tanke där ”kärleken är glädjen som följer med idén om yttre orsak”. Kärleken kan inte förstås utan glädjen, eftersom glädjen är kärlekens väsen. Att älska är att glädjas över att den andre är som den är. Därför kan philia-kärlek enligt Comte-Sponville vara hela livet ut eftersom det är fullt möjligt att njutningen av den andres existens och närvaro aldrig kommer att ta slut. eros anhängare lovar varandra en kärlek ”för livet för döden”, och sviker alltid. De kloka älskande kan däremot hålla sådana tokiga löften. Det lyckliga paret går alltid enligt Comte-Sponville från ”den tokiga till den kloka kärleken, som skänker dem mer kärlek och mer sanning”. Denna klokhet, i motsats till det man ofta föreställer sig, tar inte avstånd från det sexuella begäret. Tvärtom. De kloka älskande älskar mer och bättre än de som älskar varandra med passion. Deras sexuella umgänge är rikare eftersom deras begär grundas på det som finns, på den som är här och nu och som ger sig helt och hållet åt den andre. Det lyckliga paret är inte frustrerat, åtrår inte något som saknas, utan åtrår det som är och ”detta kallas att njuta eller glädja sig”. Vad de älskar i det fysiska sexuella umgänget är själva akten som de själva skapar utan väntan eller hopp om något annat. Därav drar Comte-Sponville slutsatsen att det bara är philia som låter oss få de mest intensiva erotiska njutningarna eftersom man finner nöje och glädje i den kärlek man upplever i stället för att drömma om den kärlek som man inte har. ”De älskande vet hur det kan vara mycket sensuellt, njutningsrikt och starkt att älska snarare i glädjen än i avsaknaden, snarare i handlingen än i passionen, snarare i njutningen än i lidandet, snarare i den uppfyllda makten än i den frustrerade makten. Att snarare åtrå den kärlek man upplever än den man drömmer om, den man inte upplever och som förföljer oss.”

En av Comte-Sponvilles kvinnliga bekanta berättade i ett brev till honom om sitt nuvarande förhållande till sin man och hon sade bland annat följande: ”Det är klart att jag inte längre är förälskad i honom. Men jag åtrår honom fortfarande, och sedan är han min bäste vän.” Comte-Sponville tolkar dessa ord som ”sanningen om paren när de är lyckliga”. De par som lyckades är de som kunnat gå från passionerad kärlek till vänskap, det vill säga från den kärlek som drömmer om någon den saknar till den verkliga kärleken till den som är. ”Att älska (faire amour) med sin bästa vän, finns det något mer utsökt? Det är just det som kallas för paret när det är ett lyckligt par”. Ett lyckligt par skulle då vara det par som förenar två vänner som åtrår varandra. De bästa älskande är de bästa vännerna, eftersom de älskar varandra sådana som de är, kropp och själ, och inte vill något annat än den kärlek de upplever tillsammans. Att älska sexuellt, kroppsligt är också ett sätt att lära känna varandra, att känna den andre och att känna igen honom/henne som den andre: för att njuta av den andres sanning, verklighet, annorlundaskap. ”Vi är underbart kroppsliga”, sade Montaigne. Detta är vad älskande fortsätter att upptäcka, att genomkorsa, att utforska. Detta mirakel är den levande ande, enligt Spinozas tanke, där själ och kropp är en och samma sak. Denna förundran, denna häpnad är philia.

Karitativ kärlek

Comte-Sponville skulle gärna velat stanna här i sina reflektioner över kärlekens fenomen eftersom det hos grekerna inte fanns något större intresse för begreppet agape, som dessutom förekommer endast under senantiken. Varken Platon, Aristoteles eller Epikuros kände till begreppet. Om han ändå reflekterar över agape, gör han det på grund av att det fick en sådan universell spridning genom de kristna som använde själva verbet för att beteckna Guds kärlek till männi­skorna, samt den kristnes kärlek till sin nästa. agape, som latinare senare översatte till caritas, är en osjälvisk kärlek som månar om den andra personens bästa, som älskar den andra personen villkorslöst och endast för hans eller hennes skull. Ateisten erkänner att det är lite genant för honom att tala om en sådan kärlek. Detta beror dock inte på hans intellektuella inställning, det vill säga hans ateistiska synvinkel, utan snarare på det faktum att han personligen saknar erfarenhet av en sådan kärlek. ”Då jag talar om eros, talar jag utifrån en erfarenhet som människor förstår. Vi har alla varit förälskade, nästan alla och många gånger. Då jag talar om philia, talar jag utifrån en erfarenhet som människor förstår. Vi har alla vänner, vi har nästan alla levt i ett parförhållande, och de flesta som lyckliga par. Men då jag talar om agape, utifrån vilken erfarenhet gör jag det? Vem kan vara säker på att han har upplevt, även om det varit endast en gång i sitt liv, ett rent ögonblick av karitativ kärlek? Inte jag. Stunden av medlidande? Vem av oss är kapabel att älska sin nästa, det vill säga vem som helst, att älska honom oavsett vem han är eller vad han gör?”.

Därför vill han inte reflektera teologiskt över agape, det vill säga försöka att förstå Jesu kärlek, utan han stannar på det filosofiska planet. ”Man skulle kunna säga att agape, och det skulle vara enklast att säga, det är kärlek enligt Jesus Kristus. För att stanna på det filosofiska planet, skulle jag snarare säga: agape, det är kärlek enligt Simone Weil.”

Spinoza brukade ofta säga ”att vara glad, det är att finnas i högre grad”. I philia-sammanhang skulle man kunna tolka det som ”tack att du hjälper mig att leva mer! Tack för att du för mig är anledningen till min glädje!”. Weil håller med Spinoza, men frågar sig om detta räcker i kärleken. Livserfarenheten visar ju att vi inte alltid älskar i glädjen och att det även kan finnas ”dålig glädje”. När den ena partnern genom sin starka vilja att finnas till för den andre till och med kan göra honom eller henne ledsen och irriterad. Genom att ständigt vara närvarande, glad och älskande till den grad att det till slut blir påträngande. Då, i sådana ögonblick, behöver den karitativa kärleken visa sig, anser Weil. Den andre bör då inse sitt påträngande sätt och backa minst två steg för att ge den älskade större utrymme att finnas till. Comte-Sponville föredrar att kalla denna kärlek för ömhet, ett ögonblick av kärleksfullhet, av finhet, av tillbakadragandet, som ”mildrar kärlekens glädjefulla makt som ju ibland kan visa sig alltför bejakande, expansiv och påträngande”. Ömheten är den kärlek som vägrar att utöva sin makt maximalt. Ateisten kallar denna kärlek för agape utan Gud, riktad snarare mot sina nära och kära än mot sin nästa. Den filosof som uttryckte det på allra bästa sätt var Adorno, menar Comte-Sponville. I sitt verk Minima Moralia, som den franske filosofen citerar, skriver Adorno bland annat följande: ”Du kommer att vara älskad när du kommer att kunna visa din svaghet utan att den andre använder sig av den för att bekräfta sin makt.”

”Voilà, vad som är karitativ kärlek för ateisten”, skriver Comte-Sponville, ”den delen av mildhet, ömhet, medlidande, som filosoferna i öst kanske skulle kalla den, men också tillbakadragande, som Simone Weil skulle säga, som mildrar inte bara begärets eller avsaknadens (eros) våldsamhet, utan också mildrar det som makten och glädjen kunde ha visat sig vara alltför starkt, påträngande, jag skulle säga alltför expansivt (philia)”.

Vad är karitativ kärlek för paret? Det skulle vara en kärlek befriad från all egoism, full av välvilja där man älskar den andre endast för hans eller hennes bästa och aldrig för sin egen skull. Här använder sig Comte-Sponville av Thomas av Aquinos distinktion mellan amor concupiscentiae och amor benevolentiae. ”Om den karitativa kärleken finns, då är det en kärlek befriad från ego, utan dominans, utan tillhörighet.” För ateisten Comte-Sponville förblir den karitativa kärleken ett ideal, som utmanar oss att bli mindre egoistiska, mindre benägna att utöva äganderätt.

Det råder ingen tvekan om att vi älskar med eros och philia, samt med agape under förutsättningen att vi är kapabla att äls­ka med en sådan kärlek, så skulle Comte-Sponville dra slutsatsen av sitt resonemang. eros är den kärlek som tar, den som vill äga och behålla. philia är makten att njuta och glädja sig; det är den kärlek som finner njutning i att låta den andre växa. agape är kärleken till sin nästa, det vill säga, till vem som helst, kärleken som caritas, som inte vill äga och som inte söker makt; kärleken som glömmer sig själv och ger sig helhjärtat för den andre. Tre kärlekar som förblir tre manifestationer av en och samma mänskliga kärlek, men den tredje (agape) kommer att alltid förbli ett ideal.

Det finns ingen kärlek (eros) som är lycklig och ingen lycka utan kärlek (philia, agape). Detta visar kärleken som en process enligt följande schema: från begäret uppfattat som avsaknad (eros) till begäret uppfattat som kraft och glädje (philia), till kärlek som ger, från passionerad kärlek till handlingens kärlek, från frustration till nöje, från sorg till tacksamhet, från drömmen om kärlek till en upplevd kärlek, från illusion till sanning, från den förtärande romantiska passionen hos förälskade till den fortsatta glädjen hos älskande. Tack vare det, är paret, när det är lyckligt, en plats för ett andligt äventyr – eftersom det är den smältdegel där glädjen och sanningen möts, inklusive det kroppsliga. Att leva i parrelation är – som alla vet – svårt. Men den som inte gillar problem, hur skulle han verkligen kunna älska livet och kärleken? Celibatet är också svårt, men mindre rikt, tror ateisten Comte-Sponville. ”Mindre rikt i efterforskningar, känslor, nöjen och lust … Bättre är att älska kroppsligt än att drömma om det. Bättre är att njuta av och glädjas åt det som är (philia) än att lida av det som saknas (eros).” Det är detta som ger Aristoteles och Spinoza rätt, tycker den franske filosofen. Det är detta som ger älskande, gifta eller ej, rätt och som gör att det blir fel för misantroper eller för dem som hatar kvinnor eller män. De är ofta samma personer och det är bara att tycka synd om dem, om de inte känner kärlek.

På den grundläggande frågan om källan till kärlek hänvisar ateisten inte till Gud utan till sexuell drift och till kvinnor. Freud, Lévi-Strauss och Lacan visar vägen. Kärleken kommer från könet, men utan att förmins­kas till det. Det sexuella begäret sublimeras till kärleken eftersom det stöter på hinder i form av det förbjudna. Kärleken kommer också från kvinnor, från mödrar. Vi älskar kärlek eftersom vi redan från barnsben umgås med den. ”Vi sög i oss kärleken samtidigt som mjölken.” Denna mänskliga erfarenhet visar oss att kärleken är något fundamentalt och något som kommer att fattas oss och göra oss frustrerade. Den kärlek som vi upplevde som djupast, där vi älskades mest hör till det förflutna. Vi måste nu sörja den och genom sorgen befria oss för att kunna älska annorlunda och någon annanstans.

Litteratur

André Comte-Sponville: Petit traité des grandes vertus, PUF 1995. Det sista kapitlet i boken ägnas åt kärleken, s. 329–435.

André Comte-Sponville: L’Amour et la solitude. Albin Michel 2000.

Marie de Solemne: Aimer désespérément. Dialogues avec André Comte-Sponville, Étienne Klein et Jean-Yves Leloup. Dervy 2002.

André Comte-Sponville: Le sexe ni la mort. Trois essais sur l’amour et la sexualité. Albin Michel, 2012, s. 15–153.

Tomas Orylski är docent i teologi vid Lunds universitet, lektor i teologi vid Newmaninstitutet.