Patrick Modiano – platsens minne och minnets plats

Det litterära berättandet eller för den delen allt berättande, om man lämnar frågan om språket bakom sig, kan reduceras till tre delar: subjektet, platsen och tiden. Med andra ord måste någon berätta, befinna sig i ett rum och berättelsen ges utsträckning i tid. Att inleda med en sådan torr reflektion har inte sin bakgrund i att vilja skrämma bort läsare utan introducera tre centrala teman i Patrick Modianos författarskap. Men liksom alla stora författarskap kompliceras snart den till synes tydliga uppdelningen genom att de tre delarna flyter in i varandra och blandas samman på ett sådant sätt att man slutligen inte vet vem som berättar. Är det platsen, jaget eller möjligtvis tiden? Att ställa frågan är inte ett retoriskt grepp. I eftersvallet av Modianos Nobelpris fälldes bryska kommentarer om att han ju bara har skrivit en enda bok. Måhända i många varianter, men ändå bara en bok. Det stämmer att Modianos böcker liknar varandra, men bara på det sätt som ansikten liknar varandra på avstånd. När man närmar sig dem inser man snabbt att de är mycket olika, att de alla har olika drag som uttrycker radikalt olika erfarenheter och upplevelser. Erfarenheterna kan sammanfattas under enkla rubriker. Förälskelser, sorger, glädje. Men samtidigt är de alla djupt olika och individuella. Det som alltsedan debuten förenar hans romaner är försöken att bearbeta en speciell problematik, den flydda tiden och det som gått förlorat i historiens sprickor. Författaren har också liknats vid Marcel Proust, en författare som besatt av den tid som gått tecknar en försvunnen värld ur minnet. Men för att göra bilden fullständig bör man addera och jämföra med Honoré de Balzac vars enorma romansvit La Comédie humaine (sv. Den mänskliga komedin) tecknar bilden av ett franskt samhälle statt i förändring. Modianos böcker lagda bredvid varandra ger på samma sätt bilden av en förgången tid, ofta med rötter i ockupationen, och den tydligaste platsen är staden Paris. Walter Benjamins ord om att ”Paris är en bibliotekssal som genomströmmas av Seine” är en beskrivning avant la lettre av Modianos upptecknande av stadens öden. Paris har också adresser man helst velat glömma. Adresser där svartabörshandlare bodde, också kollaboratörer och Gestapomän. Andra adresser har helt glömts bort eftersom de som en gång bodde där försvunnit, flytt, avlidit eller deporterats. Modianos arbete som författare kan liknas vid ett slags litterär arkeologi. Han avtäcker försvunna tidslager, och eftersom människorna inte sällan är borta återstår bara tingen och de yttre faktorerna. Och måste man välja en karaktär i Modianos böcker som framträder mer än andra är det staden Paris. För att vara helt ärlig är Modiano mer än fascinerad av Paris, han är besatt. Han läser gamla tidningsannonser och telefonkataloger som vore de sammanställningar av förflutenhetens främmande röster. I romanen De dunkla butikernas gata finns en nyckelpassage till Modianos litterära skapande:

”Och dessa telefonkataloger och adresskalendrar var verkligen en gripande

lektyr och det värdefullaste bibliotek man kunde ha, ty på deras sidor fann man en förteckning på människor, företeelser och världar som nu var borta och som de ensamma bar vittnesbörd om.”

Paris är mer än en stad, det är en encyklopedi över mänskliga öden. Och Modianos lyssnande till staden har förändrats genom författarskapet. Under den senare delen av författarskapet har han vänt sig mer och mer mot ockupationens mörka sidor; samarbetet med tyskarna och deportationerna. Han är inte bara född ur den tiden, han levde även hela sin ungdom med ockupationens konsekvenser. För att förstå fascinationen måste man först vända blicken mot författaren själv.

Författaren

”Jean Patrick Modiano, född 30 juli 1945 i Boulogne-Billancourt, är en fransk författare.” Så skulle en inledning kunna lyda. Men även om fakta stämmer finns det anledning att ifrågasätta detta. I sin roman Minnets kvarter skriver han apropå sin huvudkaraktär, som i så många av böckerna är förvillande lik författaren själv:

”Jag gjorde en falsk start i livet. Jag tänkte först skriva en dålig start. Men vad det handlar om är faktiskt en falsk start. Jag skulle till och med kunna säga att ingenting av detta har hänt mig.”

Om man själv skulle använda en litterär arkeologisk metod för att utröna citatets många lager kan man börja med att den fals­ka start som författaren nämner är hans eget ursprung. Hans föräldrar möttes under ockupationstiden. Fadern Albert Modiano hade italienskt ursprung och judiskt påbrå, och hade av kända skäl anledning att frukta både tyskarna och den franska polis som bistod ockupationsmakten i sökandet efter judar och motståndsmän. Modern Louisa Colpijn hade också hon likt en nattfjäril dragits till ljusets stad, då förlagd i mörker, från Belgien. Hon var skådespelerska och fick via kontakter arbete inom filmindustrin, filmer som gjordes med ockupationsmaktens stöd. De fick båda på olika sätt anpassa sig till omständigheterna och försöka överleva i den tid slumpen fött dem in i. Kanske är det denna falska start som författaren syftar på? I Modianos romaner finns få förkastelsedomar eller fördömanden. Han är medveten om att det finns en ytterligare lag bortom den juridiska enligt vilken man har rätt att värna sitt liv.

När ett stort urval av Modianos romaner samlades i förlaget Gallimards Quarto-serie recenserades boken i Le Monde under titeln: ”Modiano, skuggornas betraktare”. Men för att den beskrivningen skall vara sann måste man sätta likhetstecken mellan författaren och romanernas huvudpersoner. Den senare är inte sällan en ung känslig man, väl förtrogen med Paris historia, som genom olika slumpmässiga skeenden hamnar i situationer eller sällskap som existerar i samhällets marginaler. En viktig skugga från det förflutna är just fadern som han i bok efter bok, exempelvis Familjebok eller En cirkus drar förbi, återkommer till. Faderns öde, hur han arresterades av tyskarna men lyckades undkomma med hjälp av en inflytelserik vän fa­scinerar Modiano. Relationen mellan far och son beskrivs i flera romaner. Ibland verkar de befinna sig i en gemensam konspiration mot världen med tidiga eller sena möten på caféer i Paris utkant, och sonen följer med fadern när kuvert hämtas och lämnas på dunkla restauranger. Kampen mellan dem skildras också. I verkliga livet kom Albert och Patrick att bryta med varandra när fadern försökte styra över sonens livsval. Alla de omständigheter som ligger till grund för den egna existensen fascinerar författaren. Hade fadern inte flytt från tyskarna, hade inte modern hamnat i staden, då hade inte heller författaren existerat. Alla dessa livets tillfälligheter undersöks i romanerna. En av författarskapets höjdpunkter är den själv­biografiska romanen Un pedigree (En stamtavla) som är en ömsint beskrivning av en människas uppväxt.

Debuten

Modianos förhållande till sitt ursprung och ockupationen har också förändrats. I debuten La Place de l’Étoile driver den unge juden Raphaël Schlemilovitch gäck med både det franska etablissemanget och läsaren genom att förkroppsliga nästan alla tänkbara antisemitiska klichéer. Han samarbetar med ockupationsmakten, beter sig skrupellöst och framstår som Célines okände judiska son. Den 22-årige författarens debut orsakade häftiga reaktioner när den utkom. Precis som andra debuter skiljer sig romanen från den senare produktionen. Men redan i den finns det melankoliska betraktandet av en värld i förändring. Kanske är den ”fals­ka start” som Modiano beskriver möjligen det faktum att författaren länge hävdade sig vara född 1947, och under lång tid lät denna osäkerhet bli en del av sin egen författar­mytologisering. Han byter också förnamn, och tycks nästan vilja lösa upp de fasta detaljerna i det egna livet för att låta livet och litteraturen existera jämbördigt. Detta är dock inte bara någonting som gäller författaren i biografisk mening utan även många av hans karaktärer. I en annan passage i Minnets kvarter ges tanken röst:

”Jag kunde inte längre skilja mellan mig själv och denna stad; jag var trädens lövverk, blänket av regndropparna på trottoaren, sorlet av röster, ett dammkorn bland miljoner andra på gatorna.”

De som forskat kring Modiano benämner detta som en autofiktion, alltså en medveten sammanblandning av verkliga självbiografiska fakta och fiktion. Tyvärr lider oftast samma forskning av problemet att den gör alltför snäva biografiska läsningar av romanerna och blir triumfatorisk när den lyckats identifiera en historisk person bakom en karaktär. Som hade man sagt någonting om litteraturen och inte om författarens arbetsprocess. I stället bör man ta karaktärerna på orden och låta dem bli till talespersoner för den minneskonst som författaren utövar i romanerna. Samtidigt är detta utplånande av den egna rösten, av uppgåendet i staden eller tiden givetvis ett retoriskt grepp. Det är författaren som frambesvärjer den stämning ur vilken karaktärernas röster framträder, det är genom författarens melankoliska stil som världen blir synlig.

Världens skuggor

Den värld som Modiano porträtterar är en skuggornas värld, en dunkel värld där dygnet tycks bestå av skymning, gryning och natt. I romanen De dunkla butikernas gata säger huvudpersonen:

”Jag är ingenting. Bara en ljus siluett på en trottoarservering den där kvällen.”

Bara en siluett utan specifika drag – nästan upplöst i det ljusa rummet. Och Modiano återkommer till just ljuset i flera av sina romaner. Följande vackra passage ur romanen Bröllopsresa beskriver både stämningsläget och Modianos litterära metod:

”Sedan en lång tid tillbaka – och denna gång våldsammare än vanligt – är sommaren en årstid som inger mig en känsla av tomhet och frånvaro och som får mig att tänka på det förflutna. Är det det alltför brutala ljuset, de tysta gatorna, kontrasten mellan skuggan på väggen och den sjunkande solen mot husfasaderna på Boulevard Soult häromkvällen? Det förgångna blandas med nutid i mitt sinne i en dubbelexponeringseffekt. Det är säkert orsaken till den där olustkänslan.”

Det brutala ljuset som gör gränsen mellan skuggorna och husfasaderna alltför skarp, som delar upp världen, stör karaktären. Hellre då förflutenhetens dunkelhet. I En cirkus drar förbi återfinns en ytterligare passage som vittnar om författarens försök att försonas med det som en gång varit, och just låta det vara. Efter att ha mött den habila typen Grabley befinner sig huvudpersonen med sin flickvän hemma i hans våning. Grabley har varit faderns kompanjon och när han berättar historier från den tid som gått framträder han i ett patetiskt ljus. Men huvudpersonen har en förlåtande blick på mannen. Som ofta i Modianos romaner är det en äldre man som ser tillbaka på sitt liv och i följande passage återvänder han i minnet till Grableys lägenhet:

”I dag kan jag se denna scen framför mina ögon, på långt avstånd. Bakom en fönster­ruta, i dämpat ljus, urskiljer jag en blond femtioårig man i skotskrutig morgonrock, en ung kvinna i pälskappa och en yngling … Glödlampan på lampfoten är för liten och svag. Om jag gick tillbaka i tiden och kom åter till samma rum skulle jag kunna byta ut glödlampan. Men i ett starkare ljus skulle allt detta kunna lösas upp och förintas.”

Att återvända med alltför stor skärpa, eller för den delen att vilja skruva upp förflutenhetens ljus till det som en gång varit, riskerar att omintetgöra. Människan måste lära sig att leva med att det som en gång varit bara kan ses i detta halvljus. Det är en insikt som ofta fyller Modianos karaktärer med melankoli.

Tid och ljus

En passage från Nätternas gräs, en senare roman, binder samman relationen mellan tid och ljus. Efter att ha återvänt till en lägenhet för att hämta sina kläder och därtill stjäla vissa saker, lämnar huvudpersonen och dennes flickvän den. Men när de åter befinner sig på gatan minns hon att hon låtit ljuset stå på i salongen. Detta tecken på att några varit där, denna lilla detalj, blir ett slags madeleinekaka som genom en minnets transponering förbinder det som varit med det som komma skall i minnet av det som varit bli ett slags summering av allt det man lämnat efter sig:

”’Det var verkligen dumt att låta det vara tänt i salongen’, sa hon. Det förvånade mig att hon tyckte att det var så viktigt. Men nu, efter alla dessa år, förstår jag den plötsliga sorgen i hennes blick. Även jag tycker att det är underligt att tänka på alla dessa lampor som vi har glömt att släcka på platser dit vi aldrig återvänt.”

Den tidigare omnämnda dubbelexponeringseffekten framträder också här, men i detta citat handlar det inte om att lösa ut det förflutnas skuggor från väggarna i ett café utan att i ett ögonblick sammanföra alla de avsked man tagit, minnas alla de ljus som lyser upp de platser man lämnat. Det är inte bara människorna som påverkas av platserna och bär dem vidare med sig i minnet, på samma sätt tycks platserna oavlåtligt färgas av de människor som levt där. Skuggorna blir i den meningen inte ett okulärt fenomen där en belyst kropp avtecknas i mörker mot marken eller väggen utan också penslar som syns bemåla platser med männi­skors närvaro. Även de människor som tycks försvinna utan spår kan eftersökas, och det tycks vara så att om man anstränger ögonen tillräckligt kommer man att inte bara kunna se konturerna utan även dess rörelser.

Risken är att om man närmar sig Modianos författarskap med alltför starkt ljus riskerar också dess nyanser att försvinna. För några år sedan kom journalisten Denis Cosnard ut med boken Dans la peau de Patrick Modiano (Under huden på Patrick Modiano). Boken är en biografi som samtidigt följer författarens litterära utveckling. Cosnard spårar Modianos litterära influenser, från pojkåren till vuxenlivet. Han lyc­kas därtill finna rötterna till många av de verkliga händelser som återkommer i Modianos romaner. Modiano själv avskydde boken. Cosnards intention att tränga ”under huden” var förmodligen för mycket för författaren. Och visst kan man förstå Modianos avståndstagande. Många beundrare av Modiano betecknar sig själva som ”modiano-auter”. En passande beteckning för dem som inte önskar lära sig av den litteratur de läst. En term som inte bara fångar missförståndet att bilda ”skola” utifrån hans författarskap utan dessutom understryker att de likt kosmonauter tycks för evigt fångade i en fjärran omloppsbana i isolerade farkoster, dömda att på avstånd blicka ned mot en planet de inte verkligen vågar beträda. Som vore den egna läsningens karta viktigare än det litterära landskap de vandrar i. För den som söker sekundärlitteratur om författarskapet är volymen om Modianos författarskap i serien Les Cahiers de l’Herne att rekommendera. En mängd författare, kritiker och forskare skriver om honom och de närmare 300 sidorna i A4-format innehåller bland annat tidigare opublicerade texter av författaren, intervjuer, brev och originalrecensioner. Några fragment från en brevväxling mellan de känsliga själarna Peter Handke och Modiano hör till mina favoriter. Handke tackar för en tillsänd bok: ”och jag har börjat andas i världen, inte bara i rummet. Jag är stum. Och jag läser, långsamt.”

Minneskonstens former

Citatet om ”alla dessa lampor som vi har glömt att släcka på platser dit vi aldrig återvänt” belyser också en annan viktig aspekt i Modianos författarskap, nämligen frågan om hur man minns och på vilket sätt som tiden påverkar minnet. När exempelvis berättaren i På spaning efter den tid som flytt återberättar sin barndoms ångest att skiljas från modern inför natten är det som att ångesten blir direkt upplevd i framställningen. Den tid som berättas blir alltså samtida med berättandet. Hos Modiano är detta inte fallet. Tvärtom litar han inte på minnet fullt ut. Han är medveten om att det förändras hela tiden. Händelser förändras när karaktärerna blivit äldre. Det som tidigare kunde framstå som omoraliskt eller felaktigt omvärderas i ljuset av vad man faktiskt kan tvingas göra under vissa omständigheter i livet. Detta gäller inte minst ockupationsårens alla skumraskaffärer och svartabörshajar. I citatet från Nätternas gräs förstår protagonisten plötsligt att det för flickvännen var ett annat avsked än det han upplevde, och att detaljen med de tända lamporna för henne var viktig av anledningar som han då inte kunde förstå. Passagen säger också någonting om identitet och kontinuitet. I en intervju i dagstidningen Libération från 2008 säger Peter Handke att det i Patrick Modianos romaner finns en vaghet som inte begränsar existensen, att han tycker om att lämna saker öppna. I Bröllopsresa skriver Modiano:

”Omständigheterna och dekoren saknar betydelse. En dag dränks man av denna känsla av tomhet och samvetskval. Sen drar den sig tillbaka som tidvattnet och utplånas. Men till slut återkommer den starkare och starkare och hon kunde inte frigöra sig från den. Inte jag heller.”

Senare i romanen citerar Modiano en efterlysning av en ung flicka, Ingrid Teyrsen. Hon sägs bo på Boulevard Ornano, 39 bis. Bakom upplysningen gömmer sig ett verkligt öde, och sju år efter Bröllopsresa återvänder han till efterlysningen, till just det som han ”inte kunde frigöra sig från”. Den verkliga flickans namn var Dora Bruder, en ung judinna, och Modiano har kartlagt hennes öde. Upprinnelsen var en kort efterlysning om en försvunnen flicka Modiano fann i ett nummer av tidningen Paris Soir från nyårsafton 1941. I verkligheten bodde hon på Boulevard Ornano, 41. I litteraturens värld lät Modiano de två bli grannar. Romanen är ett imponerande litterärt minnesarbete. Precis som tidigare leder trådarna bakåt i tiden, till ockupationen. Modiano beskriver i Dora Bruder föräldrarnas verkliga försök att gömma Dora i en katolsk skola, och hur det omintetgörs när hon rymmer. Under ett par månader vet inte någon var hon är eller vad hon gör. Just ett sådant mysterium, en lucka i tiden, fascinerar Modiano. Han beskriver hur Dora slutligen kommer tillrätta, bara för att tillsammans med sin far sändas till uppsamlingslägret Drancy, med följande deportation till Auschwitz. Slår man upp Dora Bruder i Serge Klarsfelds monumentala fyrabandsutgåva La Shoah en France (Förintelsen i Frankrike) får man reda på att hon tillsammans med sin far deporterades den 18 september 1942 med konvoj 34: med 903 andra människor från konvojen mördades de i Auschwitz.

Dora Bruder skiljer sig från Modianos andra romaner. Den är inte tillägnad någon person, vilket de annars är. Modianos åtta första böcker är alla tillägnade brodern Rudy som dog bara tio år gammal. En händelse som märkte författaren djupt. Men romanen skiljer sig också från de andra eftersom den ligger mycket nära ett verkligt öde som han inte känner sig kunna helt bearbeta litterärt. Detta gör paradoxalt boken till en av hans viktigaste men samtidigt ett av de mattaste verken rent litterärt. Det tar lång tid innan Modiano tycks våga berätta, och rädslan för att begå övergrepp på den unga flickans öde gör att han tvekar i sin gestaltning. Man får känslan av att romanen emellanåt pressas av ämnets tyngd.

Paris –Minnets kvarter

Med varje roman adderar Modiano till den enorma parisiska tablå han sedan debuten målar. När Modiano skriver om Paris är det sällan bara den fysiska platsen han åsyftar. Det är hela dess historia, de människor som befolkat den och allt det som ägt rum där. Platsen är med andra ord upplöst i tiden, och tidslager ligger på tidslager. Kanske är det därför som många av Modianos titlar också har referenser till okända kvarter och platser. I det tidiga författarskapet Minnets kvarter och De yttre boulevarderna och Villa Triste. I det senare författarskapet de ännu oöversatta Dans le café de la jeunesse perdue (I den förlorade ungdomens café) eller i den innan jul utkomna Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier (För att du inte skall gå vilse i kvarteret). Och med denna senaste bok har vi slutligen också nått fram till orsaken till Modianos plötsliga berömmelse i Sverige genom Nobelpriset. Hans Nobel­föreläsning var det första längre försöket att med egna ord reflektera över sitt författarskap. Han avslutade det med följande ord:

”Jag har intrycket att minnet numera är långt mindre självsäkert och att det ständigt måste kämpa mot glömska och amnesi. Under detta lager, denna massa av glömska som täcker allt, går det bara att snappa upp fragment av det förflutna, spår som upphör tvärt, flyktiga, nästan ogripbara människoöden. Men förmodligen är det romanförfattarens kall att på glömskans stora vita ark blåsa nytt liv i några halvt utplånade ord –

isberg som har lossnat och driver omkring på havsytan.”

Orden ekar från avslutningen av romanen Ungdomsår, skriven mer än 30 år tidigare:

”Någonting – senare skulle han fråga sig om det inte helt enkelt var hans ungdom – någonting som dittills hade tyngt honom, lösgjorde sig från honom, som när klippan långsamt faller mot havet och försvinner i en virvel av sprutande skum.”

Både isberget och skummet blir till vita ark som Modiano fyller med ord, som blotta krusningar på ytan. Genom läsningen låter sig dock det som existerar i djupet anas och drömmas om. En författare som förmedlar den svindlande känslan genom papprets lager har inte bara skapat stor litteratur, denne har också öppnat läsarnas sinne och genom bläck gett dem en ny blick på världen.

Daniel Pedersen är doktorand i litteraturvetenskap vid Institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet och medlem av kulturtidskriften Aiolos redaktion.