En reformerad gymnasieskola?

Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola. SOU 2008:27.
Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola. SOU 2008:27.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I februari 2007 tillsatte regeringen en gymnasieutredning. Fjorton månader senare kom dess betänkande: Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola. Utredningstiden var kort. Mycket kort med tanke på att så gott som alla aspekter av gymnasieskolan skulle betänkas. Kanske var detta en signal till utredaren att det inte var fråga om en omfattande reform utan snarast en putsning av den skola som redan finns. Så blev också resultatet: lite uppstramning, lite breddning, några symboliska (men kanske viktiga) namnbyten. Som visionär text är det, trots titeln, snarare en uppföljare än en nyskapelse.

1991 lades grunden till dagens målstyrda, kursformade gymnasieskola med propositionen Växa med kunskaper. Framtidsvägen vill förstärka målstyrningen och tona ner kursstrukturen så att respektive programmål ska väga tyngre än de enskilda kursmålen. En, i alla fall på papperet, viktig förändring är att varje program ska leda fram till en examen som definieras av godkända betyg i 90 procent av genomgångna kurser samt ett examensarbete om 100 poäng (fyra arbetsveckor). Utöver en uppstramning av målskrivningarna och ett starkare krav på att dessa ska följas är det en förändring till namn snarare än till funktion. En större förändring är att programmålen föreslås bli utarbetade i samarbete med avnämarna: branschorgani-sationer respektive högskolor. Även i andra avseenden föreslås ett vidgat och formaliserat samarbete med avnämarna i form av nationella och lokala programråd. Utredningen gör därmed en markering av att gymnasieutbildningen inte bara är till för elevernas skull utan även syftar till att förse näringslivet med den kompetens det behöver. För att ytterligare stärka sambandet mellan gymnasiet och högskolan föreslås att antalet forskarutbildade lärare ska öka i de högskoleförberedande programmen. (Det är väl snarast en from förhoppning med tanke på hur antalet sökande till lärarutbildningarna rasar.)

Strävan efter likvärdighet och enhetlighet är stark i Framtidsvägens vision. Den frihet som gavs i rikt mått vid gymnasiereformen 1991 ska nu styras och begränsas. Även programråden har en roll att spela i strävan att råda bot på den vildvuxna floran av lokala kurser och specialinriktade utbildningar. Visionen är att utbudet av utbildningar och kurser inte ska styras av konkurrensen om elever utan av arbetsmarknadens och högskolornas behov och krav. Ett annat utslag av strävan mot enhetlighet är att friskolornas friutrymme begränsas. Enligt betänkandet ska de styras av samma regler som de kommunala skolorna. Ett tredje exempel är inordnandet av lärlingsutbildningarna i den strukturella ramen. Lärlingsutbildningar är yrkesutbildningar som i mycket hög grad är förlagda till en arbetsplats. De fyller utbildningsbehov i små branscher och har mycket olika utformning. I betänkandet får lärlingsutbildningarna en gemensam struktur med varandra och med andra yrkesprogram och får utgöra en tredje utbildningsväg inom gymnasieskolan.

Yrkesutbildningarna har en stor plats i betänkandet. Dessa program ska inte längre heta ”yrkesförberedande” utan ”yrkesutbildande”. Namnbytet vill markera att målet för yrkesprogrammen är anställningsbara yrkeskvinnor och -män. Ovannämnda programråd ska få en viktig roll i att formulera och uppnå målet. En stor förändring handlar om vilken utbildning som ska genomfö-ras på arbetsplatser under sammanlagt minst 15 veckor. Det har visat sig svårt att skaffa praktikplatser varför många skolor tvingats skära ner på perioden eller att helt och hållet förlägga praktiken till skolans verkstäder. Denna möjlighet föreslås försvinna. Skolan ska inte få anordna en utbildning om man inte kan garantera en yrkespraktik enligt förordningarna. Yrkesmålet förstärks alltså. På så sätt stärks även yrkesutbildningarnas status.

Vid den förra gymnasiereformeringen försökte man istället höja denna status genom att utöka antalet icke yrkesanknutna ämnen, s.k. kärnämnen. Nu föreslås i stället en skärpning av yrkesprofilen. Yrkesexamens värde ska ligga i att den garanterar anställningsbarhet. Men det är halvhjärtat. Kärnämnena bevaras, bland annat ska eleverna läsa religionskunskap, samhällskunskap och historia. Ett värdefullt bildningsideal? Javisst, men kan verkligen ytterligare några lektionstimmar stärka allmänbildningen i ett ämne man studerat i nio år? Och skulle inte till exempel samlevnadskunskap med psykologi och mediakunskap med argumentationsanalys ha högra allmänbildningsvärde än det tionde årets samhälls-/religionskunskap och dessutom stor praktisk betydelse? Det verkar här vara slentrian snarare än politisk vision som styrt betänkandet.

Framtidsvägen tecknar alltså bilden av ett mera enhetligt gymnasium med (lite oväntat) en starkare statlig styrning. Samtidigt öppnar den sig för ett vidsträckt samarbete med olika intressenter. Yrkesutbildningarnas inriktning förstärks. En gymnasieexamen införs med tydliga mål och en avgränsad exa-mensuppgift.

De formulerade målen ska styra skolans arbete. Texten är tydlig med detta, men den gör halt inför konsekvenserna. Precis som sin föregångare från 1991 tvekar den och vågar inte ta steget fullt ut. Tydligast är det när det gäller utbildningens låsning av studietid. Gymnasieskolan ska även i fortsättningen vara treårig enligt betänkandet, ett förslag som inte motiveras, men som står i skarp kontrast till ett måltänkande. En målstyrd utbildning är rimligtvis klar när man uppnått målen, vare sig det tar två eller fyra år. Givetvis är det problematiskt att införa en flexibel studietid, men den som vill stå för en målstyrning bör väl söka lösningar på de problemen.

Betygen är ett annat exempel på ambivalensen i förhållande till målstyrningen. Gymnasiets kursutformning innebär att vissa ämnen är uppdelade i flera separata kurser som följer efter varandra. I varje kurs ges betyg och alla dessa kursbetyg finns med i slutbetyget. Det innebär att de kursbetyg eleven får i årskurs ett och två följer med även när man läser senare kurser i samma ämne. Till exempel kan en elev i sitt avgångsbetyg ha fem olika matematikbetyg som avspeglar hans eller hennes prestationer under tre år. Betänkandet föreslår att denna modell behålls. Betygssystemet fortsätter då att vara ett slags premiering av det arbete som utförts under studietiden snarare än en värdering av måluppfyllelse.

Framtidsvägen är en intressant text. Den visar på trender och tankegångar i det skolpolitiska etablissemanget men också på dettas ambivalens inför sina egna visioner.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola. SOU 2008:27.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I februari 2007 tillsatte regeringen en gymnasieutredning. Fjorton månader senare kom dess betänkande: Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola. Utredningstiden var kort. Mycket kort med tanke på att så gott som alla aspekter av gymnasieskolan skulle betänkas. Kanske var detta en signal till utredaren att det inte var fråga om en omfattande reform utan snarast en putsning av den skola som redan finns. Så blev också resultatet: lite uppstramning, lite breddning, några symboliska (men kanske viktiga) namnbyten. Som visionär text är det, trots titeln, snarare en uppföljare än en nyskapelse.

1991 lades grunden till dagens målstyrda, kursformade gymnasieskola med propositionen Växa med kunskaper. Framtidsvägen vill förstärka målstyrningen och tona ner kursstrukturen så att respektive programmål ska väga tyngre än de enskilda kursmålen. En, i alla fall på papperet, viktig förändring är att varje program ska leda fram till en examen som definieras av godkända betyg i 90 procent av genomgångna kurser samt ett examensarbete om 100 poäng (fyra arbetsveckor). Utöver en uppstramning av målskrivningarna och ett starkare krav på att dessa ska följas är det en förändring till namn snarare än till funktion. En större förändring är att programmålen föreslås bli utarbetade i samarbete med avnämarna: branschorgani-sationer respektive högskolor. Även i andra avseenden föreslås ett vidgat och formaliserat samarbete med avnämarna i form av nationella och lokala programråd. Utredningen gör därmed en markering av att gymnasieutbildningen inte bara är till för elevernas skull utan även syftar till att förse näringslivet med den kompetens det behöver. För att ytterligare stärka sambandet mellan gymnasiet och högskolan föreslås att antalet forskarutbildade lärare ska öka i de högskoleförberedande programmen. (Det är väl snarast en from förhoppning med tanke på hur antalet sökande till lärarutbildningarna rasar.)

Strävan efter likvärdighet och enhetlighet är stark i Framtidsvägens vision. Den frihet som gavs i rikt mått vid gymnasiereformen 1991 ska nu styras och begränsas. Även programråden har en roll att spela i strävan att råda bot på den vildvuxna floran av lokala kurser och specialinriktade utbildningar. Visionen är att utbudet av utbildningar och kurser inte ska styras av konkurrensen om elever utan av arbetsmarknadens och högskolornas behov och krav. Ett annat utslag av strävan mot enhetlighet är att friskolornas friutrymme begränsas. Enligt betänkandet ska de styras av samma regler som de kommunala skolorna. Ett tredje exempel är inordnandet av lärlingsutbildningarna i den strukturella ramen. Lärlingsutbildningar är yrkesutbildningar som i mycket hög grad är förlagda till en arbetsplats. De fyller utbildningsbehov i små branscher och har mycket olika utformning. I betänkandet får lärlingsutbildningarna en gemensam struktur med varandra och med andra yrkesprogram och får utgöra en tredje utbildningsväg inom gymnasieskolan.

Yrkesutbildningarna har en stor plats i betänkandet. Dessa program ska inte längre heta ”yrkesförberedande” utan ”yrkesutbildande”. Namnbytet vill markera att målet för yrkesprogrammen är anställningsbara yrkeskvinnor och -män. Ovannämnda programråd ska få en viktig roll i att formulera och uppnå målet. En stor förändring handlar om vilken utbildning som ska genomfö-ras på arbetsplatser under sammanlagt minst 15 veckor. Det har visat sig svårt att skaffa praktikplatser varför många skolor tvingats skära ner på perioden eller att helt och hållet förlägga praktiken till skolans verkstäder. Denna möjlighet föreslås försvinna. Skolan ska inte få anordna en utbildning om man inte kan garantera en yrkespraktik enligt förordningarna. Yrkesmålet förstärks alltså. På så sätt stärks även yrkesutbildningarnas status.

Vid den förra gymnasiereformeringen försökte man istället höja denna status genom att utöka antalet icke yrkesanknutna ämnen, s.k. kärnämnen. Nu föreslås i stället en skärpning av yrkesprofilen. Yrkesexamens värde ska ligga i att den garanterar anställningsbarhet. Men det är halvhjärtat. Kärnämnena bevaras, bland annat ska eleverna läsa religionskunskap, samhällskunskap och historia. Ett värdefullt bildningsideal? Javisst, men kan verkligen ytterligare några lektionstimmar stärka allmänbildningen i ett ämne man studerat i nio år? Och skulle inte till exempel samlevnadskunskap med psykologi och mediakunskap med argumentationsanalys ha högra allmänbildningsvärde än det tionde årets samhälls-/religionskunskap och dessutom stor praktisk betydelse? Det verkar här vara slentrian snarare än politisk vision som styrt betänkandet.

Framtidsvägen tecknar alltså bilden av ett mera enhetligt gymnasium med (lite oväntat) en starkare statlig styrning. Samtidigt öppnar den sig för ett vidsträckt samarbete med olika intressenter. Yrkesutbildningarnas inriktning förstärks. En gymnasieexamen införs med tydliga mål och en avgränsad exa-mensuppgift.

De formulerade målen ska styra skolans arbete. Texten är tydlig med detta, men den gör halt inför konsekvenserna. Precis som sin föregångare från 1991 tvekar den och vågar inte ta steget fullt ut. Tydligast är det när det gäller utbildningens låsning av studietid. Gymnasieskolan ska även i fortsättningen vara treårig enligt betänkandet, ett förslag som inte motiveras, men som står i skarp kontrast till ett måltänkande. En målstyrd utbildning är rimligtvis klar när man uppnått målen, vare sig det tar två eller fyra år. Givetvis är det problematiskt att införa en flexibel studietid, men den som vill stå för en målstyrning bör väl söka lösningar på de problemen.

Betygen är ett annat exempel på ambivalensen i förhållande till målstyrningen. Gymnasiets kursutformning innebär att vissa ämnen är uppdelade i flera separata kurser som följer efter varandra. I varje kurs ges betyg och alla dessa kursbetyg finns med i slutbetyget. Det innebär att de kursbetyg eleven får i årskurs ett och två följer med även när man läser senare kurser i samma ämne. Till exempel kan en elev i sitt avgångsbetyg ha fem olika matematikbetyg som avspeglar hans eller hennes prestationer under tre år. Betänkandet föreslår att denna modell behålls. Betygssystemet fortsätter då att vara ett slags premiering av det arbete som utförts under studietiden snarare än en värdering av måluppfyllelse.

Framtidsvägen är en intressant text. Den visar på trender och tankegångar i det skolpolitiska etablissemanget men också på dettas ambivalens inför sina egna visioner.