Konkret om dödsberedelsen

Det torde knappast finnas något bättre motgift mot den nu grasserande, gnostiska ”andligheten” än att noggrant studera och ta djupa intryck av den klassiska, främst katolska, kristenhetens traditionella hantering av sjukdom och död. I en omsorgsfullt utarbetad och vackert illustrerad doktorsavhandling i kyrkovetenskap, framlagd vid Uppsala universitets teologiska institution, behandlar Stina Fallberg Sundmark just hur det gick till vid sockenbudet i Sverige under senmedeltid och begynnande reformationstid. Målet var ju att därmed bereda den sjuke för en, om möjligt, salig död. Här handlar det nämligen om mycket konkreta och handfasta ting, såväl i den pastorala verkligheten som i föreliggande avhandling: inte bara om församlingsprästernas av lagar och statuter inskärpta förpliktelser gentemot de sjuka utan också om heliga kärl och sakramentala materier, om vigvatten, olja, handklockor och ljus, det handlar – för den katolska medel-tidens del – också om församlingsbornas uppslutning och formering till en procession på vägen till och från den sjukes hus och om ett ivrigt bedjande och sjungande och pinglande under vägen, och naturligtvis om smörjande av kroppens olika lemmar och – om möjligt – om sakramental kommunion. Här var det inte fråga om något privat utan om en de kristnas solidariska gemenskap med många konkreta, praktiska uttryck, om den olja som kunde bota kroppsliga och andliga svagheter och om den vigda hostia som manifesterade gemenskapen med Kristus och med den kyrka som är hans kropp.

Hela denna materiella, handfasta konkretion kommer till uttryck också i avhandlingens disposition, ty i dess olika kapitel behandlas detaljerat och i tur och ordning sjukbesökets olika moment: budet, då prästen kallas, förberedelsen, då han hämtar de olika tillbehören från sakramentsskåpet i kyrkan, färden – till fots, eller till sjöss, eller på hästryggen – till den sjuke, händelserna vid sjukbädden med deras olika delar, det handlar om biktdelen med dess olika moment och förutsättningar, om kommuniondelen (sakramental eller, om den sjuke är alltför svag, andlig kommunion), om smörjelsedelen, då den sjukes kroppsdelar smörjs med oleum infirmorum, om avslutningen med dess böner och välsignelser och slutligen om återfärden till kyrkan. I vart av ett av kapitlen diskuteras också vad som kan vara den teologiska innebörden av dessa ting och handlingar. Men eftersom det i varje kapitel handlar, först om den katolska dödsberedelsen och sedan om vad som skedde i den protestantiska under framväxt, söker författaren i en sammanfattning i varje kapitel också att precisera vad av den katolska ordningen som under den reformatoriska processen behölls och vad som förändrades eller uteslöts. De likheterna, uteslutningarna och förändringarna kunde måhända ha fått en tydligare relief, om författaren hade ägnat en större uppmärksamhet än vad som här sker åt en noggrann analys av ordalagen i de liturgiska ordningar som skulle användas vid dessa besök och i de många predikningar (på latin och svenska) som finns bevarade från den behandlade tiden, och där inte minst frågorna kring boten och om det eviga livet är vanliga teman.

Stina Fallberg Sundmarks avhandling är utarbetad med den allra största omsorg och den erbjuder i sin åskådlighet och konkretion en utmärkt och vederhäftig bild av främst de yttre, synliga förloppen vid sjukbesöken under svensk senmedeltid och begynnande reformationstid. Jag har dock redan påpekat att betydelsen av det reformatoriska tänkandet för de förändringar av sjukbesök och dödsberedelse som ägde rum under 1500-talet nog skulle ha kunnat bli tydligare, om den nu knappt tillåtna tiden för avhandlingsarbete hade medgivit en fördjupad analys av det liturgiska och homiletiska textmaterial som står till förfogande. Går det då inte möjligen att säga något mera om den utveckling mot ”avmaterialisering” av det kristna som vi så tydligt bevittnar som en trend i våra dagar? Detta är förvisso en fråga som författaren inte uttryckligen ställer, men som ändå kanske kunde ställas till det textmaterial som hon presenterar. Hon talar på flera ställen om den nya betoning av det verbala, av ”Ordet”, som sker hos reformatorerna. Redan häri avspeglar sig, såvitt jag kan förstå, en begynnande förskjutning av förhållandet mellan materier och handlingar å ena sidan, och de verbala momenten i liturgi och sakrament å den andra. Om alltså orden i de katolska riterna främst har en konsekrerande och helgande funktion, ser man i de protestantiska ett omvänt förhållande: där tenderar materier och handlingar att degraderas till stöd för den svaga tron på de väsentligen genom Ordet givna gåvorna. ”Andligheten” kan därmed inkassera sin första seger på den materiella skapelsens och inkarnationens bekostnad.