Mosaik om religion och andlighet i en svensk småstad

Guds närmaste stad är slutredovisningen av det ambitiösa Enköpingsprojektet, avsett att spegla helhetsbilden av ”religionernas betydelse” i just Enköping. På dess trehundra sidor behandlas lokal kyrkohistoria, Enköpingsbornas attityder till och upplevelser av religioner och andlighet, gudstjänstlivet och demokratin i Svenska kyrkan, ”frikyrkofolket”, muslimer, buddhister och personer i engagerade i alternativmedicin.

Något helt porträtt av religioner i Enköping blir det inte, utan boken är tydligt en antologi, där olika forskare hänvisar till samma datamaterial, men sällan till varandra. En rapport om forskning vill gärna fylla det vetenskapliga behovet att redovisa alla intressanta resultat, medan den vanliga läsaren skulle vilja ha en bok som fängslar genom att med hjälp av väl valda resultat teckna ett mönster som ger en helhetsuppfattning om det undersökta området. När projektet är stort och forskarna många, är det ännu svårare att skapa ett sammanhållet verk. Till exempel finns Björn Rymans intressanta kortversion av Enköpingstraktens kyrkohistoria under de senaste tvåhundra åren rimligtvis med i boken för att visa vilka rötter dagens religiösa situation har – men eftersom de övriga författarna i boken knappast refererar till den, fyller den inte denna funktion. Det sammanfattande slutkapitlet som skulle kunna knyta samman de olika bidragen är bokens kortaste. Efter sista sidan har läsaren således en bild av religiositeten i Enköping i form av ett antal mentala skärvor. Därmed inte sagt att inte flera av skärvor-na är intressanta.

Enkät till nära 2 000 personer

Grunden till huvuddelen av boken utgörs av svaren på den enkät som skickades till nästan 2 000 Enköpingsbor och besvarades av drygt 1 000. Det är framför allt utifrån enkäterna som karakteristika av Enköpingsbors religiösa och andliga attityder och erfarenheter beskrivs.

I mångt och mycket är de flesta av kapitlen i boken dataredovisning. Enköpingsbon i allmänhet visar inga överraskande drag för den som lärt sig att svenskarna inte betraktar sig som religiösa, inte går i kyrkan, inte tror på en personlig Gud och har sina religiösa upplevelser ofta i naturen. Jonas Bromanders kapitel med en religionssociologisk analys ger givetvis mer detaljerade uppgifter kring liknande frågor, men, bortsett från hans analys av de icke-religiösa i flera olika kategorier, (ateister, inte intresserade, eller lika intresserade av flera olika religioner), känns bilden bekant. Visserligen kan det uppfattas som överraskande att närmare 70 procent av dem som besvarat enkäten betraktar sig själva som åtminstone ”lite kristna”, men vidare analyser visar att detta inte behöver innebära en kristen tro som den förstås i kyrkans bekännelseskrifter, utan lika väl kan innebära en kulturell tillhörighet.

De följande kapitlen med beskrivningarna av kyrkobesökare, frikyrkliga sympatisörer, muslimer och buddhister grundar sig på mindre delar av enkätmaterialet.

Regelbundna gudstjänstbesökare och måttliga muslimer

I Birgitta Laghés kapitel om andlighet och gudstjänstliv får vi vissa karakteristika av de Enköpingsbor som är regelbundna gudstjänstbesökare. Vi får också en genomgång av Svenska kyrkans gudstjänstutbud i Enköping en vanlig söndag – och denna sammanställning visar inte minst Svenska kyrkans försök att både bevara gamla traditioner med ordinarie högmässor och att anpassa sig till nya grupper och nya gudstjänstformer med till exempel ”meditationsgudstjänst”, och ”nybörjargudstjänst”. Sven Halvardsons bidrag handlar om de 24 frikyrkomedlemmarna som besvarat enkäten och ytterligare personer som sympatiserar med frikyrkor utan att vara medlemmar. Frikyrkomedlemmarna är äldre än Enköpingsbon i genomsnitt, går i kyrkan oftare och har värderingar som uppfattas som konservativa i familjefrågor, men liberala och radikala värderingar i männi-skorättsfrågor och globala frågor.

Göran Gunners bidrag koncentrerar sig på de 14 personer som besvarat enkäten och anser sig vara åtminstone ”måttliga” muslimer. Vi får veta att de inte utmärks av någon fanatisk religiositet men tror på Gud i större utsträckning än Enköpingsborna i allmänhet, har oftare haft religiösa upplevelser, är strängare när det gäller brott som rattfylleri eller skattefiffel och är oftare engagerade i freds- och människorättsarbete.

Givetvis är uppgifterna om gudstjänstbesökare, frikyrkosympatisörer och muslimer mer detaljerade än så, och dessa grupper sätts också in i sitt lokala sammanhang i Enköping. Sammantaget innehåller dessa bidrag mycket fakta om relativt små grupper av Enköpingsbor.

Demokratin i Svenska kyrkan

Anne-Louise Erikssons bidrag om demokratin i Svenska kyrkan är ett spännande undantag bland resultatredovisningarna, i och med att hon också har använt intervjumaterial och att hela kapitlet behandlar en tydlig fråga: Hur ser demokratin ut i en kyrka där flertalet av medlemmarna inte är engagerade i och berörda av verksamheten? Först får läsaren ta del av utgångsläget, där Eriksson med enkätfrågornas hjälp kommer fram till att mindre än en tredjedel av dem som röstade i senaste kyrkovalet röstade för att de ville påverka kyrkan – en betydligt större andel anger att de röstade i det för att de vill värna om demokratin i största allmänhet. Detta föranleder Eriksson att fundera över vilket mandat de förtroendevalda egentligen har att styra en verksamhet, när väljarna över huvud taget inte är intresserade av hur verksamheten styrs. Förutom enkätsvaren använder Eriksson det intervjumaterial som samlats in bland dem som besvarat enkäten och tecknar flera olika förhållningssätt till demokratin i Svenska kyrkan, bland både väljare och förtroendevalda. Demokratin kan uppfattas som delaktighet, partipolitik eller en förankring i lokalsamhället. De förtroendevalda kan ha ett kyrkligt intresse men kan också ha ställt upp i valet ”för att det inte fanns någon annan”. Vem en förtroendevald känner sig ansvarig inför varierar: församlingsborna, de anställda i kyrkan, revisorerna, partiet. Förhållningssättet till ansvarsfördelningen mellan de förtroendevalda och kyrkoherden varierar och kan vara problematiskt. Erikssons beskrivning belyser, genom intervjucitat och hennes egna referenser till andra fora där kyrka och demokrati har diskuterats, den problematik som ytterst bottnar i Svenska kyrkans långvariga bindning till staten. Även en läsare som initialt inte direkt är intresserad av styrelseskicket i Svenska kyrkan, leds in i funderingar kring vad ett begrepp som demokratisk kyrka kan innebära och kring växelverkan mellan kyrkans och det civila samhällets maktutövning.

Döpta buddhister – sökare som saknar något i kyrkan

Ett annat bidrag som går utöver en direkt resultatredovisning är Kajsa Ahlstrands beskrivning av döpta buddhister. Det handlar om 36 svenskar som i enkäten svarat att de betraktade sig som buddhister åtminstone i någon mån (och av vilka 32 anger att de i någon mån också betraktar sig som kristna). I stället för att använda intervjuutdrag citerar Ahlstrand ett diskussionsforum på nätet där svenska ”lite buddhister” kommunicerar med varandra, och ger på så sätt en levande bild av det fenomen som troligen speglas i enkäten. Hon konstaterar att enligt enkäten deltar dessa buddhister inte nämnvärt i vare sig buddhistiskt eller kristet gudstjänstliv, de ber inte särskilt ofta, även om de har mediterat oftare än andra, men de är intresserade av andliga ting och har gjort andliga upplevelser. Ahlstrand kommer fram till att det möjligen är de traditionella bilderna av Gud och livet efter detta, samt den kristna etiken så som den traditionellt har presenterats, som inte finner genklang hos dessa personer, och att de inte uppfattar att deras andliga upplevelser ryms inom kristendomens ram. Även här väcks vidare frågor kring kyrkans förhållande till sin historia och till medlemmar som anser att de söker och finner andra svar för sitt andliga liv än de som kyrkan ger.

Hälsa

Erika Willanders kapitel om ”hälsofrämjande företag” i Enköping är en egen studie, med en datainsamling, där man försökt fånga new age-inspirerade sätt att se på andlighet. Urvalet inkluderade framför allt företag inom ”alternativ medicin”, till exempel massörer. Dessa ansåg sig vara andliga, men inte religiösa, oftare än de Enköpingsbor som besvarat den allmänna enkäten. Majoriteten av dem beskrev också sin verksamhet som åtminstone i liten utsträckning andlig. Med det tycks dessa företagare mena att en upplevelse av avslappning i sig kan betecknas som andlig eller öppna personen ifråga för andlighet. Denna observation är intressant och leder till Brian Palmers kapitel om andlighet som en paus i livsstressen.

Paus i livsstressen

Palmer bygger till stor del på intervjuer och kommer fram till att det som Enköpingsborna framför allt uppfattar som möjligheter till andliga upplevelser är ”pauserna” i livet, de stunder då man är ensam, utanför mediebruset och passiv, utanför krav och ansvar. Palmer resonerar också kring innebörden av detta resultat för kyrkan – till exempel att kyrkans gudstjänstliv enligt undersökningen uppfattas som ytterligare en schemalagd plikt, även av dem som besöker gudstjänsterna.

Palmers bidrag som är det näst sista i boken kan med fördel läsas som det första, eftersom det skulle kunna fungera som underlag just för ett sådant samlande perspektiv som boken saknar. Efter Palmers kapitel vill man gärna gå tillbaka och fundera kring de tidigare bidragens innehåll utifrån antagandet att andligheten i Enköping i början av 2000-talet framför allt innebär pauser och kravlöshet.

Religionernas betydelse i Enköping har boken alltså inte fångat. Det är egentligen inte syftet heller. Som Jonas Bromander konstaterar i studien: ”I stället för att studera vad som stillas genom ätandet, kan man helt enkelt studera vad som äts, oavsett vilket syfte ätandet har.” Boken visar framför allt vad olika grupper av Enköpingsbor har för ”religiös matsedel”, det vill säga deras erfarenheter av, attityder till och sätt att utöva religion, utan att försöka räkna ut vilken betydelse religion har för dessa Enköpingsbor.

Det som handlar om religionens betydelse är framför allt de funderingar som några av författarna har om betydelsen av Enköpingsstudien för Svenska kyrkan. På det sättet ansluter även Enköpingsstudien, utförd av forskare vid Svenska kyrkans enhet för forskning och kultur, till Svenska kyrkans självrannsakan i en tid då det kyrkliga intresset bland svenskarna sjunker och åtskiljandet från staten fortfarande är en tämligen ny och oprövad väg. Och det är också utifrån det perspektivet som resultaten av studien är intressanta för alla som reflekterar över den kristna religionens och andlighetens nuläge och framtid i Sverige.