Den kristna trons yttre och inre konsekvenser

Man kan tänka sig två distinkta sätt att förhålla sig till mänskligt liv och leverne: man kan betrakta det från utsidan, och man kan betrakta det från insidan. Så kan till exempel handlandet hos ett ungt par som köper en pensionsförsäkring beskrivas i termer av att de vill skydda sitt liv och sin familj från fattigdom på livets höst. Huruvida handlandet var klokt eller inte visar sig först långt senare. Men man kan också beskriva handlandet i termer av de effekter det har på ett samhälle, och på vilka sociala faktorer som korrelerar med inköpet av pensionsförsäkringar: Hur (om alls) påverkar pensionsförsäkringen stabiliteten i äktenskapet? Hur förändrar det konsumtionsvanorna? På vilket sätt påverkar det parets beredskap att sätta barn till världen? Det första perspektivet kallar Robert Spaemann för ett inre perspektiv, det andra för ett yttre perspektiv.

Robert Spaemann är en av Tysklands mest kända filosofer och helt säkert den mest berömde nu levande filosofen med en uttalat kristen profil. Berättelsen om det unga paret och pensionsförsäkringen och de två perspektiven är hämtade ur hans senaste bok, Das Unsterbliche Gerücht, (ungefär ”Det odödliga ryktet”), en samling essäer om religion, politik, modernitet och filosofi. Den grundläggande tankefiguren bakom de flesta av essäerna bygger på att också religion har en yttre och en inre sida: Den inre sidan sammanfattar han kortfattat med att citera Paulus: ”Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro” (1 Kor 15:14). Kristendomens inre sida har ett kognitivt innehåll – övertygelsen att Kristus är Guds son och att han har återuppstått från de döda. Men kristendomen har också en yttre sida: Att tro på Kristi återuppståndelse och Guds existens får sociala och psykologiska effekter. Det påverkar mänskliga livsstilar och mänskliga umgängen.

Kristendomen har enligt Spaemann både en yttre och en inre sida, och man gör den inte rättvisa om man förnekar den ena eller den andra. Förnekar man den yttre sidan, hamnar man lätt i fanatism. Förnekar man den inre sidan, tvingas man in i en intellektuellt ohållbar liberalteologi. Kristendomen är mer än bara en livsstil: Den kräver en övertygelse om att vissa fakta består, och att vissa händelser faktiskt har inträffat. Den handlar om betydligt mer än bara känslor: den appellerar också till förnuftet. Das Unsterbliche Gerücht utgör ett stundtals passionerat försvar för att visa att framför allt den inre sidan hos kristendomen inte kan fuskas bort eller reduceras till den yttre sidan.

Distinktionen mellan ett yttre och ett inre perspektiv är också tydlig i bokens kanske mest välskrivna essä, som handlar om funktionalistiska teorier om religiösa yttringar. Funktionalismen är en sociologisk strömning som undersöker ett fenomens samhälleliga eller sociala funktion. Funktionalister-na tänker sig att en mänsklig handling förutom det handlande subjektets avsikt med handlingen också kan ha en latent funktion, som subjektet inte nödvändigtvis är medvetet om och än mindre har avsett. I skrivande stund är det till exempel fotbolls-EM och undertecknad sitter liksom rätt många svenskar uppe på kvällarna och följer det svenska landslagets öden. Varför gör jag det? Ja, mitt syfte med handlingen är rätt trivialt: Jag tycker att fotboll är ett vackert spel, jag hoppas att Sverige kommer att gå långt i turneringen och det är en bra avkoppling efter en hård arbetsdag att se på fotboll. En funktionalist skulle emellertid peka på att undertecknads och andras fotbollstittande också har latenta funktioner, som inte kan figurera i en beskrivning av syftet med handlingen: Kanske stärker det den sociala sammanhållningen i landet att vi är många som följer samma lag, kanske ökar det benägenheten att själv spela fotboll och därmed folkhälsan, och så vidare.

Åtminstone vissa sociologiska funktionalister tänker sig att det är fullt möjligt att förklara en handling om man känner till dess latenta funktion, även om man inte känner till agentens syfte med handlingen. Så kan till exempel socialantropologen förklara varför vissa indianstammar regndansar med hänvisning till regndansandets latenta funktion, även om antropologen inte känner till deras syfte med regndansandet.

Spaemann påpekar nu att det i någon mån är relativt oproblematiskt att förklara biologiskt betingade handlingar i termer av dess funktion – det här gäller till exempel ätande, som onekligen tycks ha en biologisk funktion för individens överlevnad. Men enligt Spaemann kan inte handlingar i en social kontext och som syftar till att realisera vad individen uppfattar som livets goda, förklaras i funktionella termer på samma enkla sätt.

En funktionalistisk reduktion av religiösa och moraliska övertygelser har annars utgjort en dominerande strömning i den moderna sociologin; därtill inspirerad inte minst av Karl Marx, som betraktade ideologiska tankesystem i allmänhet och religiösa i synnerhet som föga mer än redskap hos den härskande klassen för att bevara den rådande sociala strukturen. Men Marx och sentida marxister har naturligtvis varit alldeles för begåvade för att hävda att religiösa männi-skor är medvetna om att deras åsikter fyller den här funktionen. Deras religiösa övertygelser har precis en latent funktion att fylla i samhället, även om de själva inte är medvetna om den.

Spaemann förnekar nu naturligtvis inte att religionen har latenta funktioner – det vore liktydigt med att förneka de yttre aspekterna på den religiösa tillvaron. Men han förnekar att man utan vidare kan förklara varför en individ är religiös i termer av religionens funktion. Det går med andra ord inte att förklara religionens inre aspekt med hänvisning till religionens yttre aspekter. Hans argument för den här uppfattningen bygger på premissen att en religiös övertygelse förändrar en individs värderingar i grunden. Vad som uppfattas som värdefullt kommer i stor utsträckning att bero på individens uppfattning om Gud och hans eller hennes egna förhållande till det absoluta.

En funktionalistisk förklaring karakteriseras av att förekomsten av en företeelse förklaras med hänvisning till den funktion den fyller i en viss kontext. En funktionalistisk förklaring av hjärtat skulle till exempel förklara det med hänvisning till att det pumpar blod i en kropp; det är det som gör att hjärtat existerar. En funktionalistisk förklaring av varför någon har en religiös övertygelse måste därför hitta en analog förklaringsmodell. Den enda, som finns tillhanda, tycks vara den funktion som religionen kan ha för en individ att realisera detta livets goda.

Problemet är nu att det här inte duger, eftersom den religiöses värderingar beror på de religiösa värderingarna. Vad en religiös person uppfattar som värdefullt, är i högsta grad avhängig vederbörandes religiösa tro. Poängen är att religiösa övertygelser inte fungerar på samma sätt som hjärtan i biologiska organismer. Ett artificiellt hjärta kan i princip fylla samma funktion som ett biologiskt hjärta eftersom den omgivande kontextens behov förblir densamma. Men detsamma gäller inte religiösa övertygelser. En religiös övertygelse förändrar i hög grad de värderingar som avgör i vilken utsträckning övertygelsen kan fylla en funktion i individens liv. Måttstocken för i vilken utsträckning den religiösa tron kan fylla en funktion, är med andra ord uttryckt beroende av den religiösa övertygelsen. Men, påpekar Spaemann, av den anledningen så blir det omöjligt att betrakta den religiöses tro som blott ett medel för att förverkliga någon annan värdering. Ty värderingarna påverkas i stor utsträckning av de religiösa värderingarna.

Mig tycks det här som ett mycket tänkvärt argument mot funktionalistiska förklaringar inom sociologin; mot de mest vulgärfunktionalistiska varianterna torde det till och med vara ett knockout-argument. Därmed inte sagt att Spaemann en gång för alla uteslutit alla sorters funktionella förklaringar – det är naturligtvis inte så att han har visat att man inte kan ge funktionella förklaringar till den religiösa övertygelsen hos individer vars värderingar inte förändras av den religiösa övertygelsen.

Uppsatsen om funktionella förklaringar illustrerar Spaemann när han är som bäst – i full färd med att försvara kristendomens kognitiva innehåll mot diverse försök att bortförklara det eller reducera det till annat. En annan essä ägnar Spaemann åt att försvara uppfattningen att kristendomen gör anspråk på att vara sann. Det finns i princip två sätt att se på sanningen. Enligt det första är något sant om det så att säga har realiserat sitt innersta väsen. Spaemann påpekar att kristendomen onekligen gör anspråk på att vara sann i den här bemärkelsen – kristendomen erbjuder dem som omfattar den ett djup i tillvaron. Det är i den här bemärkelsen man kan beskriva en persons liv som ”sant”. Att vara kristen innebär att uppfatta världen ur ett nytt perspektiv och att upptäcka en mening, som annars inte skulle finnas där. Men det här är en blott yttre aspekt på kristendomen, den förändrar inte att det också finns en inre aspekt. Och den inre aspekten är intimt förbunden med sanning i den andra bemärkelsen. Enligt vårt andra sanningsbegrepp, som i fortsättningen är det enda vi skall diskutera, är ett påstående sant när det uttrycker ett faktum som föreligger. Kristendomen är, menar Spaemann, sann också i den här bemärkelsen, och den här sanningen krävs för att kristendomen skall kunna ha en yttre aspekt i någon intressant bemärkelse.

Spaemann illustrerar sin tankegång genom tre för kristendomen centrala tankegångar: Gud skapade världen, det finns ett liv efter döden och Jesu återuppståndelse skall förstås bokstavligt. Spaemanns poäng i det här sammanhanget är alltså inte att det här verkligen är fallet – även om han naturligtvis är övertygad om det också – utan den långt mer modesta, att kristendomen gör anspråk på att vara sann. Spaemann är i de här sammanhangen klar, koncis och resonerar helt vederhäftigt. Det märkliga i sammanhanget får snarast anses vara att det verkligen finns teoretiker som förnekar, inte att kristendomen skulle vara sann utan att den gör anspråk på att vara sann. Om man reducerar bort kristendomens sanningsanspråk, blir kristendomens kognitiva innehåll jämförbart med innehållet i en skönlitterär berättelse.

Skönlitterära berättelser kan förvisso utgöra en viktig kunskapskälla, men de utgör inte en källa som religioner kan hämta näring ur. Det unika med det kristna budskapet är inte att bibeln är ovanligt välberättad eller att berättelsen i någon bemärkelse bjuder på upplevelser – även om detta nog också är sant. Det verkligt unika med kristendomen ur ett kristet perspektiv, och det som skiljer kristendomen från exempelvis skapelseberättelsen i Eddan, är inte att berättelsen är vacker, utan att den innehåller en inre kärna av sanning. Och därmed får den en relevans som går långt utöver vad vanliga skönlitterära berättelser har. Kristendomen kan, genom budskapet att det finns en Gud och en slutlig återförening, ge personer som nyss har mist någon närstående en tröst som en vanlig berättelse aldrig kan ge och heller aldrig har gjort anspråk på att ge. Utan den inre aspekten blir den yttre aspekten på kristendomen i bokstavlig mening tom. Paulus brev må vara kontroversiella, men det tycks mig som om han med de ord som utgör mottot för Spaemanns bok, har uttryckt sin på samma gång mest självklara och viktigaste insikt: ”Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro.” (1 Kor 15:14) Robert Spaemann har gjort oss alla en tjänst genom att påminna om ordens innebörd och försvara deras giltighet.