Manfred Björkquist – en ordets och handlingens man

Något över 500 sidor om en som var folkbildare, pedagog och under några år biskop i Stockholm – kan det vara motiverat? Om vi tillägger att namnet är Manfred Björkquist så infinner sig hos i alla fall den äldre generationen ord som pansarbåtsinsamlingen, ungkyrkorörelsen och Sigtunastiftelsen, varvid omfånget inte längre förefaller så överdrivet. Den svenska bristen på biografier över kyrkoledare håller nu i viss mån på att avhjälpas och det inte minst genom Stiftelsen för Sverige och kristen tro, som bildades året efter det att Björkquist tog initiativet till Sigtunastiftelsen. För några år sedan utgavs en bok om Gunnar Rosendal, som också den uppfyller högt ställda anspråk.

Volymens underrubrik Visionär och kyrkoledare är välvald. Redan det porträtt av bis-kopen som pryder främre omslaget visar en förandligad gestalt, likväl fylld av kraft. Det förandligade, om man så vill visionära, draget framhålls ännu mera av ett porträtt målat 1979, då han var 95 år (han dog 1985, 101 år gammal).

Boken innehåller fjorton bidrag av tretton författare, alla försedda med engelska sammanfattningar. Dessutom finns en utförlig förteckning över källor och litteratur samt personregister. I samlingsverk av detta slag går det aldrig helt att undvika upprepningar, men de är inte så många här att de blir störande. Boken är illustrerad med samtida fotografier i svartvitt.

Manfred Björkquist var inte i främsta rummet tänkare och teolog, han var en handlingsmänniska och en det muntliga ordets man. Det är likväl påfallande hur mycket som finns att analysera i hans efterlämnade skrifter och manuskript. Tidigare har han främst behandlats som en av inspiratörerna bakom korstågen och ungkyrkorörelsen – och, givetvis, Sigtunastiftelsen – nu lyfts and—ra sidor hos honom fram. Björkquists filosofi och teologi beskrivs av främst Alf Tergel och Rune Söderlund. Vad Björkquist lade in i begreppet kristen humanism undersöks av Thomas Ekstrand. Bland dessa bidrag vill jag särskilt framhålla Rune Söderlunds. Han är också den ende som har insett vilken betydelse Pontus Wikner har haft för Björkquist – noga taget för varje svensk teolog med idealistisk prägel vid denna tid.

Det har uppenbarligen funnits en ganska hög grad av konstans i Björkquists tankevärld under detta långa liv. Några större förändringar verkar inte ha inträffat, till skillnad från exempelvis Gustaf Aulén (som stod på delat tredje rum till att bli biskop i Stockholm, men där Björkquist vann med lottens hjälp). Vissa av inspirationskällorna är numera bekanta endast för specialister. Dit hör den av Björkquist mycket beundrade och översatte tyske filosofen Rudolf Eucken, nobelpristagare i litteratur 1908.

En sida hos Björkquist som hittills har saknat en sakkunnig skildring är hans år som biskop i det nybildade Stockholms stift (1942–1954). Detta har Oloph Bexell tagit sig an med hjälp av citatet ”Gud kan göra under också i Stockholm”. Det var naturligtvis inte lätt att skapa en stiftsidentitet i något som tidigare varit uppdelat mellan Uppsala ärkestift och Strängnäs stift, men där innerstadsförsamlingarna i praktiken varit självständiga enligt ett kongregationalistiskt mönster som nu Svenska kyrkan i sin helhet verkar vilja överta. Manfred Björkquist var lekman när han utnämndes, men prästvigdes (i Sigtuna) några veckor innan han biskopsvigdes.

Förutom att ge intressanta inblickar i den nye biskopens verksamhet (med ett intensivt visiterande) underkastar Bexell även herdabrevet en analys. Vid denna tid var ett nytt herdabrev ännu en kulturhändelse, som uppmärksammades. Det ecklesiologiska nyckelbegreppet där är, inte oväntat, ’folkkyrka’. Här kan det vara värt att notera, att han där använder en formulering som är vida mera nyanserad än den som brukar höras och som länge också prydde tidskriften Vår lösens vinjett. Han skriver att målet är att ”Sveriges folk må bli ett Guds folk genom Jesus Kristus”. Det är alltså ett ideal att sträva mot, ett mål som ligger i framtiden.

Teologi kring kyrkan är en sak, konkreta kyrkobyggnader något annat. Björkquist och stiftsledningen drev under denna tid inte byggandet av flera kyrkor (och församlingsdelningar) med den önskvärda kraften. De hade också att räkna med ett politiskt motstånd, som ibland kunde vara besvärligt. Under den förste biskopens tolv år i Stockholm invigdes inte en enda ny kyrka, me-dan hans efterträdare Helge Ljungberg under sina 17 år fick inviga 31 kyrkor.

Bland andra bidrag kan nämnas det sista av Kjell Blückert med titeln ”Mater et magistra. Synen på kyrka och kristendom i Manfred Björkquists författarskap”. Här kan det finnas anledning att erinra om, att när Manfred Björkquist tillträdde som biskop i Stockholms nybildade stift, så fanns det redan en biskop på platsen. Han hette Johannes Erik Müller och var biskop i Stockholms apostoliska vikariat (Stockholm som katolskt stift skulle upprättas först 1953). Nu var den katolska ekumeniken inte så väl utvecklad vid denna tid, men det är ändå anmärkningsvärt att namnet Müller alls inte finns med i personregistret. Man kan visserligen vara grannar utan att behöva umgås, men nog måste ändå någon gång ett möte ha kommit till stånd?

De högkyrkliga i Svenska kyrkan avskyddes hjärtligt av Björkquist (något som inte riktigt kommer fram i denna bok), men därför behövde han inte ha ogillat den katolska kyrkan. Åtminstone kunde historiska skäl ha talat för en viss förståelse (se till exempel J. A. Eklunds psalm ”Fädernas kyrka”), men inte heller så långt ville Björkquist gå.

Manfred Björkquists svärfar Rudolf Kjellén anses vara den som har präglat ordet ’folkhem’. Även hans svärson var mycket tidigt ute med att använda detta begrepp och inte bara folkkyrka. Samhället stod han inte likgiltig för, och verksamheten i Sigtuna kom också att präglas av det. En avslutande reflexion kan knytas till Björkquists startande av pansarbåtsinsamlingen. (Den militära metaforiken hos honom analyseras på ett förtjänstfullt sätt i Birgit Stolts bidrag.) Hans engagemang i denna sak skall inte tolkas ur ett snävt, nationalistiskt perspektiv. Det var snarare den andra, parallella pansarbåtsinsamlingen som hade klara politiska förtecken (och för övrigt lyckades mycket bättre än Björkquists).

Men ändå. Skulle man kunna tänka sig att en svensk biskopskandidat i dag vann sina sporrar genom att sätta sig i spetsen för en proteströrelse mot den nedläggning av Sveriges försvar som nu sker i accelererande takt? Knappast. De kristna och därmed kyrkorna har abdikerat från att tolka tidens tecken, åtminstone på detta område. Rädslan för ett politiskt kontroversiellt ställningstagande har blivit för stark. Det kunde inte Manfred Björkquist anklagas för. Hans filosofi och teologi kan kritiseras på flera punkter, men rädd var denne ljusets riddare inte.