På jakt efter en bilbana

”Jag vägrar tro på Historien. Historien är en optisk illusion. Det handlar bara om några fås göranden och låtanden, saluförda som om de vore allas liv.”

Den aristokratiska hjältinnan Elizaveta anger något av grundtonen i Alessandro Bariccos elegant komponerade roman Den här historien. Hon är själv ett historiens offer, på flykt undan revolutionens Ryssland, men tillvaron ljusnar så småningom på amerikansk mark. Hennes dagbok fyller en stor del av en handling som här sträcker sig från förra sekelskiftet fram till tidigt 1970-tal.

Romanen är grupperad i en handfull längre kapitel som markerar nedslag från skilda tidsperioder. Först ut är den unge Ultimo Parri, som växer upp på den norditalienska landsbygden och tidigt smittas av sin fars fascination för biltävlingar. Livet förändras den dag fadern råkar ut för en mystisk bilolycka, men sonen ger sig snart ut på nya äventyr. Efter att ha deltagit i första världskriget drömmer han om att skapa en stor bilbana.

Samtidigt möter han en kvinna, nämnda Elizaveta. Deras liv tillsammans skildras i hennes dagbok, men den förrymda prinsessan håller sig inte alltid till sanningen. Det går åt flera versioner för att händelser ska passa in med varandra. I romanens vackraste (och mest humoristiska) kapitel faller några av bitarna på plats. Läsaren förs här till ett värdshus i ett litet samhälle där invånarna lever upp under den årliga biltävlingen; en kort kärlekshistoria avtecknas i skuggan av det stora loppet. Skildringen har en doft av 50-tal. Atmosfären är disig, bitvis drömsk; några av scenerna skulle kunna filmatiseras.

Tids nog framträder Elizaveta än en gång, nu i jakt på Ultimos livsprojekt. Hon letar i flera länder efter den försvunne mannens bana, för att till slut finna den på brittisk sumpmark. Upptäckten tänder en känsla av samhörighet: ”Hon stod kvar en lång stund och tittade. Det fanns många saker som bara hon kunde se. Det var som att läsa ett brev skrivet på ett språk som endast två personer i världen kunde.” Texten avklingar i stillhet.

Alessandro Baricco känns delvis igen utifrån de romaner som tidigare utgivits på svenska. Utöver återkommande krigsmotiv tangeras exempelvis frågor om skuld, tid/rörelse och passion. Samtidigt tar det en stund att komma in i den här texten, delvis därför att den drar åt så många håll. Berättartekniskt avviker den från tidigare romaner, däribland den förra, Utan blod. Mot allvaret ställs nu humor, lekfulla episoder och språklig lust. Prosan är livfull; ofta märks talspråkets närhet och kulörer. Dialogen förlängs av gester, rörelser, undertoner. Olika röster kommer till tals, var och en med sin accent och sin egen syn på det flydda, och vissa händelser speglas alltså i olika variationer.

Allt detta bjuder stimulerande läsning. Baricco, verksam i Torino, tillhör utan tvivel Europas främsta prosaister. Säkerligen är han en framtida Nobelpriskandidat.