av STEN HIDAL
Från fornkyrkan har vi förvånande få skrifter bevarade som avser att ge en kort inledning i den kristna tron. Bibelkommentarer och längre systematiska utredningar dominerar. Det finns visserligen ett antal katekeser, men de riktar sig i huvudsak till katekumener och är inriktade på att förklara liturgin.
Här är Augustinus Enchiridion ett undantag. Den skrevs cirka 420, alltså i slutet av hans liv, och riktar sig till en Laurentius, som vi annars inte vet något om. Det är viktigt att lägga märke till undertiteln: Om tro, hopp och kärlek. Skriften är alltså inte disponerad efter trosbekännelsen, även om den långa, första delen i mycket handlar om bekännelsen. Men den tar väl så mycket upp etiska frågeställningar. Av de 33 kapitlen (flera mycket korta) behandlar endast några sidor hoppet och kärleken.
För vår tids läsare måste man nog säga, att Enchiridion fungerar ganska dåligt som en första inledning i kristen tro. Vissa saker av stor betydelse i tron behandlas inte alls, medan andra, som av oss ses som mindre angelägna, får en utförlig behandling. Eukaristin nämns inte ens, dopet endast i förbigående. Författaren går knappast in på relationen mellan Kristi gudomliga och mänskliga naturer. Däremot finns en reflexion över hur siamesiska tvillingar en gång kommer att uppstå, något som kanske inte kan anses höra till det mest centrala i tron.
Det skall inte förnekas, att Augustinus – särskilt i början av skriften – har flera tankeväckande synpunkter på några etiska frågor. Till exempel: är det alltid fel att ljuga? Om en lögn indirekt gagnar en medmänniska, är det likväl en synd att ljuga? Tänkvärd är också hans argumentation kring det bibelställe som vanligen anses omöjliggöra hans version av predestinationsläran, nämligen 1 Tim 2:4 (”Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen”). Enligt Augustinus handlar detta ställe endast om olika slag av människor, alltså att det bland alla smeder (för att bara ta ett exempel) skall finnas några som Gud vill rädda.
Många bibelcitat och flera citat från Vergilius finns i den korta skriften, däremot inga hänvisningar till kyrkans liturgi och endast en gång nämns en annan kristen författare, Hieronymus. Varken Tertullianus eller Ambrosius – som betydde så mycket för Augustinus – finns anförda.
Den svenska översättningen förefaller välgjord, och Patrik Hagman har skrivit en instruktiv inledning. Det skulle ha varit värdefullt att få veta de båda översättarnas andel. Lämnade Olof Andrén efter sig en oavslutad översättning, som Lars Nyberg har kompletterat, eller har de båda tillsammans gjort tolkningen av den latinska texten?
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 2/2021, s. 63–64.