av MATTIAS KARLSSON
Lena Liepes bok Reliker och relikbruk i det medeltida Norden är en imponerande undersökande översikt som bidrar till en fördjupande helhetssyn på ämnet reliker, baserad på aktuell forskning och litteratur. Liepe är konstvetare med en omfattande forskning och publicering om medeltida kyrkokonst och den visuella upplevelsen av kyrkorummet bakom sig.
Reliker och relikbruk eller relikkult är ett fenomen och praxis som i modern tid har setts på med både fascination och avsmak. Liepe konstaterar att relikerna i viss bemärkelse är triviala – oftast utgörs de endast av en liten benbit eller träbit – men att de är ”viktiga byggstenar för förståelsen av det medeltida troslivet”.
Boken, som är indelad i två större delar eller kapitel, ”Reliker i sockenkyrkan” och ”I domkyrkan” är en undersökning av och ett försök att förstå reliker som en aspekt av katolsk medeltida tro. Liepe ställer ett batteri av frågor som handlar om ”de konkreta formerna för relikernas handhavande”: Vad bestod relikerna av? Hur var de förpackade? Hur anskaffades relikerna? Var fanns relikerna i kyrkorummet? Vem hanterade relikerna, vem såg dem och under vilka former? Sist men inte minst frågar sig Liepe vad relikerna representerade för den enskilde och kyrkan: Vari bestod deras kraft?
Liepe vill vidareutveckla perspektiven, särskilt den konsthistoriska fåran som hon är sprungen ur, och nämner särskilt en inspirerande rörelse eller strömning inom forskningen som på engelska kan sammanfattas som studiet av material religion. Huvudtanken är att förstå ”religionens väsen som inkluderar dess materiella yttringar”, alltså ting, rum, rumslighet och handlingar. En aspekt av relikernas materialitet som Liepe nämner och som nog kan betraktas som fundamental är relikernas betydelse för skapandet av heliga rum och heliga platser, locus sanctus, alldeles särskilda kommunikationskanaler med det gudomliga.
Bokens första del ”I sockenkyrkan” behandlar inte oväntat altarnas reliker som en avgörande komponent för att skapa heliga rum. Liepe skildrar här ingående själva relikerna och relikernas inre förpackning, bestående av en ”klädnad” av tyg och tillhörande pergamentssedel (cedula) för identifiering och eventuell invigningsurkund. Hon pekar i det sammanhanget på att medeltida predikotexter endast i något enstaka fall reflekterar över relikerna i kyrkans altare och att relikerna i altarna var liturgiskt sett, efter altarinvigningen, i viss mening inaktiva element i kyrkorummet.
Normalt sett var relikerna och de inre förpackningarna inte tillgängliga och synliga för lekfolket; det gäller såväl altar- som relikvariernas reliker. Det var i stället genom åsynen av och kontakten med de yttre höljena, alltså relikvarierna, som helgonen kunde åkallas och relikerna kunde utstråla sin kraft. Relikvarierna, som skapade rum i rummet, bidrog enligt Liepe till att ”auratisera” relikerna. Deras utformning, ofta i kostbart material och stenar, åskådliggjorde och autentiserade det heliga som fanns inuti. Liepes genomgång ger för handen att det mer sällan går att påvisa en rak förbindelse mellan relikvariernas yttre form, bilder och texter och det slags reliker de innehållit. Det gäller relikvarier i såväl sockenkyrkor som domkyrkor. Domkyrkornas stora reliksamlingar verkar ofta ha vördats i flertal snarare än i ental; det var den samlade undergörande kraften från de många relikerna som var det viktiga.
Det visuella perspektivet på reliker och relikbruk betonas i Liepes framställning, men inte på ett ensidigt sätt. Tvärtom, hon framhåller den kritik som riktats mot teoremet om beskådandet som det främsta uttrycket för lekmannafromhet under medeltiden. En rimlig ståndpunkt och tolkning, enligt Liepe, är att relikkulten, ur ett visuellt perspektiv, kan ses som ett ”iscensatt framvisade i liturgiska ramar där prästerskapet har initierat och kontrollerat processen medan lekfolket har utgjort den mottagande parten”. Liepe visar att kontrollen över reliker och sättet att komma i kontakt med dem ibland har varit omstritt och föränderligt.
I samband med en diskussion om reliker i altaren refererar Liepe även till min egen avhandling (från år 2015) inom området. Liepe menar att materialet är alltför litet för att alls dra några slutsatser om altarrelikernas antal eller fördelning. Givetvis bör man vara försiktig i tolkningen och det kan hända att jag varit alltför djärv eller har uttryckt mig slarvigt eller svepande. Men även ett begränsat material kan – om urvalet är slumpmässigt – användas som ett stickprov för att göra vissa generella antaganden. Det är mot den bakgrunden som jag, exempelvis, hävdat att den omfattande spridningen av reliker av ”De elvatusen jungfrurna” i altarna i Lunds stifts kyrkor har en särskild anledning. Men jag håller med Liepe om att för en fullständig och representativ bild av hela variabiliteten i altarnas reliker i olika områden behövs ett betydligt mer omfattande urval.
Bokens andra del, ”I domkyrkan”, består till stora delar av en presentation och karakteristik av de bevarade senmedeltida listor över reliker och relikvarier som finns bevarade från några av de stora kyrkorna i Norden. Därtill diskuteras även ingående utformningen och uppställningen av en rad kända helgonskrin med mer eller mindre hela kroppar, exempelvis Knut den heliges i Odense, Erik den heliges i Uppsala och Olof den heliges i Nidaros. Beskrivningarna är utmärkta och ger läsaren fingervisningar om det som Liepe nog ändå har intresserat sig mest för, nämligen hur relikerna har brukats. De mindre relikvarierna förvarades, när de inte var uppställda på altaren eller förevisades på annat sätt, i särskilda sakristior eller skattkamrar. Lekmännens kontakt med relikvarierna torde, att döma av Liepe, i hög grad ha skett i samband med särskilda relikfester och processioner, vilka i sin tur bör ses i sammanhang med förmedling av avlat i kollektiv form.
Liepe diskuterar kort frågan om det – med vissa undantag – generellt sett finns några meningsfulla kopplingar mellan domkyrkornas liturgier och relikerna i relikvarierna men finner att forskningen hittills inte lyckats påvisa några sådana. En hel del av relikerna och relikvarierna var, som Liepe framhåller, gåvor från olika världsliga och andliga potentater. En egen reflektion i sammanhanget är att inkoherensen mellan liturgi och reliker kan vara en följd av enskilda donatorers stora betydelse för de senmedeltida reliksamlingarnas uppbyggnad, dvs. huvuddelen av samlingarna har inte tillkommit som en följd av domkyrkornas eventuella egna önskemål.
Trots bokens ganska lilla omfång, 125 sidor brödtext (exklusive litteraturlista, hänvisningar och register), innehåller den en stor mängd fakta, är rikt illustrerad, och samtidigt lyckas den att förmedla nya perspektiv och ny forskning och väcka nya frågor. Den kommer för lång tid framåt att vara en viktig referens. Boken är välskriven och tyngs inte av svårbegripliga teorier eller begrepp. Den rekommenderas för den specialintresserade men kan även läsas av den allmänintresserade.
Mattias Karlsson är fil. dr i historisk arkeologi, verksam som arkeolog vid Kulturen i Lund.
Ur Signum nr 2/2021, s. 61–63.